Copyright Finns Inte 3.0<pre>Linus Walleij<dd>
991231 23:59
Document created by Yelah XMLTOTXT converter
www.gro.o.se


Omsvep

Jag skulle kunna börja den här texten med att skriva: *"Jag har valt att kalla 
förordet till denna bok för Omsvep med härledning till det mer lämpade
engelska 'Preface', alltså något som kommer utanför det egentliga objektets
yta, jfr t ex engelskans 'Surface' av 'Surrounding' (omgivande) och 'Face'
(Ansikte, Yta). Jag finner denna nyskapande terminologi mödan värd med
anledning av bla bla bla..."*

Allt sådant kallprat är bara en etikett man sätter på sina litterära verk för
att tydligt visa för akademiska läsare att man tillhör den bildade världen,
det vetenskapliga samhället. Jag har det tvivelaktiga nöjet att ännu vara
relativt ung och oförstörd, och därför ser jag mig befriad från plikten att
behöva tråka ut er stackars läsare med sådant dravel, trots att jag faktiskt
*kan* konstruera riktigt knepiga resonemang när jag känner för det. Den
akademiska formen är bara ett av de formspråk jag använder i den här boken.

Jag skall börja med att tala om vad det kostade mig att skapa den här boken:
massor. Massor med tid, och i realiteten massor med pengar. Jag klagar inte.
Jag har haft gott om både tid och pengar. En stor del av boken skrevs som en
etapp av mina studier medan jag ännu studerade på folkhögskola, och är därför
mer eller mindre finansierad med de skattemedel i form av studiebidrag som jag
uppbar under denna studietid. I någon mån skulle man på så vis kunna påstå att
denna bok tillhör samhället. Frågan är om samhället skulle vilja kännas vid
den.

Jag har valt att ta konsekvensen av mina egna resonemang. Jag har i boken dömt
ut copyright som ett urmodigt och dumt påhitt, mest avsett att fixera
samhällets maktbalans i sitt nuvarande läge. Alltså saknar denna bok
copyright. Det finns en del argument för att förse boken med copyright. Låt
mig behandla dem ett och ett:

_Du kan inte tjäna något på den här boken_. Sant. Och falskt. Jag har redan
tjänat en jäkla massa på den här boken. Andligt. I branchen kallar vi det
intellektuellt kapital. Jag har fått en del nya vänner. I branchen kallar vi
det humankapital. Åt helvete med detta jävla kapital, förresten. Jag har så
att jag klarar mig ändå. Författande är inte mitt leverbröd. I varje fall inte
än. Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar på att skriva böcker, jag
säger att det vore fel av *mig* att tjäna pengar på *den här* boken.

_Du har ingen koll på hur boken sprids_. Jag har ingen jävla önskan att
kontrollera hur den här boken sprids. Det framgår av den del av undertiteln
som jag lite provocerande har lånat från Nietzsche: *en bok för ingen och för
alla*. Att sedan börja tala om copyright vore inkonsekvent. All information
borde förresten vara fri.

_Någon skulle kunna förvanska texten och påstå att hon/han själv skrivit den_.
Än sen. Var poet är en tjuv, var konstnär är en kannibal, som det så vackert
heter. (Jag vet tyvärr inte vem som har sagt det.) En bra bok stjäl alla
ifrån, bara så att det inte märks. Om någon stjäl något från denna bok så att
det märks demonsterar han/hon bara sin uppenbart begränsade kreativitet. Om
någon stjäl *utan* att det märks, märker inte jag det heller, och då lider jag
knappast av det.

_Någon skulle kunna förvanska texten och sprida den för att skada dig_. En
sådan människa bryr sig nog inte om copyright eller inte. Copyright skulle i
detta fall bara tillföra en möjlighet att straffa en människa som gjorde något
sådant. Jag skulle ändå inte orka driva några processer: det vore slöseri med
tid. För övrigt måste vi försöka lita på varandra i det här samhället någon
jäkla gång.

När du har läst så här långt inser du säkert att jag ger dig fria händer.
Spridningen av denna bok är också ditt ansvar, och klangen av dess budskap
ringer redan i ditt öra. Lägg den på disketter och ge till dina vänner. Lägg
den på CD-ROM skivor och skicka med på omslaget till tidningar. Tryck ut den
på papper om du känner för det. Tryck ut den, häfta in den, och använd den som
kurslitteratur om informationssamhället. Tryck ut hundra exemplar på papper
och ge bort till dina kompisar, men glöm inte bort att om du gör fler än 50
kopior för offentligt bruk måste du skicka 7 pliktexemplar till bland annat
riksarkivet, ty så lyder lagen om pliktexemplar av offentliga dokument. (Själv
skulle jag bli överlycklig om denna bok dök upp i forskningsarkiven.) Tryck
upp den och sälj den om det roar dig. Lyckas du tjäna pengar på den gör du
åtminstone mig förvånad. Allt i det här samhället går ändå ut på att utnyttja
andra. En av de industrier som likt kannibaler utnyttjar människor, är
dessvärre förlagsindustrin. Måtte detta vara en nagel i ögat på dem.

Till sist skall jag varna för att denna bok definitivt är färgad av mina egna
åsikter och värderingar. Jag är en uttalad individualist, och har heller inget
emot att bli kallad socialist. I skärningspunkten mellan dessa två värderingar
finns en ideologi som inte är särkilt vida känd, men som kallas syndikalism
eller (vänster-) anarkism. I princip anser jag att all privat egendom är
stöld,(1) men jag är inte så jävla dum att jag inte inser att ett samhälle
utan privat egendom är en utopi. Mina åsikter om yttrande- och tryckfrihet är
ungefär de samma som hyses av Sveriges mest nyliberala organisationer. Jag har
inget emot små och medelstora företag, men enorma transkontinentala koncerner
är för mig farligare maktfaktorer än folkvalda regeringar, och som sådana
måste de underkastas samma granskning som den folkvalda makten.

Nu kan du läsa boken utan omsvep.




Fotnoter:

(1) Privat materiell egendom är stöld. "Intellektuell egendom" är något värre,
möjligen väpnat rån. Censur är våldtäkt.




COPYRIGHT FINNS INTE

_V3.0_

_En bok om information och makt_

_För alla och för ingen_

_DEUS EX MACHINA_

_CARCERES EX NOVUM_

_Den här boken om strömningar inom Litteratur, Teknologi, Musik, Film, Juridik
och Ideologi skrevs efter att jag insett att om inte jag gjorde det så skulle
någon annan göra det, men också för att göra klart för alla Sveriges trevliga
hackare var de har sitt historiska och ideologiska arv. Slutligen finns det en
lätt populärvetenskaplig ton i det hela, för att göra det någotsånär
lättbegripligt._

Några frågor du bör veta svaret på innan du börjar läsa denna bok:

*Varför skall jag läsa det här?*

_Svar:_ För att du skall förstå nya begrepp i informationssamhället, den nya
ungdomskulturen och samhällsdebatten, men också för att du skall ha en chans
att bilda dig en egen uppfattning genom att konfronteras med mina och andras
åsikter. Boken är centrerad kring kulturella fenomen eftersom de tydligast
visar vart ett samhälle är på väg. *Vårt* samhälle *på gränsen* till
informationssamhället kallas ibland det *postindustriella* samhället. Jag
skall inte sticka under stolen med att jag också vill få dig att ifrågasätta
det samhället.

*Vad är en Dator?*

_Svar:_ En dator är ett föremål som följer de fysiska lagarna, precis som en
människa. Precis som en människa är den varken ond, tråkig, snäll, krånglig
eller särskilt intelligent. Den blir vad du gör den till. Precis som en
människa i ett samhälle. Skillnaden mellan en människa och en dator är att
datorn har en chans att absolut säkert veta vem som skapat den, och att den i
princip kan se ut precis hur som helst. År 1995 tror de flesta att en dator
ser ut som en fyrkantig låda. Dator är ett konstigt ord som många säger fel
på. Fysikern Hannes Alfvén föreslog att man skulle kalla det en *data*, flera
*dator*, men tekniska nomenklaturcentralen bästämde att man skulle säga en
*dator*, flera *datorer* istället. Kanske gjorde man detta för att undvika att
förväxla ordet med data i betydelsen *information.* Kanske gjorde man det bara
för att *data* lät för feminint och man ville att datorn skulle vara en *han*.
Gud vet. Branchen skilde en gång på *mikrodatorer, minidatorer, stordatorer*
och *superdatorer*, där det är tänkt att den ena skall vara häftigare än den
andra.(1) Numera är gränserna för vad som är vad så flytande att de här
beteckningarna är en smula föråldrade. En mikrodator är exempelvis en PC eller
liknande hemdator. De andra sorterna har en normal människa knappt sett.

*Vad är ett Datanätverk?*

_Svar:_ Ett datanätverk är två eller flera självständiga datorer som man
kopplat ihop med kabel. Man brukar skilja på LAN (Local Area Network) där man
kopplar ihop alla datorer i en byggnad eller som mest ett helt kvarter, MAN
(Metropolian Area Network) med datorer i en hel stad sammanlänkade och WAN
(Wide Area Network) som kopplar ihop datorer över riktigt stora avstånd.
Störst av alla är Internet som kopplar ihop datorer av alla typer och över
hela världen med varandra. Ett datanätverk kan transportera information mellan
datorer, sedan må det vara text, bilder, ljud eller vad som helst som kan
tryckas in i en dator. Som en telefon eller brev fast lite bättre och
snabbare. Hela telefonnätet är egentligen också ett datanätverk, med den
skillnaden att man kopplar ihop människor istället för datorer. Många
WAN-datanätverk som t ex Internet utnyttjar också telefonnätet istället för
att lägga egna kablar. De datorer som håller samman ett datanätverk är nästan
uteslutande av mini- eller stordatortyp, eller speciella såkallade routrar och
switchar dvs stora, grå kylskåpsliknande saker.

*Vad är en BBS?*

_Svar:_ BBS betyder *Bulletin Billboard System*, rakt översatt alltså en
anslagstavla för elektroniska bulletiner. Precis som en vanlig anslagstavla
krävs det att du regelbundet går dit för att ta del i innehållet. Du kan också
sätta upp egna "lappar" och få svar på dina inlägg i form av andra skriftliga
meddelanden. Det finns BBS:er för alla intresseområden. Det finns BBS:er som
till viss del är inkopplade på Internet, och det finns de som inte är det. En
BBS når man idag med hjälp av ett modem, en dator och en telefon. BBS:er
försvinner idag alltmer och ersätts med konferenssystem (en sorts jättestora
BBS:er) på det mycket större och bättre Internet, det mest kända systemet är
Usenet. En BBS kunde på sin tid också användas för att skicka privat
elektronisk post mellan användarna eller för att massdistribuera dataprogram.

*Vad är Telerymd (Cyberspace)?*

_Svar:_ Telerymden är den plats där dina pengar som du har insatta på banken
befinner sig. Det är platsen där ett telefonsamtal äger rum och det är den
rymd som TV-programmen färdas genom på väg till din mottagare. Det är en
elektronisk värld av information som egentligen bara existerar därför att
människor kommit överens om att den finns och fungerar. Fysiskt består den av
kablar, radiovågor, ljuspulser och stora datorer med enorma elektroniska
minnen. Den är en fysisk företeelse i den "verkliga" världen som vi med lite
god vilja kan uppfatta som ett eget universum. Det är en värld där människan
är Gud och har skapat allt. Den är något av en religion. Nästan alla människor
"tror" på telerymden. Annars skulle de inte gå till bankomaten för att ta ut
pengar. Hela vårt västerländska ekonomiska system finns i telerymden.
Telerymden har funnits sedan den 10 mars 1876 då den "uppfanns" av Alexander
Graham Bell. Utan elektricitet finns inte telerymden. Vår civilisation är
redan beroende av telerymden; om telerymden försvann skulle all ekonomi
kollapsa och hela västvärlden gå under. För att "ta sig in" i telerymden
använder man *Informationsteknik*.

*Vad är ett Virtuellt Samhälle?*

_Svar:_ En beklämmande sak med telerymden är att den är en ironisk spegelbild
av vårt eget samhälle, och det är kanske det som får oss att frukta den mest.
Virtuella samhällen finns i telerymden och består av löst sammanhållna grupper
med olika mål och värderingar, några personer som bildar en sammanslutning
utan att någonsin ha träffats i verkligheten. De är helt geografiskt obundna;
det virtuella samhället är i stället ofta bundet till en viss typ av
utrustning, som exempelvis Internet, ett visst datormärke, osv. Det finns
virtuella samhällen som är nazistiska, pacifistiska, anarkistiska,
socialdemokratiska o.s.v. I realiteten är de virtuella samhällen man talar om
inget annat än små skyddade öar på Internet med ett eget diskussionsforum och
ett eget nyhetsbrev. Smarta marknadsförare försöker ofta skapa virtuella
samhällen runt exempelvis en produkt eller en tjänst (exempelvis Postens
*Torget* och Telias *Passagen* under slutet av 90-talet), men misslyckas
oftast.

*Vad är en Ungdom?*

_Svar:_ En ungdom är en ung människa. En ung människa har i vårt samhälle på
ett underligt vis fått rollen att ifrågasätta sin omgivning och utforma nya
ideal som så gott som alltid förkastas av de vuxna. Ungdomens uppgift är att
komma med idéer som de vuxna måste bromsa upp för att de inte skall skena iväg
innan konsekvenserna granskats. Här är en kliché: "en ungdom utformar och
utvecklar tillsammans med de vuxna framtidens samhälle". För att få tänka
ostört brukar ungdomar umgås i såkallade subkulturer. De vuxna brukar ofta
inte tänka alls, utan tittar på TV och utför nödvändigt monotont arbete
istället. I den mån de tänker alls gör de det i samband med kultur som inte
har sub- framför sig.

*Var börjar jag?*

_Svar:_ Här. VARNING! Detta är en bok som inte skildrar skeenden och händelser
i svart och vitt. Den är inte heller objektiv. (Den som utger sig för att vara
objektiv i den här världen är som bekant inte riktigt klok.) Den är inte ens
hundraprocentigt konsekvent. Men jag hoppas att den är intressant för en
tänkande läsare. Under det som till en början liknar en sammanfattning av udda
nutidskultur finns nämligen ett uttalat politiskt budskap av en typ som jag
föreställer mig att få av er som läser det här någonsin tidigare skådat.

Ett slags manifest

*"Welcome to the machine"*
 _Roger Waters / Pink Floyd_

VARFÖR JAG VILL LEVA

I korridoren med sina anteckningsblock
springer faller på plats sin plats...
Försöker planera ett liv de inte själva vill ha
Försöker få allt att falla på plats
Allt ska bli så förbannat bra
Med studierna yrket och familjen
allt ska bli så förbannat bra
Med fem rutor matte och en timme för ekonomi
för analys tillväxt stagnation alienation trigonometri
En ruta sociologi och en ruta kultur
Men jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Hur länge tror ni egentligen att det håller
Lyckan, framtiden som mamma och pappa
Stadgat socialgrupp 1 och 2
det finns ingen väg ut
tror ni verkligen att det håller?
Lycka, det gäller att charma rätt person
en som själv kan förstå er situation
Samordna kaoset inom fyra väggar i förort
-- välkommen tillbaka till maskinen!
Jag vill leva *din jävel*, jag vill leva!
Hur länge tror du att det håller?
En livsstil den finns på TV
sug den som den svamp du är i systemet
tror du verkligen att det håller?
Tror du att det kan fungera?
Jag vill leva din jävel, jag vill leva!
Och du som inte får något gjort för du vill leva
tror du att du kommer att få leva?
Med lögner där tryggheten skulle sitta
JAG VILL LEVA DIN JÄVEL, JAG VILL LEVA!
Din fria stil är verkligen unik
Lika unik som atomer du är unik som fan
Passiv som en barkbit i strömmen
Inget med dig är unikt du är vanlig
Vanlig mönstergill anpassad
-- välkommen in i maskinen!
till din sociala och ekonomiska roll
som teaterapa poet kulturprofet
Mycket vanligt mycket bra så fortsätt
Du är anpassad det var lätt som en plätt
*JAG VILL LEVA DIN JÄVEL, JAG VILL LEVA!*
*FÖR GÖDEL, BURROUGHS OCH KUHN*
*JAG VILL LEVA!*




Fotnoter:

(1) En del talar om "high end" och "low end" datorer. "High end" är de
största, medan "low end" är den sort som sitter i mikrovågsugnar.




HACKARE!

_HACKER..._ själva ordet har en magisk laddning, och associationerna kan vara
minst sagt splittrade när det nämns. På svenska heter det hackare. För en del
är det förknippat med databrott, intrång och spionage. Andra föreställer sig
en mager, glasögonprydd samt finnig tonåring framför en bildskärm som
tillbringar det mesta av sin tid i sällskap med datorn, och någon kommer
säkert att tänka på datachefen på jobbet. Under de senaste åren har en del
till och med gjort gällande att hackaren är en hjälte. Jag skulle själv kalla
hackaren för sändebud -- han har sänts ut av mänskligheten för att utforska
informationens världar. Detta uppdrag kan verka otydligt och självpåtaget,
kanske rent av befängt, men kommer att bli alltmer uppenbart ju längre du
läser i den här boken.

Ordet lär från början ha tillämpats på de personer som någon gång på
femtiotalet kröp under tågbanan i _Tech Model Railroad Clubs_ (TMRC) klubbrum
på _Massachusetts Institute of Technology_ (MIT) och drog fram sladdar mellan
växlar och reläer, en av de första datorliknande konstruktionerna. Ett *hack*
var från början detsamma som ett studentskämt, den typ av små spratt som olika
fakulteter hittar på för att skoja med skolan (eller andra, rivaliserande
skolor), som att klä in hela skoltaket med aluminumfolie. Ett bra hack skulle
vara iögonenfallande och få iakttageren att fråga sig *"hur fan har dom gjort
det där??"*. Det blev sedan synonymt med en uppseendeväckande lösning på ett
tekniskt problem, ett roligt program eller ett på något annat sätt snillrikt
påfund. En hackare var alltså den som konstruerade sådana manicker.

En hackare är defintionsmässigt en person som ägnar sig åt datorn för dess
egen skull och dessutom tycker det är roligt. En författare som jobbar hela
dagarna med en ordbehandlare är inte någon hackare. Inte en layoutspecialist,
lagerinventerare, systemerare eller datalärare heller. Deras profession
innebär att de hela tiden använder datorn som ett verktyg för att förenkla
någon annan syssla. En *programmerare* som älskar sitt jobb är däremot en
hackare. En begeistrad *datatekniker* eller *mikrodatorkonstruktör* är också
hackare. Och så finns det *hobbyhackare* och det är egentligen den största och
mest förbisedda gruppen, eftersom de inte arbetar yrkesmässigt med datorn.
Amatörerna har inga PR-chefer som talar för dem och inga bokförlag eller egna
branchtidningar som trycker deras åsikter. En del medier riktar sig till
datorentusiaster, men för sällan deras talan. Datamedier i allmänhet tenderar
istället att vilja *uppfostra* amatörerna så att de blir likadana som
proffsen.

Jag tänker i den följande texten försöka sammanfatta ett antal begrepp, idéer
och namn, alla med anknytning till elektronisk kultur och speciellt till
hackarkultur. Jag kommer också att göra något ganska vanskligt -- jag försöker
placera in händelserna och idéerna i ett historiskt perspektiv, vilket är
mycket vågat, dels för att det rör sig om en relativt kort tid, dels för att
det är sådant man brukar få en väldig massa skit för. Men jag gör det ändå.
Anledningen till att jag anser mig värdig denna uppgift är att jag själv vuxit
upp med den här kulturen, och att jag påstår mig ha ett personligt förhållande
till den. Jag skulle till och med vilja påstå att jag har något av min
informationsgenerations anda i blodet. Dessutom *känner* jag att det *måste*
göras.

Det är en knivig historia om framför allt ungdomar, på 60--, 70--, 80-- och
90--talen. Det är en historia om hängivet arbete, dataprogram, auktoriteter
och snillrika vetenskapsmän. Det handlar om hippier, yippier, nyliberaler,
anarkister och klassisk socialism i en salig röra, och den ideologi som genom
ett gytter av subkulturer fötts ur denna röra. Vi kommer att kastas mellan
ordning och kaos, från tysta datasalar där endast det mjuka ljudet av
tangenter som trycks ned kan höras, till högoktaniga decibel på ett rave i en
lagerlokal i Hammarbyhamnen.

Nu skall vi till att börja med förflytta oss till MIT, någon gång på
sextiotalet, för det är där historien för vår del börjar...

Hackarkulturens Vagga

Det var ingen slump att det kom att bli just på MIT som hackarkulturen föddes.
Här fanns de första större datanätverken, och fakulteten upptäckte att vissa
av studenterna från järnvägsklubben jobbade så engagerat med datorerna att de
släppte på tyglarna och lät eleverna arbeta i princip helt på egen hand. Bland
de mer namnbekanta av dessa liberala lärare fanns _Marvin Minsky_, numera
legendarisk forskare inom artificiell intelligens. Den första hackargruppen
hade på så vis uppstått ur ett järngäng av intresserade studenter. Den
arbetsdisciplin som utvecklades bland dessa hackare på MIT var ett mellanting
av studier och idéellt föreningsliv.

Hackargruppen i sig var inte något nytt. Hackarna var som alla andra små
studentföreningar - på ont och gott. Ju längre utvecklingen pågick, desto mer
sekteristiska och hängivna blev de. Stämningen i gruppen började likna den i
filmen *Döda Poeters Sällskap* och man försummade alltmer studierna för att
istället ägna sig åt datorerna. Speciellt Digital Equipments dator _PDP-_
visade sig vara otroligt vanebildande. Datorn skilde sig från de monstruösa
IBM-maskinerna som sedan 1948 sålts till universiteten genom att man arbetade
*direkt* med den. Man kunde se sitt program utföras, och man kunde rätta till
småfel medan programmet kördes. I ett nafs uppfann hackarna en mängd nya
programmeringsknep och utvecklade bland annat det första dataspelet,
*Spacewar*, och den första joysticken. Hackarnas bedrifter blev så bryktade
att de hjälpte till att utforma datorn _PDP-_, som blev en ännu större
framgång för företaget. Digital tillverkade sedan stora monster som hette
_VAX_ eller _DEC_ (plus en eller annan versionssiffra) och har till stor del
hackarna på MIT att tacka för sina framgångar.

Hade nu hackarna blivit behandlade som andra högskoleelever hade de skickats
iväg från skolan när det visade sig att de bara hackade dag och natt istället
för att plugga på sina tentor, och därmed hade sagan varit all. Nu var det
dock så att det amerikanska försvaret i form av _ARPA_ (Advanced Research
Projects Agency, byrån för avancerade forskningsprojekt) blev intresserade av
MIT:s resurser och gav dem pengar att anställa utvecklare för ett projekt som
kallades *MAC*. Denna förkortning stod för *Multiple Access Computing, Machine
Aided Cognition* vilket innebar att flera användare skulle kunna dela på en
dator, och att det skulle vara lätt för användarna att utnyttja datorns
resurser.

På MIT utvecklade hackarna sedan nätverk, meddelandesystem (ett av världens
första sk *time-sharing system* (sv: tidsdelningssystem) som innebar att flera
användare kunde dela på en dator genom att låta datorn ägna sig åt dem en i
taget) och framför allt *artificiell intelligens*, ett forskningsområde där
man än idag är världsledande. Man klurade över intelligensens väsen och
förstod inte vad det var som gjorde det så svårt att fånga ens den enklaste
intelligenta operation i en dators kretsar. På slutet av 1970--talet gav en
dataprofessor vid namn _Douglas Hofstadter_ ut en bok med direkt religiösa
undertoner som hette *Gödel Escher Bach -- ett Evigt Gyllene Band*, och som
har fått stå modell för hackarnas världssyn. Boken är vida spridd bland
hackare, och anses även bland litteraturvetare som ett mästerverk. Dessvärre
är boken *svår* (men inte *svårläst*) och placerad under hyllsignum _T_ bland
böcker om matematik, vilket avskräcker många.

Från Hofstadter hämtade hackarna en filosofisk grund till sin kultur; det var
tankar om självreferens i intelligenta system (det vi brukar kalla att *lära
av sina misstag*) med härledningar till så skilda områden som olika paradoxer
bland de antika filosoferna, _Bachs_ matematiska lek med harmonier, _Eschers_
matematiskt inspirerade etsningar och teckningar eller _Benoit Mandelbrots_
teorier om ordning i kaos. (Något som vi ser illustrerat i bl.a
datorgenererade kaosbilder, sk *fraktaler*.) Resonemanget i boken leder så
småningom läsaren fram till insikt i *Gödels teorem* som bevisar att varje
fullständigt matematiskt system till sin natur är ofullständigt, dvs *måste*
innehålla sanningar som inte kan bevisas.

Hofstadters bok mynnar ut i ett resonemang kring självreferens och artificiell
intelligens (kort AI) som är tänkt att visa hur det är möjligt att beskriva
mänsklig och maskinell intelligens som bunden till matematiska system. MIT var
som jag sade pionjärer på forskning kring artificiell intelligens och många av
hackarna var tidigt övertygade (och är det än idag) om möjligheten att bygga
intelligenta maskiner.

Nåväl, vi nöjer oss med att konstatera att denna första hackargeneration var
mycket upptagen av just matematik, matematisk filosofi och andra klassiska
naturvetenskaper. Den filosofi kring intelligenta system som föddes på MIT
blev stöttepelare i denna första hackargeneration. Det blev viktigt för
hackarna att visa att de hade en egen kulturell identitet. Enligt _Sherry
Turkle_, sociolog och författare till boken *Ditt Andra Jag*, föredrar därför
de hackare hon intervjuat att lyssna på just Bach, och skyr romantiska
kompositörer i stil med Beethoven, pga *bristen på ordning* i kompositionerna.

Att hackarna bildade en hård kärna med egna estetiska och filosofiska
värderingar berodde också på att de höll sig mycket för sig själva. Av alla
högskolestuderande är teknologerna de som håller sig mest för sig själva. En
övervägande majoritet är män. Bland teknologerna är datavetarna de mest
isolerade, och i ännu högre grad män.(1) Är man redan från början utstött är
det inte så konstigt att man omvärderar sin syn på samhället och sin omgivning
i övrigt. Är man dessutom ett lumpargäng är det i det närmaste oundvikligt.
Hackarna umgicks mest med varandra, eller ännu hellre: via datorn. De utgjorde
rent av en statssanktionerad subkultur.

Hackarna på MIT, bland andra _Alan Kotok, Stewart Nelson, Richard Greenblatt,
Tom Knight_ och _Bill Gosper_ gjorde sig kända för att arbeta oerhört
koncentrerat i trettiotimmarspass för att sedan gå hem och kollapsa och sova i
tolv timmar. De fann maskinerna så begeistrande att de glömde allt annat medan
de satt och jobbade. Vid sidan av detta odlade de en ideologi om att all
information borde vara fri, åt kinesisk mat och lärde sig att dyrka upp
varenda lås i hela skolbyggnaden med motiveringen att de skulle kunna använda
utrustningen bättre. Av många sågs detta som respektlöst, men hackarna själva
menade att det var nödvändigt för arbetet.

Faktum var att hackarna utgjorde en homogen grupp som borde vara varje
akademikers dröm: de var intresserade av vad de höll på med, ägnade sig åt
problemen dygnet runt -- under skoltid såväl som på fritiden. Fakulteten lät
dem hållas.

Sedan började nätverkens historia. Man kopplade ihop ett par datorer med en
kabel. Sedan tre. Sedan ännu fler, och snart hade man ett helt nätverk. Att
kommunicera via en dator tar bort en rad besvärligheter som man annars råkar
ut för i det dagliga livet: Det är inte nödvändigt att vara välklädd när du
knackar på ett tangentbord. Du kan vara fullkomligt anonym. Ingen ser om du
rapar eller vänder gaffeln på fel håll när du äter, och ingen kan se vilken
hudfärg du har. Bilden av dig skapas, med få undantag, helt och hållet genom
ditt skriftspråk. Sociala tillhörighetsmarkeringar är nästan totalt
utraderade, och dina åsikter är lika goda som någon annans. Ingen kan slå dig,
avskeda dig eller degradera dig om du är uppkäftig och säger din ärliga
mening. Människor som kommunicerar genom datorer är förvånansvärt ärliga och
uppriktiga, eftersom diskussionen förs av alla, och mellan alla.

MIT, Stanford, Berkeley och de andra stora amerikanska högskolorna blev
stöttepelare i försvarsprojektet _ARPAnet_ vilket kom att bli kärnan till det
som vi idag känner som _Internet_. Med detta nätverk kom hackarna på MIT i
kontakt med hackare på andra högskolor, och de kunde därmed lägga grunden till
en transnationell hackarkultur som senare kom att sprida sig till Europa och
Sverige. Härifrån härrör sig t ex de ursprungliga slangord man kan finna i
*The Jargon File*, ett fritt tillgängligt dokument med en lista över många av
de slanguttryck som används av hackare världen över. Några av de äldsta
uttrycken går ända tillbaka till järnvägsklubben TMRC. Förutom ordlistan
innehåller denna fil även en del små anekdoter och betraktelser av hackarens
natur som sammantaget utgör den ursprungliga hackarkulturens kanske viktigaste
skriftliga dokument.

När hackarkulturen spred sig från MIT över ARPAnet nådde den först de andra
stora amerikanska universiteten som sysslade med dataforskning -- främst som
sagt Stanford och Berkeley i San Francisco på andra sidan den amerikanska
kontinenten. Tack vare ARPAnet blev hackarna oberoende av geografiska avstånd
och kunde samarbeta och utbyta tankar om allt möjligt över dessa vidder, en
lyx som vanliga människor inte haft tillgång till förrän nu på 90--talet. I
San Francisco kom hackarkulturen via ARPAnet att i slutet på 60-- och början
på 70--talet blandas upp med den samtida hippiekulturen, vilket blev den
första kopplingen mellan hackare och hippier.

Till Sverige kom denna kultur först 1973 när Linköpings tekniska högskola
specialiserade sig på datorteknik och studenternas egen dataförening _Lysator_
bildades. Lysator gör för övrigt anspråk på att vara Sveriges äldsta
dataförening (vilket de är) och ursprunget till den sanna svenska
hackartraditionen (vilket är mera tveksamt). Lysator kommer att dyka upp
längre fram i den här boken.

Hackarkulturen är nu inte bara någonting som kommer från skolvärlden; dessa
universitetsstuderande hackare är bara en liten del av den digitala
kulturarenan. Någon gång då och då dyker det upp någon nisse som påstår att
bara de här hackarna som går på högskola och häckar i datorlabben är riktiga
hackare. Att påstå något sådant är både dumt och idiotiskt. Vad ett ord
betyder definieras givetvis av dem som använder det. Alla som identifierar sig
som hackare har rätt att göra det. Så om vi nu låter 60--talet gå över i
70--tal händer det fler saker parallellt i tiden: de högteknologiska
amatörerna dyker upp -- lika mycket hackare som någonsin Bill Gosper och hans
kompisar på MIT.




Fotnoter:

(1) Man meddelar mig att detta börjar förändras nu.




HACKARKULTURENS GRÄSRÖTTER

Hackarkulturens gräsrötter bestod av alla de radioamatörer och
elektronikhobbyister som byggde sina egna mikrodatorer med de första
hemmabyggsatserna. Radioamatörerna uppstod redan runt 1915 och florerar i
olika läger, där de mest puritanska fortfarande anser att telegrafnyckeln och
morsealfabetet är det yppersta verktyget för internationell kommunikation.
Andra anser att radiotelefoni, dvs komradio, är att föredra. Andra åter, har
slagit sig på amatör-TV och andra fuskar med datakommunikation via radio.
Radioamatörer finns i varje svensk stad och by värd namnet och många av dessa
har idag gått över till datakommunikation via Internet, där de utforskar ännu
ett område för kommunikation. Radioamatörerna var på sätt och vis de första
hackarna. Tidigare till och med, än hackarna på MIT.

Radioamatörerna har till skillnad från hackarna mycket sällan attraherat
ungdomar i någon större utsträckning. Detta beror dels på att det (i Sverige)
fordras att man är 16 år och har tagit ett radiocertifikat (såkallat
C-certifikat) för att få syssla med radio. En normal ungdom i Sverige idag har
inte råd med de kurser och prov som krävs för att få sända radio. En del gör
det ändå, och kallas då radiopirater. Om man sänder amatörradio utan
certifikat är det inte många som bryr sig, bara man inte ställer till problem
för andra.(1) Men det gäller att hålla sig till rätt frekvenser. Om man börjar
sända ut radio på frekvenser som reserverats för andra ändamål, exempelvis
militärer och brandkår, kan man bli spårad och dömd till böter för detta.

För att kunna hålla rätt på vilka frekvenser man skulle utnyttja för att inte
ställa till problem för sig själva och för andra, fordrades tidigt ett
internationellt samarbete mellan radioamatörer. Man hade också för vana att
skicka varandra bekräftelser på etablerad kontakt i form av speciella kort. På
så vis grundlades något som kan kallas det första *virtuella samhället*, en
kultur oberoende av nationsgränser, men begränsat av apparaturen.

Radioamatörerna förkroppsligar mycket av den kultur som senare har överförts
till hackarkulturen: en faschination för dels teknologi (maskiner) och dels
för kommunikation med andra människor. Några vill alltid hitta nya, häftiga
mackapärer (teknikdårar), andra vill bara kommunicera med andra människor så
smidigt som möjligt och försöker ständigt förbättra dessa system
(evolutionister), och en del känner att de har funnit en teknisk nisch de
behärskar, och stannar där (de kallas ibland stockkonservativa). Och sedan
finns det de som de andra inte vill kännas vid: de som tycker att det
häftigaste i världen är att sända piratradio. De som vill använda tekniken som
ett medel att utmana samhället.

De första elektronikhobbyister som slog sig på datorer samlades till en början
speciellt kring den absolut första hemdatorn _Altair 8800_ som började säljas
som byggsats i USA i början av 1975. Datorn hade fått sitt namn från en planet
i ett avsnitt av TV-serien Star Trek och såldes i så stor mängd att några av
entusiasterna skapade sina egna användargrupper. De var genomgående
elektronikamatörer, och inte sällan ingenjörer till yrket. Få eller inga var
ungdomar. Hos dessa, såväl som hos högskolefolket, uppstod samma sorts
tekniska begeistring och förhäxning vid programmeringsarbetet som kunde hålla
hackarna vakna hela nätter och få dem att glömma allt utom maskinen.

Användargruppen i Silicon Valley, San Francisco var den mest aktiva. Den hette
_Homebrew Computer Club_ (Klubben för hembrända datorer), och bland
medlemmarna fanns bl a _Steve Wozniak_, en hängiven hackare som senare skulle
bygga datorn _Apple II_ som hans kamrat _Steve Jobs_ 1977 lyckades
marknadsföra som den första riktigt stora hemdatorn. Långt senare, en bit in
på 80-talet, tillverkade de en professionell dator som hette MacIntosh, och
som än idag är ståndaktig i den stenhårda konkurrensen.

I Sverige hette motsvarigheten till Homebrew Computer Club _PD68_ -- en klubb
för glada ingenjörer och andra som tyckte att mikrodatorer var det roligaste
som fanns. Man utgav bl a tidningen MPU-laren. Tyvärr vet jag inte så mycket
mer om denna klubb.

Hemdatorer För Bred Publik

Åren 1977-78 byggde det svenska företaget _Data Industrier AB_ (DIAB)(2) på
uppdrag av Luxor och Scandia Metric en dator som hette _ABC80_. Medan DIAB
gjorde själva datorn konstruerade Luxor lådan till datorn, monitorn och
tangentbordet. Förutom att den hade svartvit skärm och som sagt krävde en
speciell monitor för att kunna användas, var det inget fel på denna dator.
Precis som när det gällt de samtida datorerna Apple II och Tandy Radio Schack
TRS-(som med tanke på namnet tydligen var en förbild) i USA trodde den
etablerade databranchen att dessa datorer var i det närmaste oanvändbara. IBM
var fullständigt ointresserade. Steve Wozniak erbjöd sin uppfinning Apple
I-datorn till sin arbetsgivare Hewlett-Packard (HP) men de var lika
ointresserade. Trenden var att utveckla minidatorer som Digital Equipments
DEC-monster och liknande maskiner. Branchens giganter med IBM och Digital i
spetsen förutspådde att det runt år 2000 skulle finnas c:a 50 stora datorer i
hela världen som användarna anslöt sig till via nätverk.

_Lars Karlsson_ på DIAB hade sett framgångarna PET(3) och Apple II hade haft i
USA, och insåg att om man inte fick ut datorn under 1978 så skulle det vara
försent. Då skulle amerikanerna ta över den svenska marknaden. ABC80 tog åtta
månader att utveckla. Han slöt avtal med Scandia-Metric om att leverera 2500
datorer och gick sedan till Luxor och sade att det var dags att börja
tillverka datorer. Scandia-Metric hade ursprungligen tänkt sig att köpa in
utländska datorer, men trodde på ABC80. Detta var hemdatorns barndom så allt
var möjligt. DIAB fortsatte att sälja datorkonstruktioner på licens: ABC800,
Esselte-datorn, Monroe Systems, och ett antal Unix-datorer under eget namn
tills företaget köptes av Televerket.

ABC80 fann stor kärlek bland Sveriges allra första hemdatorentusiaster som
länge väntat på en dator värd namnet. (Allt som ditills erbjudits hade kostat
skjortan och importerats från USA.) Nu fick man en -- och till råga på allt en
svensk sådan. 1981 efterföljdes den av ABC800.

1980 bildades så *ABC-klubben* av elektronikentusiaster, ingenjörer och annat
datorintresserat folk under ledning av hemdatorlegenden _Gunnar Tidner_. Redan
från början var ABC-klubben intresserade av datakommunikation, och mot slutet
av året kunde man slå upp vad som antagligen var Sveriges första idéella BBS:
*Monitorn*, som fungerade tack vare ett program skrivet av Gunnar Tidner
själv. Under 80--talet hette sedan nästan alla svenska BBS:er *X-monitorn*
(Örebro-monitorn, Eskilstuna-monitorn etc) som en hyllning till Tidners
genombrott. Klubben har fortfarande en monitor som används som intern
växelstation för allt möjligt.

ABC-klubben växte explosionsartat; hemdatorintresset i Sverige var i princip
lika enormt som i USA. Klubben blev centrum för alla debatter om datateknik
runt ABC-datorerna och datakommunikation i största allmänhet. I början av 1985
fick ABC-klubben genom avtal tillgång till en DEC-dator på datacentralen QZ i
Stockholm. På denna startade man en central BBS, eller vad vi kan kalla en
riktig konferens, med olika diskussionsgrupper. Denna BBS kördes på QZ:as
KOM-system och fick namnet *Q-Zentralen*. Zentralen liknade datanät som fanns
(och fortfarande finns) runt om i världen, t ex Compunet i England eller
Usenet och Prodigy i USA.

I diskussionsgrupperna på Q-Zentralen figurerade många av de personer som
senare skulle bli viktiga nyckelpersoner i det kommande elektroniska Sverige:
_Sven Wickberg_, _Anders Franzén_, _Henrik Schyffert_ och _Jan-Inge Flücht_.



---- * ----

Det var först i och med dessa hemdatorer i början på åttiotalet som någonting
verkligen hände. Nu var det inte längre nödvändigt att kunna tillverka sin
utrustning själv, och därmed kunde var och en som hade råd få tillgång till en
egen dator, om än inte alltför avancerad. En hel uppsjö hemdatorer dök upp
över en natt, i USA såväl som i Europa: Sord, Atari 800, Sol, Texas TI-, Vic-
Spectravideo m fl. De flesta var dagsländor som bara fanns på marknaden några
år innan tillverkningen lades ned eller företagen som stod bakom maskinerna
gick i konkurs.

De hemdatorer som överlevde konkurrensen var egentligen (i Sverige) bara tre:
_Sinclair ZX-_ (tack vare sitt låga pris), _ABC80_ (tack vare sina
industriella tillämpningar och starka support från ABC-klubben), och
_Commodore 64_ (hädanefter kallad _C64_), som överlevde helt enkelt därför att
den var den mest tekniskt avancerade hemdatorn vid den tiden.(4) Även de
första PC-maskinerna dök upp i början av 1981, men betingade sådana hutlösa
priser att ingen normal människa skulle betrakta dem som hemdatorer. I Amerika
var överlevde _Apple II, Atari 800, Commodore PET_ och _Commodore 64_.
Apple II var för Amerika vad ABC80 var för Sverige. Än idag finns det ihärdiga
Apple II-fanatiker som fortfarande använder sina datorer från slutet av
70--talet, liksom vi i Sverige ännu har ihärdiga ABC80 användare, varav några
ännu utgör den hårda kärnan i ABC-klubben.

Till en början var de flesta europeiska hackare av samma typ som de
amerikanska; gamla radioamatörer, ingenjörer och elektronikenstusiaster som
drömde om att få använda en *riktig* minidator som VAX eller IBM (dessa
härliga, stora grå, kylskåpsliknande saker), och inte bara hålla på med
hemdatorer. Hackarkulturen från 60--talets MIT och den elektroniska
förlängningen av radioamatörerna sågs som ett ideal; en riktig hackare var en
person som skrev program som gjorde något nyttigt (eller något som såg ut att
vara nyttigt) eller en som behärskade elektronik och kunde bygga om sin egen
dator och på så vis imponera på sina kompisar. De lyckligaste datorklubbarna
hade kunnat köpa in (eller fått) en begagnad minidator från något företag och
startat egna BBS:er kring dessa. Sådana hackare som börjat med ABC80,
minidatorer och elektronik blev i regel chockade och närmast äcklade av den
kultur som uppstod kring mitten på 80--talet i och med Commodore 64-invasionen
(som jag behandlar i stycket *Subkulturernas Subkultur* lite längre fram).
Många av dessa hackare har idag skaffat sig en PC och anser det vara en ädel
konst att skriva sharewareprogram, delta i Open-Source projekt och liknande
riktiga sk *hack*.

Det var också hackare av den här typen som startade det alternativa
datanätverket *Fidonet*. Det var amatörerna _Tom Jennings_ och _John Madill_ i
San Francisco som utarbetade ett system där olika BBS:er ringde upp varandra
efter ett visst mönster och som genom skicklig samordning lyckades uppbringa
lika god täckning som Internet, med den skillnaden att posten gick lite
långsammare i och med att man saknade permanent uppkopplade förbindelser.
Istället förmedlades posten genom olika mellanstationer som i ett gammalt
hederligt postsystem. På detta vis kunde man också starta diskussionsgrupper
som omfattade hela världen. I början av 1985 startades det svenska fidonätet
av _Conny Johnsson_ i Karlstad. I och med att Internet blivit billigare är det
många som tycker att Fidonet spelat ut sin roll. Långt ifrån alla håller med
-- Fidonet är en genuin amatörskapelse medan Internet från början till slut är
skapat av akademiker. Sedan länge finns dock bryggor mellan de båda nätverken
så att användarna av båda näten kan skicka post till varandra.

Hemdatorägarna blev ett begrepp, och många tonåringar fick sin första dator i
mitten på åttiotalet. De flesta futuristiska föräldrar som köpte sig en
hemdator hade nog inte tänkt sig att deras söner (och ibland döttrar) skulle
använda datorn så mycket som de gjorde, men genom en miss i marknadsföringen
av hemdatorerna kom det att bli så. Man gick nämligen ut med parollen att
hemdatorerna skulle användas till ekonomi, ordbehandling och dataregister,
något som de för det mesta visade sig ganska värdelösa till. Det var
uppenbarligen enklare att slå upp ett recept i en kokbok än att starta
hemdatorn och leta reda på det i något dataregister som tog 15 minuter att
ladda in. Det enda "nyttiga" maskinerna verkligen dög till var ordbehandling
eller enklare kalkyler, något som få var vana vid eller förstod att uppskatta.
De "nyttiga" programmen var dessutom svindyra och hade hög inlärningströskel.

De enda vuxna som använde sina hemdatorer ordentligt var nästan samtliga
tekniker eller tekniskt intresserade som kunde sitta hela nätterna igenom och
bråka med sin ABC80 för att få den att göra det ena eller det andra. Många var
elektronikhobbyister som använde datorn för att bygga om den för sina egna
ändamål. (Jag tillhör själv den våg av ungdomar som blev helt fångade av
ABC-datorerna i 13--14 års åldern: dessa var för många en entrébiljett till
den elektroniska världen.)

Det skulle dröja ända in på 90--talet innan hemdatorn slog igenom på allvar
som verktyg i hemmen, men då med besked. Det är först nu IBM PC har blivit
allmän egendom. Hade det inte varit för Altair 8800, Apple II, Atari 800,
Commodore PET och ABC80 hade IBM för övrigt aldrig kommit på tanken att
tillverka PC-maskiner. Tidens melodi var att tillverka stordatorer; enorma
burkar som slukade flera tiotals kilowatt ström och alstrade mer värme än en
ångpanna och inte kunde fungera utan ett separat kylsystem. Idén med en egen
dator för varje användare *är och förblir* en hackaridé som går ända tillbaks
till MIT, där man jobbade ensam med sin PDP-många sena nätter.

Hade inte dessa mikrodatorer uppstått hade industrin säkerligen fortfarande
arbetat på sina 50 datorer som skulle klara av att försörja hela världen med
datorkraft. Utan mikrodatorerna hade moderna system för datoranvändning som
den populära *Client-Server* modellen där stora och små datorer samsas och
delar på arbetet i ett nätverk, aldrig blivit påtänkta.




Fotnoter:

(1) En radioamatör berättade för mig hur man "straffat" en piratsändare genom
att pejla in honom och sedan störa ut hans trafik med hjälp av en riktad
störsändare.

(2) Data Industrier AB grundades av Lars Karlsson i Skellefteå 1970 och
tillverkade ursprungligen styrdatorer för sågverk.

(3) PET, den första hemdatorn som tillverkades av Commodore Inc.

(4) Jag har debatterat detta vid ett tillfälle, då en person på CTRL-C hävdade
att Spectravideo var en betydligt mer tekniskt avancerad dator. Det handlade
mest om grafiken, men jag menade att ljudet var minst lika viktigt. C64:ans
ljudkrets 6581 används fortfarande av elektronmusiker i form av emulatorer och
den specialbyggda synthesizern SIDstation som tillverkats under 1998 av
Elektron AB i Göteborg. (Elektron består bl a av medlemmar från datorgruppen
Zone 45 och Nordic Beats.)




UNDERJORDISKA HACKARE

Som en produkt av det hemdatorliv och den futuristiska tidsanda som följt på
rymdkapplöpningen och som kulminerat med månlandningen 1969 bildades ett
flertal teknologiinriktade subkulturer. Några var helt vanliga
sammanslutningar som science fiction fanatiker eller radioamatörer. Andra
var... *speciella*. Det är dessa som satt dödskallestämpeln på hackarkulturen
och orsakat att hackare allt som oftast associeras med brottslig verksamhet.
Hur många av er -- handen på hjärtat -- har någonsin funderat på hur det vore
att ha makten över tekniken? Att kunna bestämma vilka radio och TV-program som
skall sändas? Tänk om du hade dessa gigantiska elektroniksystem under din
kontroll. Tänk att kunna fylla alla TV-rutor med brus när den där människan du
avskyr dyker upp... Eller slå ut alla telefonapparater i landet när du vet att
din hjärtevän ringer och gullar med sin före detta... Tänk att ha *makten*
över samhällets informationsapparatur...

Phreakare

En grupp elektronikentusiaster som figurerat redan på 60-- och 70--talen,
kallade _Phone Phreaks_ var bland de första som tog till sig den nya
datatekniken. Dessa "phreakare" hade specialiserat sig på att lura
telefonbolagens växlar att koppla gratissamtal över hela den amerikanska
kontinenten, något som också kallades *blue boxing*, vilket refererar till en
liten blå plastlåda med elektronik som användes för att framställa de toner
som lurade växlarna.

Phrekarna kom delvis från högskolan. Precis som hackarna hade tyckt att det
var roligt att utforska datorer, hade andra funnit att det var våldsamt
skojigt att prova olika nummerkombinationer på universitetets telefoner för
att se hur långt man kunde koppla sig. En del lyckades på det viset koppla sig
ut på det allmänna telenätet och ringa gratis, eftersom det var gratis för
högskoleeleverna att använda interntelefonsystemet.

En ung man som hette _Mark Bernay_ (alias _The Midnight Skulker_) och hade
goda kunskaper om telefonsystemet, åkte runt på USA:s västkust och satte upp
klisterlappar i telefonkiosker med nummer till olika konferenslinjer han
etablerat, och byggde på så vis upp ett mindre kontaktnät av
teknikintresserade ungdomar. Men det var inte de som gjorde phreakande till
den enorma illegala verksamhet det är idag.

Istället var det en man som hette _Joe Engressia_ som på gränsen mellan 60--
och 70--talet, utan att riktigt veta om det, skapade den underjordiska
rörelsen av telefonmanipulatörer. Även om telefonbolaget som då hette Bell,
redan 1961 spårat och arresterat de första phrekarna hade få av dessa tillhört
någon organiserad rörelse. De flesta hade varit affärsmän, några vanliga
arbetare och en och annan student. En var till och med miljonär. Anledningen
till att dessa uppstått var att Bell i november 1960 publicerat information om
telefonsystemet som gjorde det lätt för vem som helst med tillräckliga
kunskaper att bygga en Blå Låda.

Joe var blind, men som kompensation hade naturen begåvat honom med den
fascinerande egenskapen att ha absolut gehör. Han kunde komma ihåg en ton han
hade hört och sedan vissla den exakt. Redan i 8--årsåldern hade han upptäckt
att han genom att vissla vissa toner kunde styra telefonväxlarnas system.
Dessa kallades *multifrekvenssystem* (eng: M--F, Multi Frequency), och det var
informationen om dessa Bell gjort misstaget att publicera 1960. Han greps av
polisen för att ha kopplat upp ett gratissamtal åt några kompisar enbart genom
att vissla i telefonluren. Tack vare publiciteten kring denna incident kunde
Joe tillsammans med andra telefonentusiaster bilda ett underjordiskt nätverk
av i huvudsak blinda människor som sedan bara växte och växte. Några få kunde
vissla tonerna, men de flesta använde tidiga elorglar och syntar för att
producera de nödvändiga tonerna. Med Joe växte phreakandet till en hel
ungdomsrörelse. Han greps 1971 och dömdes till villkorligt fängelsestraff mot
att han lovade att aldrig mer mixtra med telefoner. Han anställdes senare som
telefonreparatör på ett litet företag i Tennessee.

Här måste jag få påpeka en sak. Med jämna mellanrum hör jag talas om personer
som säger sig ha vänner som kan "vissla" sig förbi telefonväxlar och ringa
gratis. Det är aldrig de själva som kan vissla, och om man undersöker saken
närmare så visar det sig att det var en vän till en vän... osv. Historier om
"visslare" är alltså att betrakta som moderna vandringssägner, precis som
många andra historier om phreakare och hackare. Notera att "vissling" *kräver*
absolut gehör - något som inte många människor är utrustade med. Sedan måste
man känna till, och ha hört, den ton som skall visslas. Alltså återstår ett
försvinnande litet antal människor som skulle kunna utföra detta. Kanske en
handfull i hela Sverige. Slutligen skall man vara medveten om att det är
omöjligt att använda denna teknik på det moderna AXE-systemet.

Joe och hans kamrater använde modfierade, omstämda elorglar för att ringa. Än
vanligare var dock andra tekniker att alstra de speciella signaler som krävs
för att styra växlarna. En metod som användes av _John T Draper_, i folkmun
kallad _Cap'n Crunch_ var att ta en leksaksvisselpipa som följde med
frukostflingorna med samma namn, och täppa till ett av hålen. När man så
blåste i pipan alstrade den en ton på exakt 2600 Hz (motsvarar ungefär ett E i
femstrukna oktaven, inte särkilt njutbart). Detta råkade vara samma ton som
det amerikanska televerket AT&T m fl använde för att indikera att
långdistanslinjer var lediga. Om endera samtalsparten sände ut en sådan ton
trodde den uppringande telefonväxeln att samtalet avbrutits (eftersom det var
så telefonväxlar talade om för varandra att linjen var öppen) varvid all
debitering för samtalet upphörde. Pipan gjorde det alltså möjligt att ringa
gratis.

Draper var en mycket aktiv phreakare. Han kopplade upp stora konferenser där
han kom i kontakt med många av de blinda människorna och delade med sig av
sina erfarenheter till andra phreakare. Han höll reda på telefonnummer och
organiserade idéutbytet mellan phrekare. Likt vissa av phreakarna var han
elektronikentusiast och byggde själv de tongeneratorer som var allt som
behövdes för att fullständigt kontrollera hela telefonsystemet. Dessa kallades
MF-lådor eller som jag nämnde tidigare *Blå Lådor*, och gav sina ägare
fullständig tillgång till nationell och internationell teletrafik -- gratis.
Eftersom all information om MF-systemet offentliggjorts var det inte särskilt
svårt att konstruera dessa blå lådor. Och då det inte är så billigt att byta
ut hela telefonsystem finns det än idag i vissa länder telefonväxlar som kan
styras med blå lådor.

Många var liksom Draper helt förhäxade av de blå lådornas möjligheter att
koppla ett samtal kors och tvärs över jorden via satelliter och kablar -- en
känsla av oinskränkt makt över telefonsystemet. Ett av Drapers mer välkända
trick var att koppla sig runt jorden genom 7 länder, bara för att uppleva den
otroliga känslan av att höra sin egen röst med 20 sekunders fördröjning.

1971 hade massmedia fått nys på phreakarna. En journalist som hette _Ron
Rosenbaum_ skrev en artikel om fenomenet och strax därefter arresterades
Draper och dömdes till fängelse. Han kontaktades av maffian som ville utnyttja
hans kunskaper, och blev svårt misshandlad när han vägrade. Efter att han
kommit ut ur fängelset fick han hjälp av en gammal bekant, Steve Wozniak som
utveklat datorn Apple II, att sluta med phrekandet och istället ägna sig åt
programmering. (1) Efter ett par missöden med modem till Apple II-datorn (som
inte bara var modem utan snarare datoriserade blå lådor) tillverkade han bland
annat ordbehandlingsprogrammet *Easy Writer* som såldes av IBM tillsammans med
IBM PC, vilket han tjänade en dryg miljon dollar på.

Samma år (1971) upptäckte hippierna möjligheterna att ringa gratis. Det blev
den militanta gren av hippierörelsen som kallades *yippier* som startade en
tidning som hette *Youth International Party Line*, ett oöversättligt namn som
betyder dels Internationella Ungdomspartiets Program, dels Ungdomens
Internationella Partajtelekonferens, ungefär. Tidningen hade som syfte att
lära ut olika tekniker för telefonbedrägeri.

Det är kanske svårt för en svensk läsare att förstå yippie-fenomenet. Yippier
var en sorts härdade hippier som inte tvekade att använda massor av våld och
terrorism för att i möjligaste mån slå sönder (det amerikanska) samhället. Man
förespråkade dessutom användningen av hallucinogen narkotika. Yippier var
människor som blivit så trötta på det amerikanska samhället och hela
samhällssystemet att de bara såg en enda utväg -- att slå sönder alltihop.
Till skillnad från klassiska vänstergrupper var man inte teknikfientliga, utan
tog vara på alla kunskaper och hjälpmedel som fanns till hands. Dessutom
visade sig många yippier vara ganska *intelligenta* och det var kanske det
mest skrämmande av allt. Yippierna stod för helt nya värderingar som skakade
det amerikanska folkhemmet i grundvalen. Denna politiska riktning kom senare
att bli ett frö till den ideologi som idag eventuellt kan kallas cyberpunk,
och som jag skall återkomma till i ett särskilt kapitel. Yippierna leddes av
framför allt _Abbie Hoffman_ och _Jerry Rubin_.

1973 bröt sig den teknikfanatiska fraktionen ur yippierörelsen och bildade en
rent samhällsfientlig och svindleriinriktad organisation kring tidningen som
nu hette *TAP* (Technical Assistance Program). I den nya varianten av
tidningen kunde man lära sig andra saker än bara telefonsvindlerier; det rörde
sig om recept på sprängämnen, kopplingsscheman för elektroniskt sabotage,
information om hur man förfalskar kreditkort mm mm. Mycket av detta var
givetvis "spännande" för tonåringar och lätt barnsliga unga män, så
tidskriften kopierades och spreds över hela jorden. Snart fanns det ett
världsomspännande nät av phreakare. Den grundläggande filosofin (om man kan
kalla det så) bakom tidningen är dock genomgående densamma som i yippiepartiet
Youth International Party.

I TAP uppstod det egensinniga skriftspråk som innebar att man bytte ut alla
"s" mot "z" och alla "o" mot "0" (noll), samt att ordet "freak" genomgående
stavades "phreak". Detta har sedan hängt kvar. Under det tidiga 90-talet dök
det upp en figur vid namn _B1FF_ på datanätverket Usenet som förvärrade denna
språkmisshandel till det absurdas gräns genom att skriva ord som de uttalades
istället för som de stavades, kombinerat med en simulerad tangentbordsovana
som innebar att han bytte I mot 1, A mot 4, T mot +, E mot 3 (ett bakåframvänt
E) osv. En del blev vansinniga på B1FF, men hackarna tyckte det var skitkul
och började skriva som B1FF för att reta var vän av ordning och understryka
den anarkistiska prägeln på det annars så disciplinerade Usenet. Man har till
och med gått så långt att man helt slumpmässigt blandar stora och små
bokstäver. Resultatet blir text som det nästan gör *ont* att läsa.

I Sverige uppstod senare en systertidning till TAP som hette *Rolig Teknik*,
och som mest är känd för att ha orsakat en del skriverier i kvällspressen.
Rolig Teknik skapades av _Nils Johan Alsätra_, en legend i svensk underjordisk
kultur. Han var inspirerad av TAP, och publicerade under perioden 1984--1993
ett flertal artiklar med samma samhällsfilosofiska botten som den amerikanska
motsvarigheten. I tidningen kunde man bl a läsa om hur man tillverkade falska
hundralappar för bensinautomater (vilket många gjorde), hur man lurar
elmätare, och (förstås) olika tekniker för att ringa gratis. Nils hade startat
tidningen efter att ha blivit dömd till dagsböter för att ha tillverkat och
sålt *Svarta Lådor* (eller som han själv kallade dem: *markeringsätare*) som
gjorde det möjligt att ringa gratis till den som anslutit apparaten till sin
telefon. Innan han startade försäljningen erbjöd han Televerket att köpa
uppfinningen för 3 miljoner kronor. Televerket svarade inte ens på brevet.

Rolig Teknik dog efter en razzia i Göteborg 1993. Denna var föranledd av att
Alsätra börjat publicera anonyma annonser där annonsörerna kunde erbjuda varor
med tidningen som mellanhand utan att behöva skylta med namn och adress. För
varje produkt där betalningen distribuerades via tidningen tjänade Rolig
Teknik 10 kr. Eftersom annonsernas innehåll var minst sagt suspekt ansågs
detta vara detsamma som häleri och vapenhandel. Efter att polisen för första
gången i svensk historia inhämtat tillstånd från regeringen slog man till mot
tidningsredaktionen.(2) Sedan dess har det varit fullständigt tyst kring såväl
Rolig Teknik som Alsätra personligen. Möjligheten att använda de
"markeringsätare" som tidningen publicerat ritningar till försvann
fullständigt i och med AXE-systemet, men många av de andra tipsen fungerar än
idag.

För moderna hackare är det mest elektroniska tidningar som *Phrack* eller
*Phun* som gäller. I Sverige fanns en period under tidigt 90--tal en nystöpt
papperstidning i samma anda som Rolig Teknik: *Alias*.(3) Phrack är antagligen
populärast eftersom den fått mycket publicitet. Phrack är gratis för
privatpersoner, medan företag och myndigheter måste betala 100 dollar om året
för att få den. På det viset finansierar myndigheterna utgivandet av
tidningen, eftersom de måste hålla sig ajour med utvecklingen i den undre
världen.(4)

Efter hand som televerken börjat täppa till luckorna i sina växelsystem har
phreakare lärt sig använda förbluffande utstuderade metoder för att kunna
ringa gratis. En metod är att verkligen programmera om telefonbolagens växlar.
En annan är att använda stulna eller konstruerade kreditkortskoder för att
debitera samtalet på någon annan (ibland icke-existerande) person. Allrahelst
skall räkningen skickas till ett multinationellt företag som Coca-Cola,
McDonalds, eller telebolagen själva.

Poängen med att kunna ringa på kreditkort är man genom att ringa över ett
visst 020--nummer skall kunna få samtalet debiterat på sin egen räkning,
oavsett vilken telefon eller myntautomat man ringer från. Eftersom man inte
kan visa sitt kort för en teleoperatör får man uppge kortnummret och den
hemliga tilläggskod (kallas vanligen PIN-kod = Personal Identifier Number) som
behövs för att få handla på kredit över telefon.

En annan metod för att ringa gratis är att utnyttja en _PBX_ (Private Branch
Xchange), vilket är den amerikanska beteckningen på en privat företagsväxel.
När man använder en PBX innebär detta oftast att man ringer ett 020--nummer,
slår en kod och sedan kan ringa vilket samtal som helst. Samtalet debiteras
sedan på företagets räkning. Förfarandet är en förenklad och automatiserad
variant av betalkortssystemet som innebär att ingen människa behöver sitta och
kontrollera och anteckna nummer. Från början behövde man inte ens slå in någon
kod, det var bara att slå rätt 020--nummer och sedan slå det nummer man ville
nå. Man trodde att det skulle räcka med att hålla numret hemligt. Eftersom
phreakare är kända för att systematiskt ringa långa serier med 020--nummer
upptäckte de snart att vissa nummer gick att koppla vidare, varefter
telebolagen införde kodsystemet. Av anledningar som jag strax skall illustrera
är PBX-koder ständigt på drift från sina rättmätiga ägare.

Phrekarna ringer som sagt mer eller mindre slumpmässigt 020--nummer i jakt på
PBX:er, datorer, växlar eller andra skojiga teleinstallationer, något som
brukar kallas *war-dialling* efter filmen War Games, där tekniken användes,
eller kort och gott *scanning*. (Detta är inte på något sätt olagligt -- det
är liksom lite av poängen med att ha en telefon att man skall få ringa till
vilka nummer man vill, och hur många man vill.) Under dessa strövtåg på
telenätet stöter de ofta på lite allt möjligt roligt. Bland annat televerkens
egna servicelinjer och sk röstbrevlådor (oftare bara kallade *VMB* = *Voice
MailBox*, röstbrevlåda). Via sådana röstbrevlådor kan man skicka meddelanden
till varandra om inget annat fungerar. (Läs: om televerken har blockerat alla
andra möjligheter att ringa gratis.) Röstbrevlådor används annars mest av
storföretag med många tjänsteresande, exempelvis konsult- eller
försäljningsföretag, som ett snabbare alternativ till skriven post.
Röstbrevlådor kräver en passerkod på samma vis som en minutenautomat, och är
ungefär lika lätt att knäcka. (Enkla koder som 1234, 0001 eller samma nummer
som röstbrevlådan är allmänt förekommande.) En del röstbrevlådor har dessutom
möjligheter till vidarekoppling, vilket innebär att man kan ringa
långdistanssamtal via en lokal röstbrevlåda.

De flesta phreakare får kunskap om tekniska metoder eller stulna/konstruerade
koder från någon annan phreakare. Sådan information sprids genom speciella
BBS:er och genom förtroendekontakter. De flesta som sysslar med phreakande vet
ingenting om hur man skaffar fram dessa koder eller hur de tekniska råd de får
egentligen fungerar. De flesta följer bara anvisningar från andra, slår in
några siffror och *voilá!* du har kopplat dig till andra sidan jorden!

Men det finns också de som John Draper, som verkligen vet vad de håller på
med. De mest nitiska av dessa är ungdomar som ännu inte fyllt 20 men ändå
besitter kunskaper i telekommunikation motsvarande 120 poäng
ingenjörsutbildning, eller *mer*. Självklart ses detta som livsfarligt i ett
samhälle där *kunskap* är *makt*.

Televerkens växelsystem är givetvis idiotsäkra. Ingen idiot i hela världen
skulle kunna programmera om en telefonväxel att ge honom gratis telefonsamtal.
Det är värre med de smarta brottslingarna.

Smarta, kunskapshungriga ungdomar som vill skaffa sig kunskaper i hur
telenätet fungerar börjar ofta med att läsa vanlig högskolelitteratur om
telekommunikation. Flera av dessa skulle säkert klara en 20--poängstenta med
glans. De talar teleteknikernas eget slangspråk för olika tekniska mackapärer
flytande. Förkortningar som DCE, OSI, V.24, MUX, NCC eller PAD är
självklarheter de kan rabbla utantill i sömnen. De tycks hysa en närmast
fetischistisk kärlek till telefonnätet.

Inte alla (men nästan alla) tekniska detaljer om telefonsystemen är offentliga
uppgifter. De som fattas brukar phreakarna ibland luska fram med en metod som
kallas *"trashing"* och som på svenka närmast betyder "skräprotning". Det går
till så att man uppsöker containern utanför ett stort telefonbolag och letar
igenom soporna efter användbar dokumentation som borde körts genom en
dokumentförstörare, och som inte alls är avsedd för tonåriga tekniska
virtuoser. På det här viset kan phreakare få reda på funktioner,
systemkommandon och hemliga telefonnummer som telebolagen använder för internt
bruk. Ibland är det etter värre - hackarna har en kontakt på insidan av
telebolaget som med berått mod smugglar ut företagshemligheter till dem. Dessa
säkerhetsrisker är numera i stort sett tilltäppta, även om det är svårt när så
många människor trots allt måste ha del av informationen. Trashing används
också för att få tag i bortkastad eller skrotad teknisk utrustning, och
ingetdera är väl särskilt fruktansvärt kriminellt. Thrashing är inte heller
särskilt vanligt, i synnerhet inte i Sverige.

Vanligare (och enklare) är då sk "social ingenjörskonst" (eng:* social
engineering*) vilket innebär att man angriper den svagaste länken i hela
telefon- och kreditväsendet: människan. Uttrycket är hämtat från
telefonförsäljningsbranchen där det ingår i försäljarens jobb att förställa
sig och angripa svaga punkter hos kunden, bygga på förtroende och samtidigt
vara snabb och effektiv.

Exempel på social ingenjörskonst bland phrekare, fritt efter exempel i en
ytterst olämplig hackartidskrift (OBS! Använd denna kunskap för att skydda dig
själv och andra från att utsättas för brott av denna typ, inte för att begå
brott. Missbruk av denna information skulle göra mig mycket besviken!):

      _P_ = Phreakare
      _O_ = Oskyldigt Offer
      _T_ = Offrets telefon
    
     _T_: Ring!
    
     _O_: Hej det är O?
    
     _P_: Hej, mitt namn är Tobias Wallenberg och jag jobbar på Sparbankens
     säkerhetsavdelning. Nu är det så att vi har haft ett datafel här och ditt
     Visakort kan för tillfället inte användas längre då ditt kort tyvärr gått
     förlorat i datan. Du skulle inte kunna tänka dig att ge mig ditt
     kortnummer och din accesskod så kan vi återupprätta kontot omedelbart?
    
     _O_: Vänta lite, vem sade du att du var?
    
     _P_: Mitt namn är Tobias Wallenberg och jag jobbar på Sparbankens
     säkerhetsavdelning. Nu är det så... (upprepar det nyss sagda)
    
     _O_: Det här känner jag inte till. Kan jag ringa dig på något nummer?
     (misstänksam)
    
     _P_: Visst, inga problem. Jag förstår er skepsis. Ring mig på
     0712-170920. (fingerat nummer som går till en telefonautomat eller som
     programmerats in i televerkets växel av P själv, och som han sedan kan ta
     bort utan att lämna några spår efter sig. Givetvis är detta inte P:s
     riktiga hemtelefonnummer.)
    
     _O_: Tack. Adjö!
    
     _T_: Klick. Tyst. Ring!
    
     _P_: Sparbankens säkerhetsavdelning, Tobias Wallenberg. Vad kan jag stå
     till tjänst med?
    
     _O_: Åh vilken tur! Jag var rädd för att du var en bedragare. Ok, mitt
     visakortsnummer är XXXX...
    
     _P_: Tack. Vi skall försöka återupprätta ert konto så fort som möjligt.
     Var vänlig och undvik att använda ert kreditkort de närmaste dagarna.
     Adjö, och tack för ert samarbete.
    
     _O_: Adjö.
    
     _T_: Klick.
    
    
Går man på en sådan här blåsning kan följderna bli fruktansvärda.
Kreditkortsföretagen står i allmänhet för förlusten om det kan bevisas att det
inte är du själv som utnyttjat kortet, men annars... Aj, aj, aj. Det är inte
bara vanliga kreditkort som drabbas; även telebolagens och andra företags egna
betalkort utnyttjas hejdlöst. Andra sätt att komma åt kontokortsnummer är
genom "trashing" som jag nämnde innan, eller genom att helt enkelt rota i
folks brevlådor efter brev från banker som kan tänkas innehålla både kontokort
och personliga koder. Samma teknik kan givetvis lätt användas för att ringa
rätt nummer till Telias dokumentationsavdelning och begära en kopia av teknisk
dokumentation för telefonväxel si-och-så.

Kontokortsnummer används av phreakare även för att handla varor med,
företrädelsevis datorer, kringutrustning till datorer, syntar,
stereoanläggningar och andra kapitalvaror. Varorna beställs då till poste
restante eller t ex ett ödehus, varefter bedragaren omöjligen kan spåras.
Metoden är bland phrekare och hackare känd som "carding". Ett antal svenskar
har gripits och dömts för sådana brott. Ett *betydligt* större antal har (som
vanligt) sluppit undan.

Phreakare är sociala personer som gärna använder sina kunskaper för att prata
i *timmatal* om i princip allt och inget. Speciellt om olika tekniker, koder
och annat som är nödvändigt för "phreakande" naturligtvis. Ibland kopplar man
upp stora internationella konferenser som kan pågå i uppemot åtta timmar.
Vissa snackar, andra bara lyssnar, någon lägger på och någon ny rings upp.
Konferensen fortsätter så länge organisatören orkar, eller tills televerket
anar oråd och upplöser den. En mycket berömd konferens var den sk
_2111--konferensen_ som ägde rum på på nummer 2111 i Vancouver, vilket var
avsett som ett testnummer för telextrafik. Såväl phreakare som de telefonister
som sympatiserade med dem (!) brukade ringa detta nummer för att prata bort
några timmar.

Även om detta såklart är olagligt, fruktansvärt omoraliskt osv, håller läsaren
säkert med mig om att det är ganska roande att några ljushuvuden till
tonåringar använder dessa konferenssystem, avsedda för multinationella
företag, för att koppla upp globala konferenser och i princip bara *snacka
skit!*

Phreakarna själva ser detta grova utnyttjande som oskyldigt, åtminstone i de
fall där man lurar till sig teletrafiken genom att använda tekniska trick. De
menar att eftersom kablarna ändå bara ligger där, varför inte utnyttja dem?
Vilken skada gör det egentligen? Skadar det telenätet? Knappast. Inte om man
vet vad man gör. Skadar det någon människa? Knappast. Inte om man håller
fingrarna borta från sjukhusens och militärens linjer. Förlorar televerket
pengar? Knappast. Inga phreakare hade ringt samtalen om de varit tvungna att
betala för dem. Överbelastar man telenätet, så att televerken måste betala för
att bygga ut dem? Inte direkt. Internationella linjer har ganska högt i tak.

Phreakarnas egentliga brott är således att man stör samhällsordningen. Tänk om
alla började göra så här! Hur skulle det gå då? Käpprätt åt helvete. De
internationella telefonlinjerna skulle bryta ihop under bördan. Ingenting
skulle fungera. Kaos och anarki. Detta är alltså ingen fråga om direkt stöld,
snarare en *ordningsfråga.* Och att stjäla koder till kontokort är bedrägeri.

För en sann yippie är detta ointressant, eftersom hon/han endast är ute efter
att förstöra samhället. Många phreakare tillhör dock den vanliga medel- eller
rent av arbetarklassen, som egentligen accepterar samhället och dess lagar.
Dessa phreakare har dock medvetet eller omedvetet annammat _Nietzsche_ och
betraktar sig en elit, kanske rent av *övermänniskor*, med självklar rätt att
utnyttja systemet. De har aldrig menat att *alla* skall utnyttja systemen på
samma sätt som de själva. Man säger sig vilja hjälpa telefonbolagen att hitta
nya rutiner att skydda sig från angrepp genom att visa på brister i de
befintliga systemen. På detta vis menar man att handlingar inte ensidigt kan
bedömas som onda eller goda utifrån lagtexter, på samma sätt som Zarathustra
hos Nietzsche får demontera begreppen *rätt* och *fel*. Detta är således en
teori om att system kan förbättras genom att man sätter sig över dem. Man
skall dock ha klart för sig att de flesta phreakare inte tänker i termer av
rätt och fel över huvd taget, det normala är att phreakaren är mitt inne i det
hon/han håller på med, omgiven av liktänkande som aldrig ifrågasätter det som
sker. Man undviker att inför en tänkt utfrågare eller "samvete" berättiga det
man gör. Normalt har man snarast inställningen att det som sker är ett
pågående "bus".

Phrekartidningen TAP har fått flera efterföljare i *2600: The Hacker
Quarterly* (namnet kommer från den ton på 2600 Hz som nämndes tidigare), *Iron
Feather Journal* och en hel uppsjö elektroniska tidningar som inte går att
räkna. (Än mindre kontrollera.) Vårt svenska Telia vill inte gärna kännas vid
att phreakare existerar, och det är rimligt att anta att en hel del fall
mörkläggs. Detta säkerligen för att få slippa höra kommentarer som: "varför
får *dom* ringa gratis när inte *jag* får det?", "Varför *gör* ingen något åt
detta elände?", "*Jag* är minsann en hederlig skattebetalare, och jag
*kräver...*" osv osv, men också för att man annars riskerar att alla skyller
på phreakare när en fet teleräkning landar i brevlådan, trots att problemet i
de allra flesta fall är av en helt annan art. Detta är ändå inte helt
ovanligt, och Telia brukar då inspektera kopplingsplintar och dylikt för att
se om någon manipulerat kontakterna elektriskt.

I Sverige har phrekarna rent konkret lyckats med att tillverka falska
telefonkort, programmera om biltelefoner så att samtalen debiteras på andras
abonnemang, utnyttja Telia Access-koder, använda blå lådor för att lura Telias
egna växlar, och (mest av allt) utnyttja utländska kreditkort för att ringa
gratis utlandssamtal. Det mest populära förfaringssättet just nu är att
tillverka egna kreditkort: hemmagjorda magnetkort som de nyare
telefonautomaterna uppfattar som riktiga kreditkort. Falska Visa- och Master
Card-kort har på detta vis producerats.

Ovanpå detta finns den äldsta formen av phreakande, sk *grey-boxing* alltid
med i bilden. Grå lådor (som var föregångare till de blå) är sådana som hänger
på telefonstolpar eller står bredvid elverkens proppskåp på gatorna. Genom att
koppla in sig där kan man rent fysiskt ansluta sig till någon annans telefon
och ringa samtal på andras bekostnad.

Det finns ingen offentlig utredning om dessa brotts omfattning, och inte lär
Telia vilja göra någon heller. Att blottlägga säkerhetsluckor vore fatalt på
en marknad där Telia måste konkurrera med privata telefonbolag och det är
viktigt att framställa sig själv i så god dager som möjligt. Alltså fortsätter
man, tillsammans med alla andra telefonbolag, att tiga om bedrägerierna eller
åtminstone få dem ur fokus.

I USA är det värre ändå. En del phreakare har läst in sig ordentligt på
företags-PR för att kunna utnyttja social ingenjörskonst när de etablerar
falska kontokort eller abonnemang. Där utnyttjar man företagens kundvänliga
attityd för att pressa telefonbolagen mot varandra. Om en phreakare t ex
misslyckas med att upprätta ett falskt 800--nummer (Amerikansk motsvarighet
till 020--numret) kan han avsluta ett samtal där telebolaget börjar ställa för
många detaljerade frågor med att säga att "om det skall vara på det viset kan
jag gå till konkurrenterna istället". Den privata sektorns service-mentalitet
gör givetvis att säljare på företagen drar sig för att ställa för många
frågor.

Problemen pekar på brister i ett samhälle där det sociala umgänget mellan
företagare blivit försummat i och med att företagen helt enkelt blivit *för
stora* -- den sociala dimensionen av företagandet har skilts från den
produktiva i jakten på allt högre effektivitet, och skapat ett anonymt
samhälle. Enligt phreakare jag talat med är också de största telebolagen de
som är lättast att lura: man vet inte vem som är bedragare och vem som är
äkta, eftersom man aldrig tidigare träffat vare sig den ene eller den andre.
Den enda metod man har kvar för att skilja agnarna från vetet är genom att
höra hur den andra personen *låter* och vilken vokabulär han/hon använder.
Telebolagen har blivit anonyma logotyper gentemot sina kunder. Så länge
samhället ser ut på det viset kommer phreakare att kunna fortsätta ringa
gratis på ett eller annat sätt.

En annan form av phreaking förekom på det tidiga 80--talet när de sk "heta
linjen"-numren var populära. Som en del kanske kommer ihåg började det med att
någon upptäckte att om flera personer ringde ett nummer som inte fanns kunde
man prata samtidigt tack vare överhörning, alltså genom att alla samtal till
det numret oavsiktligt kopplades samman av televerkets utrustning. Detta var
ett gratis och roligt sätt för gemene man att slå ihjäl tid på, och
kommersialiserades därför i god ordning. Senare stängdes "heta linjen" över
hela landet eftersom det användes alldeles för osedligt av snuskhumrar. Idag
har vi dyra dating-linjer istället, men den öppna, slumpmässiga och
lotteribetonade konversationen med vem som helst som ledde till de mest
fantastiska möten (och tragedier) finns inte längre.

Senaste gången en phreakare var på tapeten i Sverige var _Demon Phreaker_ i
Göteborg som härjade i amerikanska telesystem under 1996. Demon Phreaker var
en asocial varelse som tillbringade sina nätter med att ringa gratis, käka
amfetamin och sabotera 911--nummer (motsvarigheten till svenska 112) i USA.
Han var medlem i den löst sammanhållna gruppen _Organized Confusion_. Denna
19-årige man lyckades på några månader ringa 60.000 samtal till olika företag
och larmcentraler i USA, till ett värde av c:a två miljoner kronor, men det
var attackerna mot 911--numren som var det allvarliga. Phreakaren spårades av
FBI , telefonbolaget AT&T och svensk polis, dömdes till villkorligt fängelse
och 60 dagsböter för ofredande, samt placerades i ungdomshem. (Han hade redan
tidigare haft ett antal psykiska sammanbrott.) Eftersom de allvarligare
bedrägeribrotten inte begåtts i Sverige, kunde han inte dömas för dessa.

Nätverkshackare

Nu: från telefonnäten till datanäten. Phrekarna fick, som de teknikfanatiker
de var, snart ögonen på datatekniken. Det fanns gott om phrekare som Captain
Crunch som från början gett sig på telefonnätet i brist på datorer, och som
egentligen helst ville leka med datorer. Tillsammans med avfällingar från
högskolan och mindre exemplariska ungdomar bildade de små hackargrupper som
sysslade med regelrätt dataintrång. Många av dessa uppnådde stor skicklighet
på att manipulera inte bara telefonstationerna utan också de stora datorer
(VAX, IBM osv), normalt ett slags _UNIX-system_ (andra namn är machine, site,
host, mainframe etc), som satt i noderna på det mot slutet av 80--talet nästan
världsomfattande Internet. Andra specialiserade sig på VAX-system där
motsvarigheten till UNIX hette _VMS_. VMS var något populärare eftersom det
var enklare att penetrera än UNIX.

De allra första hackare som blev allmänt kända var _Ronald Mark Austin_ och
framför allt gruppen _414-gang_ från Milwaukee i USA. 414-gruppen hade börjat
"hacka" främmande datorer redan runt 1980, och det var avslöjandet om dessa
hackare strax efter premiären för filmen *War Games* (1983) som drog igång
hela diskussionen kring hackande och datasäkerhet. 414-gruppen hade tagit sig
in i ett Cancersjukhus i New York, och när man efter att ha intervjuats i New
York Times (en intervju som även innebar en demonstration av möjligheterna)
skulle rensa bort spåren efter sig råkade man radera uppgifterna i en fil på
ett felaktigt sätt, så att den förstördes. Bara *tanken* att detta kunde ha
varit viktiga forskningsresultat, eller en behandlingsjournal för någon
patient, var hårresande. Före 1983 visste i princip ingen vad hackare var för
någonting. Nu pratade alla om det. Antagligen var det i och med denna debatt
som begreppet fick sin negativa klang.

Själv använder jag begreppet *nätverkshackare* för att karakterisera en
hackare av denna typ. På engelska kallar man dem ibland *crackers* eller
*netrunners*. Allt för många kallar dem bara *hackers* och bidrar därmed till
den rådande begreppsförvirringen. De flesta av de som blev nätverkshackare i
första ledet använde Apple II-datorer, på vilka det under en tid fanns en del
elektroniska phreakartidningar som exempelvis *Bootlegger* som var föregångare
för alla de hackar- och phreakartidningar som sedan florerade i massor. När
nätverkshackarna dök upp i Europa använde de främst Commodore 64-datorer, och
hade inga egna tidningar eftersom någon sådan tradition inte hade uppstått
bland europeiska hackare. Detta begränsade till stor del de europeiska
hackarnas aktiviteter. Eftersom de inte hade några amerikanska
Apple II-datorer kunde de heller inte läsa dessa tidningar, och därigenom inte
lära sig att hacka bättre. Nätverkshackandet har *aldrig* varit lika
omfattande på denna sida Atlanten.

En lustig detalj är att sedan 414-gang blev kända har alla hackargrupper haft
nippran på att sätta olika obegripliga siffror före eller efter sina
gruppnamn. 414-gang fick sitt nummer från att de kom från det
riktnummerområdet i USA.



---- * ----

Det kan vara svårt att förstå vad som menas med att "ta sig in" i ett
datasystem. Att "knäcka" eller "göra intrång" i ett system innebär helt enkelt
att man övertalar en främmande dator att göra saker som den inte får göra. Man
skulle kunna kalla det för uppvigling eller bedrägeri med lite vanligare ord.
Jag kan illustrera det med följande dialog:

      *"Hej"*, säger datorn.
    
     *"Hej*, säger hackaren,* "jag skulle vilja ha lite uppgifter."*
    
     *"Stopp och belägg"*, säger datorn, *"vem är du egentligen?"*
    
     *"Jag är datachefen"*, säger hackaren. (Ungefär.)
    
     *"Aha då är allt OK"*, säger datorn och ger hackaren vad han vill ha.
    
    
Precis så här ser det givetvis inte ut, men principen är densamma. Att hacka
sig in i ett system innebär i princip att tillämpa en form av social
ingenjörskonst på elektroniska individer. Eftersom datorer inte är så smarta
kan man inte beskylla dem för att vara dumma när de inte kan skilja på
datachefen och en hackare. Därför tycker man att hackaren är ojuste när han
lurar datorn på det här viset. (Ungefär som att slå på ett barn.) För att göra
det möjligt för datorn att skilja en hackare från datachefen har man gett
datorn vissa väldigt speciella igenkänningstecken som användaren måste uppge
tillsammans med sitt namn. Dessa kallas *lösenord* (eng: *password*) och det
är meningen att hackarna inte skall känna till dem. Ibland lyckas hackarna
ändå ta reda på lösenordet eller på något annat sätt få datorn att tro att de
är datachefen eller någon annan som *får* använda datorn. Ett existerande namn
tillsammans med lösenordet brukar man kalla en *användaridentitet.* (Eller på
engelska: NUI = Network User Identification, identitet för nätverksanvändare.)
En hackare kallar ibland säkerhetssystemen för *IS.* (Av eng: *ICE* =
*Intrusion Countermeasure Electronics*, elektroniska anordningar mot intrång.)
Dialogen mellan hackare och dator kan på skärmen se ut något åt det här
hållet:

      _*** WELCOME TO LEKSAND KOMMUNDATA ICE ***_
    
     _UserID_: QSECOFR (hackaren skriver in ett namn)
      _Password_: ******* (hackaren skriver in ett lösenord, detta brukar inte
     synas på skärmen)
      _SECURITY OFFICER LOGGED IN AT 19.07._ (namn och lösenord utgör
     tillsammans en giltig användaridentitet som heter "Security Officer")
      _ENTER COMMAND>_GO MAIN (hackaren har "kommit in" i datasystemet)(5)
    
    

De vanligaste sätten att komma åt lösenord är inte särskilt underliga. Enklast
är att titta över axeln på någon som skriver in lösenordet, kanske rent av
videofilma när någon slår in koden på tangentbordet eftersom den sällan syns
på skärmen. Andra "trick" är att leta efter papperslappar under exempelvis
skrivbordsunderlägg eller att gissa på olika kombinationer av initialer,
födelsedatum eller andra ord med anknytning till den person vars
användaridentitet man försöker utnyttja. Väldigt vanligt är t ex (för manliga
användare) hustruns efternamn som ogift. Om det konto man försöker använda
tillhör en dataansvarig provar man givetvis olika datatermer. Allt detta går
in under begreppet social ingenjörskonst som jag nämnde i samband med
phrekarna. En förbluffande effektiv metod är att ringa upp den systemansvarige
och säga att man är en person som är anställd på företaget och har glömt bort
sitt lösenord. Skräpletning i containrar och att samla lösa papper på
datamässor är andra vanliga tekniker.

Givetvis kan man också använda sk *brute-force* (brutalt våld) och testa alla
möjliga kombinationer av siffror och bokstäver. Att knäcka ett lösenord på
detta vis med brutalt våld tar massor med tid och är ohållbart om lösenorden
är längre än ett visst antal tecken. Ett alternativ är att testa varje
uppslagsord i lexikon och ordlistor osv, detta är ofta förbluffande effektivt.

Om lösenorden är konstruerade efter någon idiotisk algoritm kan man oftast
lista ut hur denna är upplagd och använda den bakvägen. Det mest kända
exemplet på detta är det lösenordssystem som tidigare användes för Telias
020-abonnemang. Lösenorden använde bara 37 olika tecken, och var symmetriskt
arrangerade så att endast 4736 olika lösenord existerade. Detta ledde till att
en glad 16-årig hackare i början av 1998 programmerade ett program vid namn
*Telia Nemesis* (Nemesis är hämndens gudinna) och som automatiskt knäckte
Telias konton genom att med brutalt testa alla 4736 kombinationerna mot olika
kända eller gissade konton.

De allra mest sofistikerade metoderna går runt hela säkerhetssystemet genom
att använda luckor i de sk *systemprogram* (*operativsystem, drivrutiner*
eller *kommunikationsprotokoll*) som dessa datorer använder. Systemprogrammen
måste nämligen vara aktiva för att datorn skall gå att använda över huvud
taget. Eftersom VAX/VMS-system numera är tämligen sällsynta är det främst UNIX
och Windows-system som utsätts för denna form av hackande. Trots den rådande
Windows-dominansen är det fortfarande vanligast med attacker mot UNIX-system,
men Windows-attackerna tenderar att vara allvarligare eftersom systemet är
ungt och ännu innehåller flera fundamentala programfel som kan utnyttjas.
Speciellt vanligt är i båda fallen att använda luckor i kommandon och
protokoll som går under kufiska namn som FTP, finger, NIS, sendmail, TFTP
eller UUCP.

Dessa metoder blir allt ovanligare och mindre allvarliga allteftersom luckorna
fylls igen så fort de upptäcks. "Igenfyllningen" av luckorna går till så att
den systemansvarige får (eller i värsta fall *borde ha fått*) ett antal
disketter med programvara som skall laddas in i datorn. (Dessa kallas *fix,
patch, service pack* eller *uppdatering*.) En hel del systemansvariga slarvar
dock lite med att uppdatera programmen i datorn, och luckorna kan därför
finnas kvar väldigt länge. Andra struntar i delar av säkerhetssystemet för att
det ställer till en massa trassel för de auktoriserade användarna. Till
exempel stänger många av funktionen att lösenorden måste ändras med jämna
mellanrum, eller att datorn inte godkänner alltför vanliga lösenord. Vissa
datorer har fortfarande (1999) säkerhetsluckor som man varnade för redan 1987.
Svenska datorer är inget undantag.

När en hackare väl kommit in i ett system kan han/hon ofta lätt komma över
fler lösenord genom manipulation av systemprogrammen. Ibland läser man också
igenom elektronisk post som lagrats i datorn, och där lösenord kan förekomma.
Tänk er själva: *"Olle, jag kan inte komma till jobbet på fredag, men om du
behöver tillgång till mina siffror så är lösenordet 'e487fg87453gf'."* En
skicklig hackare som väl tagit sig in i ett system lämnar givetvis också
lönndörrar, så att nya intrång enkelt kan genomföras vid senare tillfällen. En
del av dessa lönndörrar kan dessutom lätt hittas och användas av andra
hackare.



---- * ----

De flesta av dessa hackare gjorde (och gör) faktiskt inga större skador på
systemen, utan är mera ute för att prova "om det går". Det är ungefär samma
nöje som att ge sig in i stockholms tunnelbana till fots eller krypa ned i en
kloaktunnel, dvs ett spännande och lite förbjudet utforskande. Faktum är att
majoriteten av hackarna håller på en oskriven regel som innebär att man
_aldrig_ stjäl pengar och _aldrig_ förstör något avsiktligt. De som bryter
dessa oskrivna etiska regler kallas "den mörka sidans hackare" (eng: dark side
hackers) ett uttryck som man hämtat från science fiction-filmen *Stjärnornas
Krig*. I _Clifford Stolls_ bok *En hacker i systemet* kan man följa jakten på
en sådan hackare.

Hackaren som Stoll hade problem med tillhörde definitivt den mörka sidan;
denne försökte nämligen systematiskt tillskansa sig militära hemligheter och
visade sig ha kontakt med KGB. (Detta var mitt under det kalla kriget.) Han
hade hjälp av en av de mest fruktade hackargrupperna: _Chaos Computer Club_,
en organisation med politiska undertoner som bildats 1984 av _Hewart
Holland-Moritz_ och som säger sig vilja värna om människans rätt i
informationssamhället. Chaos hade gjort sig kända för att ha gett dödsstöten
till ett informationssystem som kallats *Bildschirmtext* (svensk motsvarighet:
Teletext) genom att vid en presskonferens bevisa att systemet var osäkert och
opålitligt.

1989 blev fallet med hackaren från KGB världskänt och därefter skrev Stoll sin
bok. Fallet har mytologiserats: en av de inblandade som kallade sig _Hagbard_
hittades död, bränd till döds ute i en skog, och många misstänkte att KGB låg
bakom. Detta är antagligen inte sant; hackaren i fråga hette _Karl Koch_ och
hade svåra mentala störningar och drogproblem redan innan han började hacka,
och det rörde sig sannolikt (precis som polisen trodde) om ett självmord.
Bland annat trodde han att världen styrdes av *Illuminati*, en fiktiv muslimsk
maffia som skulle ha infiltrerat regeringar och organisationer sedan
1200--talet, en vanföreställning han hämtat direkt ur böckerna med samma namn.
Han var dessutom förtjust i psykedeliska droger vilket inte gjorde saken
bättre. Om man studerar fallet närmare kan man tycka att det var uppenbart att
Karl var galopperande paranoid, men rubriken *"Hackare lönnmördad av KGB?"*
säljer givetvis mer än *"Hackare begick självmord?"*

Denne Koch hade tillsammans med _Pengo_ (Hans Hübner) och _Markus Hess_ som
medlemmar av hackargruppen _Leitstelle 511_, en grupp med tydlig politisk
profil och försmak för långa hackarnätter och drogorgier, lyckats komma över
hemlig information och programvara via Internet. Markus var UNIX-expert och
Pengo hjärnan bakom intrången. Detta systematiska utforskande av Amerikanska
försvarsinstallationer gick under kodnamnet "projekt Equalizer". Equalizer,
eller utjämnare på svenska, kallades det efter den lätt naiva idé hackarna
hade om att genom sitt spionage jämna ut oddsen mellan öst och väst i det
kalla kriget. Detta var snarare en ursäkt för att spionera för egen vinning än
ett uttryck för verkliga politiska intentioner. De två mest begåvade hackarna
i gruppen, Pengo och Markus, hackade mest för nöjes skull och tjänade inte
heller speciellt mycket på det hela. Samtliga inblandade dömdes efter
avslöjandet till mellan 1 och 2 års fängelse -- villkorligt. Pengo friades
helt eftersom han samarbetat med polisen.

Detta fall är ett av de få man känner till där nätverkshackare tjänat pengar
på sin "hobby". Normalt ägnar man sig bara åt den här typen av hackande för
den intellektuella utmaningens skull eller för de sociala apekterna med
datakommunikation.

_Kevin Mitnick_ är en annan hackare som blivit mer eller mindre legendarisk.
Han var ursprungligen phrekare och utvecklade en hittills oöverträffad talang
i att manipulera såväl telefonväxlar som datorer och människor. Han är urtypen
för den mörka sidans hackare: han stal källkoden till _Digitals_
operativsystem *VMS 5.0* genom att ta sig in till deras utvecklingsavdelning
genom tele- och datanätet. Han var hämndlysten och straffade de poliser och
företag som motarbetade honom genom att ge dem fruktansvärda telefonräkningar
eller sprida ut lögner via telefon och fax. När polisen försökte spåra hans
telefonsamtal visste han om det och kunde snabbt lägga på luren, eftersom han
hade hackat sig in i telefonbolaget _Pacific Bells_ övervakningsdatorer. När
han greps var han i full fart med att stjäla källkoden till det inte helt
obekanta dataspelet *Doom*. (*Källkod* är den version av ett dataprogram som
med lätthet kan läsas och modifieras av människor. Efter en process som kallas
*kompilering* blir programmet läsbart endast för datorer -- och hackare.)

Efter gripandet i december 1988 dömdes han till ett års fängelse och ett
halvårs rehabilitering. Han behandlades bl a tillsammans med alkoholister för
sitt, som man sade, nästan sjukliga behov att hacka. den 15 februari 1995
greps han igen, efter att ha jagats av en säkerhetsexpert vid namn _Tsutomu
Shimomura_ och en journalist som tidigare skrivit en bok om honom: _John
Markoff_.

Mycket av publiciteten kring detta andra gripande var uppblåst på gränsen till
häxjakt. Många menade att Kevin inte alls var så farlig som Markoff ville få
honom att framstå. Till saken hör att Shimomura och Markoff redan på förhand,
dvs inna Kevin gripits, gjort upp om bok- och filmrättigheter till historien.
Detta till trots har Kevin fått stå modell för den "farliga" hackaren;
känslokall, hämndlysten och med en otrolig förmåga att manipulera människor
och telefonväxlar. Han var däremot inte någon större stjärna på att manipulera
datorer -- där hade han många övermän. Värt att notera är att Kevin aldrig
sålde vidare den information han kom över. Operativsystemet VMS ville han ha
bara för att kunna hacka bättre, och han samarbetade inte med organiserade
brottslingar. Mitnick sitter i skrivande stund (1999) fortfarande i fängelse.

Denna typ av illegala intrång har glorifierats i filmer som *War Games*
(1983), *Sneakers* (1992) eller TV-serien *Whiz Kids* (1983--84), och just
detta brottsliga hackande har ofta (helt felaktigt) ansetts som det enda
hackare sysslar med. Även i den svenska *Drömmen om Rita* (1992) förekommer en
romantiserad hackare i en av birollerna som något av en symbol för det unga,
nya och vilda; en modern Jack Kerouac som drar runt på vägarna med sin dator.
Hackaren framstår där som vår tids beatnik. En rolig detalj är att hackaren
ifråga kallar sig _Erik XIV_, precis samma pseudonym som en riktig hackare
använde under ett par reportage i Aktuellt och Tidningen Z 1989 där han
berättade hur han kunde lura kontokortsföretag att betala telefonsamtal och
varor från utlandet. (Vilket han senare blev gripen och dömd för.)

I själva verket är det mycket få datorintresserade ungdomar som hänfaller åt
illegala aktiviteter. Inte desto mindre förekommer det fortfarande, men det
egentliga problemet är att datasystemen är för dåligt skyddade; ingen hackare
orkar ta sig in i ett tillräckligt väl skyddat system, även om det är
teoretiskt möjligt. Ingen lurar en tillräckligt smart dator. De flesta intrång
som sker hemlighålls med största sannolikhet av PR-skäl. Så vitt jag vet har t
ex ingen bank i västvärlden *officiellt* råkat ut för förluster pga den mörka
sidans hackare, men åandra sidan: om jag var en bank och en hackare överförde
några miljoner till sitt eget konto, skulle jag i så fall vilja dra det inför
domstol så att alla mina kunder fick veta hur osäkert mitt datasystem var? Ett
enkelt programfel i Sparbankens datasystem sommaren 1994 skapade
sensationsartade rubriker, vad skulle då inte en miljonstöld av hackers kosta
i goodwill? Förmodligen mer än vad man skulle kunna få tillbaka genom att jaga
dem. I sådana fall är det givetvis PR-riktigt att lägga locket på, vilket man
med stor sannolikhet också i ett flertal fall har gjort.

Gränsen mellan nätverkshackare och phreakare är flytande. Man brukar säga att
en *phreakare* utforskar datasystemen av sociala skäl, mest för att skaffa sig
gratis långdistanssamtal för att kunna snacka med sina kompisar, medan en
intrångsbenägen *hackare* utforskar systemen mest för deras egen skull, för
tjusningen i att lura tekniken. Från phreakarna har man fått den anarkistiska
yippieattityden och lusten att bryta ned systemen.

Många har med rätta ifrågasatt samhällets allvarliga syn på "hackning" dvs
hobbydataintrång. Man har jämfört hackarna med grottklättrare som utforskar
ett nytt land mer av nyfikenhet och för utmaningens skull än för egen vinning.
Eftersom nätverken är så trassliga att ingen har någon karta på dem, menar man
att det finns ett helt nytt, outforskat territorium därute, ibland kallat
*telerymd*, där elektroniska konversationer äger rum och som hackarna nyfiket
kopplar sig fram igenom. Att jämföra hackande med inbrott är bara dumt. Vid
ett inbrott uppstår fysiska skador på dörrar och lås, och verkliga föremål
stjäls. En typisk hackare skadar inget vid intrången (mycket få hackare är
vandaler),(6) och i den mån han/hon stjäl information *kopierar* hon/han den
bara. Originalhandlingarna försvinner inte. Möjligen stjäl de några ören
elektricitet och sliter något på maskinen de hackar sig in i, men med tanke på
den snabba avskrivningstakten för datautrustning kan det knappast betraktas
som förlust. Varje dator som är ansluten till Internet *tillåter* för övrigt
utomstående att använda datorn för att söka och förmedla information.

Jag misstänker att det som skrämmer etablissemanget är att man tar på sig
rollen som någon annan. Att man uppträder som datachef utan att vara det, och
åtnjuter de privilegier som detta innebär. Det värsta av allt är att man
klarar uppgiften som dataexpert *med glans*, och på det viset förlöjligar de
dataexperter som företagen hyrt in för dyra pengar. Sådant sticker i ögonen,
speciellt som företagsvärlden i allmänhet och storföretagsvärlden i synnerhet
är uppbyggd kring ett system av underförstådda statussymboler där varenda
person sitter i toppen av sin egen lilla minihierarki. Att bete sig som något
man inte är betraktas som en dödssynd. (Minns Refaat El-Sayeds falska
doktorstitel!)

Fördömandet av hackarna står inte i proportion till deras brottsliga
handlingar, och straffsatserna är ofta på tok för höga. Detta har sin grund i
en nästan paranoid rädsla för det hackaren gör, och den etik han/hon anammat.
Hackaren är nämligen (liksom de flesta människor) inte till naturen ond,
*definitivt* ingen förhärdad brottsling, utan följer sitt hjärtas röst.
Han/hon är inte psykopatisk eller ute efter att såra eller stjäla från andra
människor i traditionell bemärkelse. Möjligen vill hackaren stjäla andras
hemligheter. Detta skrämmer. Mer om hackaretik och ideologi följer längre
fram.

Svenska nätverkshackare har inte funnits lika länge som i Staterna, delvis
beroende på att Televerket ända fram till den 1 juli 1983 hade monopol på de
modem som fordras för att ansluta sig till en dator över telenätet. Det första
fall jag känner till var 1980 då en student vid Chalmers tekniska högskola
dömdes till 25 dagsböter för att ha manipulerat debiteringssystemet på
Göteborgs datacentral så att han kunde utnyttja systemet gratis. Det första
fall som uppmärksammades av media var när Aftonbladets journalist _Lars
Ohlson_ efter att ha sett filmen War Games hyrde in ett par 17-åringar, några
modem och några datorer och försökte ta sig in i stockholms datacentral _QZ_.
Operatörerna på QZ undrade vad de höll på med, vilket ledde till att Ohlson
greps och dömdes till böter under högljudda protester från bland annat Dagens
Nyheter. De tre lyckades heller aldrig ta sig in i QZ, och syftet var att
testa säkerheten. Den visade sig uppenbarligen vara mycket god... 1983.

I #1 1984 av tidningen *Allt om hemdatorer* rapporterade man om ett betydligt
mer lyckat intrångsförsök. Med hjälp av en importerad Apple II hade två
ungdomar, 17 respektive 19 år gamla, lyckats ta sig in i _DAFA-Spar_, statens
person- och adressregister. Även om DAFA-Spar inte innehåller några
hemligheter kan man lätt föreställa sig vad som kunnat hända om exempelvis en
utländsk makt på detta vis utan vidare kunnat hämta hem uppgifter om varenda
svensk medborgare. DAFA-Spar var själva förbluffade och tagna på sängen av det
inträffade. Ungdomarna, som var inspirerade av filmen War Games, hade även
lyckats ta sig in i Göteborgs Datacentral, Medicin-Data och Livsmedelsverkets
datorer. Själva sade de att de begått intrånget för att visa på bristerna i
säkerheten.(7)

De flesta svenska nätverkshackare tycks liksom sina amerikanska motsvarigheter
ha arbetat *solo*, dvs utan att organisera sig i grupper. Enligt uppgifter lär
många av de första svenska hackarna ha hämtat inspiration från BBS:en
*Tungelstamonitorn* som drevs på en ABC806-dator av socialinspektör _Jan-Inge
Flücht_ i en Haninge utanför Stockholm runt 1986--87. Basen bytte senare namn
till *Jinges TCL* och gjorde sig känd som en av de mest frispråkiga och
uppkäftiga svenska BBS:erna via amatördatanätverket Fidonet.

1987 bildades den mest nambekanta gruppen _SHA_ (Swedish Hackers Association)
som underligt nog mest gjort sig kända för att ha irriterat
frilansjournalisten och säkerhetskonsulten _Mikael Winterkvist_ efter att
denne försökt kartlägga spridningen av datavirus i Sverige.

Själva säger sig SHA ha varit Sveriges största och mest välorganiserade
hackargrupp. Andra säger att de bara är skrävliga Stockholmare med
självhävdelsebehov upp över öronen, vilket är ganska intetsägande eftersom
nästan alla underjordiska hackare har ett astronomiskt självhävdelsebehov. Ett
av deras mest framgångsrika hack var när en av medlemmarna tog sig in i
Sveriges Radios dator och var så förtrogen med systemet att han kunde ändra i
programtablåerna om han ville. För skojs skull bytte han ut Pontus Enhörnings
lösenord och ringde upp honom och fick på det viset en del publicitet.

SHA lyckades under sin aktiva tid ta sig in i ett flertal datorer runt om i
Sverige, bl a hos _SICS_, _KTH/NADA_, _ASEA_, _Dimension AB_, _S-E Banken_,
_SMHI_, _OPIAB_, _DATEMA_ och sist men inte minst: _FOA_. Inget av de angripna
företagen eller myndigheterna har någon större lust att prata om det hela.
Både Polisen och flera företags egna säkerhetsgrupper visste exakt vilka SHA
var, men kunde inte alltid bevisa vad de hade gjort. För det mesta lät man dem
bara hållas, eftersom man ansåg sig ha *"koll"* på SHA. Man var inte rädda för
SHA, och det fanns ingen anledning att vara det heller, eftersom gruppen
bestod av relativt snälla hackare som inte var ute efter att förstöra. För det
mesta ville de bara ha lite systemtid och öppna telelinjer. Stängde man dem
ute respekterade de det. Var man arrogant och auktoritär i tonen mot SHA, blev
de ganska sura och hotade med fruktansvärd vedergällning. Gruppen åtalades
under 1997 för ett flertal dataintrång och dömdes till böter och villkorliga
straff. Medlemmarna har nu nästan undantagslöst välbetalda jobb som
säkerhetsexperter, konsulter, servicetekniker och liknande.

Sverige har även utsatts för angrepp av hackare från utlandet. Den kanske mest
välkända tidiga händelsen var när ett par hackare från Storbrittanien, _Niel
Woods_ och _Karl Strickland_ kända under pseudonymerna _Pad_ och _Gandalf_ som
_8LGM_ (*8 Little Green Men* eller *the 8 Legged Groove Machine*) under
julhelgen 1990 tog sig in i det svenska Datapaknätet och Decnet där de med
hjälp av ett dataprogram sökte av 22.000 abonnenter i jakt på datorer att ta
sig in i. I 380 fall lyckades de etablera kontakt. De båda 20-åringarna dömdes
4 juni 1993 till vardera 6 månaders fängelse för dataintrång i 15 länder. (De
var för övrigt de första som dömts på grundval av den vid tillfället nyskrivna
engelska datalagen.) Innan man fördömer Pad och Gandalf skall man också veta
att det var de som hackade sig in en av EU:s datorer och hjälpte till att
avslöja _Jacques Delors'_ generöst tilltagna representationskonto.

Hackade hemsidor och mailbomber

Alla typer av hacking / cracking har ökat lavinartat under senare delen av
90--talet till följd av den enorma Internet-explosionen och gemene mans
tillgång till nätanslutning. I och med att e-post och hypertext blivit de mest
använda internetteknikerna har en stor mängd hackare riktat sina attacker mot
just dessa i jakt på uppmärksamhet. Den stora majoriteten av dessa hackare
använder standardtekniker, vilket är mycket enkelt då många av de större
Internetleverantörerna haft, och fortfarande har mycket bristande säkerhet
både beträffande e-post och hypertextutrymmen. Ett mycket illustrativt exempel
på detta är Telia Nemesis som nämndes tidigare, och de flesta leverantörer har
liknande svagheter. De enda som egentligen kan sägas ha godtagbar säkerhet
idag är banker, vissa storföretag och datorklubbar som alla sedan tidigare har
erfarenhet av tekniken.

Den först gången det uppmärksammades att en hemsida blivit "hackad" (dvs att
någon bytt ut eller förändrat innehållet, sidan i sig är uppenbarligen inget
man hackar) var när Telias hemsida förändrades den 17 mars 1996. Telia bytte
namn till Felia och spred cannabis-propaganda. Det allra första hacket var
anonymt och det ända som ändrats var logotypen och två bilder. Telia ändrade
snabbt tillbaka sidan till det ursprungliga utseendet. När sidan hackades för
andra gången byttes bilden med texten *"en annorlunda värld, kom upptäck den
med oss"* -- Telias reklamslogan som varit textad tvärs över en jordglob -- ut
mot en bild med samma text skriven över ett cannabisblad. Den andra gången
fanns det också ett namn på hackarna: _Kevin Mitnick Liberation Front_.
Missnöjet med Telias höga Internetavgifter och monopolställning hade jäst en
längre tid, speciellt i mång högljudda debatter i olika nyhetsgrupper. Den
första vågen hemsidehack kännetecknades just av att hackarna utnyttjade sin
kunskap för att göra sin röst hörd i olika frågor som intresserade hackare.

Bland andra hack som skedde detta år märks ett flertal angrepp på _Livets Ord_
av en hackare under pseudonym _Ivil h4x0r_, då sidan upprepade gånger bytte
namn till *"Dödens Ord"*. Första gången rörde det sig om en relativt enkel
ändring, men uppmärksamheten gjorde Ivil h4x0r energisk och upprepade
attacken. Andra gången designades Livets Ord om till en satanistisk sida med
hela boken *Paradise Lost* inlänkad, och tredje gången på ett smurftema. Andra
svenska hackargrupper som ändrade hemsidor detta år var _Border Liners_
(hackade bl a *Finanstidningen*) och _Swedish Internet Terrorist Enterprise_
(S.I.T.E).

Under 1996--97 rörde det sig så gott som uteslutande om hack i syfte att lyfta
fram hackarkulturen och dess hjältar. Den kanske mest lyckade attacken av
detta slag skedde den 13 September 1998, då _New York Times_ (John Markoffs
arbetsgivare) hemsida hackades och utflippade, humoristiska budskap blandat
med allvar placerades över hela sidan. Gruppen _HFG_ (Hacking For Girlies)
sade sig ligga bakom, och skrev raljerande saker som:

     *Eftersom vi nu är Internetterrorister så har vi kommit på att vi måste
     begära gisslan eller nåt. Så ge hit 104 brudar, 6 miljarder i
     tidningsprenumerationer och kanske en tryckpress, typ. Inte för att ni
     snubbar vet vad seriös journalistik är i vart fall. Korkade horor.*

Den mest påtagliga effekten av detta var att en stor mängd skickliga hackare
började intressera sig för politiska frågor. Somliga nya hackare började också
vid denna tid lära sig hacka i det enda syftet att använda sina kunskaper i
politiska syften. Tidigare kunde en hackare ange orsaker som att man varit
uttråkad på dåliga TV-program som motivering bakom ett intrång. Ofta handlade
det bara om att upplysa innehavarna om att de hade dålig datorsäkerhet, bland
annat hackades lundaföretaget _Netch_ upprepade gånger för att visa på den
låga säkerheten.

Den mest kända svenska aktionen av detta slag är utan tvekan attacken mot CIA
den 19 september 1996, då CIA:s huvudsida i USA ändrades i en sympatiaktion
för SHA (se ovan). Detta skedde under pågående rättegång. Gruppen _Power
Through Resistance_ menade att de kärande parterna i målet (via åklagare Bo
Skarinder) ljög om vad SHA egentligen hade gjort och att rättegången därför
var orättvis.(8) Ett annat fall som ledde till sympatiaktioner var när _Joel
Eriksson_ åtalades och fälldes för intrångsförsök på reklambyrån _Spray_ den
13 december 1996. De flesta hackare ansåg att Eriksson utsatts för en komplott
arrangerad av _Svante Tidholm_(9) och ett antal andra personer på Spray, som
gick ut på att företaget ville "sätta dit en hacker" så att man sedan kunde
skryta med sin storslagenhet. Spray åsin sida menade att Eriksson för det
första gjort intrång i Sprays maskiner, och för det andra utsatt företaget för
utpressning. Som bevis för utpressningen hade man med sig en kassett från ett
arrangerat möte med Eriksson där denna skrivit kontrakt om
säkerhetskonsultation. Tingsrätten ogillade anklagelsen om utpressning --
denna åtalspunkt var direkt löjlig -- men fällde honom för datorintrånget,(10)
eftersom han inte kunde bevisa att han haft tillstånd från Tidholm att
genomföra intrången. Än idag står ord mot ord mellan Tidholm och Eriksson om
den saken.

Som en sympatiaktion för Eriksson genomfördes ett flertal hack, det mest
välkända mot _Aftonbladet_, då tidningen bytte namn till *Aftonpressen*, en
text lades upp där det sades att tidningen skulle gå ihop med Expressen, jämte
en gravsten över Spray. Hacket hade genomförts av en hackare i Löddeköpinge
utanför Lund som spårades, åtalades och dömdes att betala 20.000 kronor för
detta. Sidan var underskriven med _VMM_ och hackaren i fråga sade sig ha fått
text och grafik från en annan, för honom okänd person.

Vi ser alltså en tydlig trend av aktioner i sympati med olika hackare, men med
alltmer politiska undertoner, framför allt rörande rättssäkerheten för
hackare. Ett otal andra liknande hack har genomförts under slutet av
90--talet, i allt mer politiserade syften. Vissa hack har till och med fått
karaktären av elektronisk krigföring.(11)

Redan under det tidiga 90-talet hörde man talas om_Internet Liberation Front_
(_ILF_) som tydligen hade försökt utöva terroraktioner på Internet för att
behålla den anarkistiska strukturen på nätet och hålla de inflytelserika
företagen så långt borta som möjligt. Men i praktiken var den enda som
drabbats ILF journalisten _Joshua Quittner_ som skrev en bok om hackargruppen
*Masters of Deception* med samma titel. Antagligen var hackarna inte nöjda med
hur de porträtterades i boken, och det hela är snarare att betrakta som en
personlig vendetta än en allvarligt menad politisk aktion. Terrorn bestod i
att Quittners elektroniska postlåda och hela hans lokala Internet-leverantörs
dator dränktes med information tills de kroknade. Dessutom vidarekopplades
hans telefon till en röstbrevlåda som öste ur sig oförskämdheter. Strax
efteråt publicerade tidningen *Wired* ett utdrag ur boken, varefter även de
fick uppleva informationsterrorn. Därav publiciteten.

Den kanske mest kända rent politiska hackargruppen började sin aktivitet 1997,
och heter _Electronic Disturbance Theater_. Gruppen sympatiserar med
Zapatisterna i Mexico och har vid ett flertal tillfällen utsatt officiella
Mexikanska websiter, i synnerhet presidenten Ernesto Zedillos personliga site,
för så kallad DoS (Denial-of-Service)-attacker. Dessa går till på så vis att
man på ett givet klockslag utsätter maskinen som har hand om siten för så
många anrop att den går på knä av belastningen eller helt kraschar på grund av
minnesbrist.

Dessa DoS-attacker koordineras genom internationellt samarbete och påminner
mycket om en digital ockupation eller demonstration. När man försökte angripa
Pentagon med dessa metoder svarade det amerikanska försvaret med moteld: man
blockerade helt anrop från datorer som gjorde DoS-attacker. Förmodligen
användes här en programvara utvecklad för att detektera och stoppa EDT:s
FloodNet-program.

EDT har metodiskt utsatt mexikanska myndigheter, företag som gör affärer med
Mexico, Pentagon m fl för flera välorganiserade angrepp. Denna typ av
DoS-attacker är i princip lagliga -- det är lite av tanken med en website att
man skall få begära hur många sidor som helst från den. Andra sympatisörer har
handgripligen gjort intrång i mexikanska siter, som den i Mexico baserade
gruppen _X-ploit_ som i augusti 1998 bytte ut presidentens porträtt mot en
bild på Emilio Zapata. X-ploit tillhör en slags gränslandsgrupper, dit även de
välkända Cult of the Dead Cow hör, de är inte primärt politiska, men gör
politiska aktioner och politiska uttalanden när de får möjligheten.

Indonesiska siter har utsatts för ett flertal attacker med början den 10
februari 1997 på initiativ av gruppen _PHAiT_ (Portugese Hackers Against
Indonesian Tyrrany). Vid den första attacken som riktades mot det indonesiska
utrikesdepartementet byttes den ordinarie sidan ut mot en där texten
"Välkommen till utrikesdepartementet för fascistrepubliken Indonesien", och en
förvanskad bild av Indonesiens utrikesminister Ali Akitas gjorde ett "fuck
off" tecken till besökarna. Anledningen till attackerna är givetvis
Indonesisens brutala ockupation av Östtimor.

I nästa våg, den 18 januari 1997, attackerades nio siter samtidigt, såväl
officiella som företagsägda, och besökare välkomnades till indonesiens
"grymma, våldsamma och korrupta polismyndighet". Vid den sista attacken den 22
November 1997 genomfördes ett mer militant attentat -- förutom att förvanska
hemsidorna valde PHAiT att helt radera innehållet på alla datorer tillhörnande
regeringen som de kom in i. Totalt rensades 26 datorer helt från innehåll,
bland dem bl a mailservrar. På två maskiner tillhörande företag nöjde man sig
med att ändra utseendet på de hemsidor som lagrades i maskinerna.

Inte heller den enorma diktaturen _Kina_ går säker på det digitala slagfältet.
Den första kända attacken mot kinesiska datorsystem i politiska syften skedde
den 26 oktober 1998. Det var efter att Kinas regering kungjort att man satt
upp en site för "Human Rights". Sidan hackades av Bronc Buster och Zyklon från
gruppen _Legions of the Underground_. Den nya texten gjorde narr av Kinas
patetiska försök att stödja kampen för mänskliga rättigheter med en ilsken
kommentar:

     *"Kinas folk har inga rättigheter över huvud taget, allra minst mänskliga
     rättigheter. Jag fattar inte att vårt lands regering [USA, öa] handlar
     med dem. De censurerar, mördar, torterar, lemlästar och gör allt vi tog
     för givet lämnade jorden under medeltiden"*

Sidan refererade också till den orättvisa behandlingen av Kevin Mitnick och
länkade till Amnesty Internationals kinainformation. Samma hackare gjorde
sedan en andra attack den 1 december mot Tijanins informationsnätverk för
vetenskap och teknologi med anledning av att en kinesisk man vid namn Lin Hai
dömts till livstids fängelse för att ha kommunicerat med regimskritiska
exilkinesiska medier i USA. Man kritiserade också företaget SUN Microsystems
som installerat 90% av de datorsystem som används av den kinesiska regimen.
Det var sedan länge känt att kinas post- och telekommunikationsministerium
censurerade vissa delar av Internet för Kinas c:a 250.000 Internetanvändare.
Censuren riktas mot siter som innehåller sådant som ministeriet finner
politiskt och moraliskt förkastligt. Gruppen hävdade vid intrånget i december
att man också konfigurerat om de kinesiska datorer som filtrerade folkets
tillgång till information, så att allt gick igenom utan urskiljning

Ett annat angrepp mot Kina skedde den 10 januari 1999. Då var det återigen
centret för studier av mänskliga rättigheter som drabbades. Denna gång var det
NIS (Network Intrusion Specialists) som låg bakom. Budskapet var denna gång
mycket mer humoristiskt och påminde mycket om aktionen mot New York Times som
nämndes tidigare. Hackarna kallade kinas ledare för "en hoper hundraåriga
idioter", och man nämnde också orimligheten i den dödsdom som kina utfärdat
mot två kinesiska hackare som stulit 200.000 Yuan med hjälp av datorer. Vid
det här laget hade en hel handfull olika grupper metodiskt börjat angripa
Kina.

Efter att den nämnda gruppen Legions of the Underground deklarerat
"informationskrig" mot Kina och Irak och förklarat sig beredda att utföra
direkta sabotage mot dessa länders datorsystem, reagerade många hackare av den
"gamla skolan" mycket negativt och tidningarna 2600 och Phrack samt grupperna
Chaos Computer Club, Cult of the Dead Cow, !Hispahack, L0pht, Pulhas och Toxyn
skrev under ett upprop där denna aggressiva strategi starkt fördömdes. Man
menade att ingen vann något på att ett lands informationsinfrastruktur skadas,
och att detta bara skulle leda till att hackare ytterligare demoniserades.

Den mest kända svenska politiska nätaktivistgruppen är utan tvekan _Djurens
Befrielsefronts Internetavdelning_.(12) Denna bildades i mitten av september
1998, och under oktober inledde man den omfattande operationen *"Close-Down"*
som riktades mot Smittskyddsinstitutet (SMI). Anledningen till aktionen är
Smittskyddsinsitutets omfattande och enligt många bedömare (inklusive Nordiska
riksförbundet mot plågsamma djurförsök) helt onödiga djurförsök. Angreppen
inleddes med ett antal mailbombningar mot SMI då några tusen brev åt gången
skickades för att överbelasta SMI:s mailserver, den dator som hanterar
brevtrafiken.

Den 16 oktober lanserades så operation Close-Down officiellt, och 20.000 brev
skickades till både SMI och Karolinska Institutet (Karolinska Institutet
samarbetar med SMI). Breven innehöll en uppmaning till KI att bryta samarbetet
med SMI. Detta samordnades med verkliga demonstrationer utanför SMI:s lokaler
i Stockholm och fick mycket stort genomslag i svensk dagspress som lanserade
begrepp som "Informationskrig" för första gången. I januari inleddes aktioner
av den typ som Electronic Disturbance Theater tidigare använt i form att
internationellt koordinerade DoS-attacker för att överbelasta SMI:s webserver.

Förutom dessa stora och välkända attacker sker ständigt en mängd mindre
angrepp av politisk karaktär. De första kända politiska hackningarna utfördes
utan tvekan av tyska _Chaos Computer Club_, som bland annat avslöjade
omfattningen av det tyska atomenergiprogrammet i samband med Tjernobylolyckan
redan 1986. Forskningscentra för kärnkraft är för övrigt numera tacksamma
måltavlor för hackare, gruppen _Milw0rm_ attackerade Bhabhas forskningscenter
för atomenergi i Mumbai och stal data dem 2:a juni 1998 i protest mot Indiens
kärnvapenprov i början av maj. Den stulna datan skall ha innehållit geologiska
mätdata och isotopvärden härhörande från atomvapentesterna. En liknande aktion
utfördes också strax därefter mot en turkisk anläggning.

Till övriga politiska attacker kan räknas demoleringen av _Ku Klux Klans_
hemsida i slutet av januari i år samt ett liknande angrepp mot _White Pride_ i
februari (båda utförda av gruppen _Hackers Against Racist Parties_), angreppet
på US Army i Tyskland av tyska hackare i protest mot de atombomber USA
placerat i landet, uppspårandet och angivandet av barnpornografidistributörer
av gruppen _Ethical Hackers Against Pedophilia_ (senaste kända aktionen skedde
den 10 januari 1999), ett angrepp från gruppen _E-pROM_ den 22 mars med arga
kommentarer om IT-industrins kontrollnoja beträffande Operativsystem och
MP3-filer, hack av den Chilenska regeringens site i protest mot Pinochet den
12 december 1998 osv.

Ett antal aktioner av "spam"-typ har också genomförts i politiskt syfte,
exempelvis den nationalistiska organisationen Nordlands massutskick till alla
Algonets kunder 1997. Dessa olika typer av riktat politiska aktioner tenderar
att öka, men metoderna blir allt mer banala och det är alltmer sällan några
"riktiga" hackare ligger bakom, snarare rör det sig om politiska aktivister
med visst datorintresse.

Virushackare

Datavirus är ständigt på tapeten. Detta spännande område är fortfarande en
tacksam källa för publicitet i tidningar och tidskrifter. Speciellt
uppmärksammade var exempelvis viruset _Michelangelo_ tiden före den 6 mars
1992, eller det riktigt farliga _CIH_ (även känt som _Chernobyl_) under 1999.
Michelangelo troddes kunna orsaka stora skador på data och datorer runt om i
världen. Farhågorna visade sig vara minst sagt överdrivna: det hände i princip
ingenting. Man tog det som ett tecken på att varningarna i massmedia varit
effektiva och tesen bevisade så att säga sig själv. Frågan är om
Michelangelo-viruset någonsin var ett hot. CIH var och är i skrivande stund
ett mycket farligare virus. Det har raderat tusentals hårddiskar och saboterar
även datorns grundinställningar. Förlusterna och tragedierna till följd av CIH
har varit enorma.

Datavirus är små dataprogram, och precis som alla andra dataprogram är de
tillverkade av människor. De hackare som slår sig in på virustillverkning
utmålas som de värsta av skurkar bland hackare, endast intresserade av att
förstöra för andra. Man har framlagt lagförslag som innebär att såväl
tillverkning som spridning av datavirus skall kriminaliseras, men det verkar
inte ha blivit mycket med detta. I USA är det dock illegalt att framställa sk
"destruktiv programvara".

De första virusen av modern typ (som exempelvis Michelangelo), de sk *länk-
och bootvirusen* dök upp i början och mitten av 80-talet. Många av de första
virusen tillverkades i *Bulgarien* av alla ställen, och det var där den första
BBS:en inriktad på enbart virusbyte och virusdiskussioner dök upp: *Virus
Exchange*. Enligt uppgift skall detta ha berott på att östblocket under någon
fas av det kalla kriget fick för sig att tillverka virus för elektronisk
krigföring. Bulgarien är känt för sina skickliga datateknologer, mycket tack
vare att landet tillverkade kopior av amerikanska Apple-II datorer, så det var
naturligt att detta elektroniska vapen skulle tillverkas där. Många bulgariska
studenter kom på det viset i kontakt med statsfinansierad virusprogrammering
och fortsatte sedan utveckla virus som en hobby. Mest framträdande av dessa
studenter är _Dark Avenger_, som idag har uppnått kultstatus bland
virushackare.

De individuella länk- och bootvirusen har olika egenskaper, men gemsamt har de
alla att de *sprider sig* - och det effektivt. De flesta är skrivna av
hackare, och alla virus är inte destruktiva. Datavirus har av framstående
forskare som _Stephen B Hawking_ klassats som levande liv i en elektronisk
värld (dvs telerymden). Det är i så fall den första livsform som skapats helt
och hållet av människor.

En del virushackare är bara vanliga hobbyhackare som fått för sig att göra
virus, andra är nätverkshackare som intresserat sig för virus. Ett forum för
amerikanska virustillverkare var under en period den elektroniska tidningen
_40hex_ (namngiven efter en funktion i operativsystemet på IBM PC) som framför
allt listade hela virusprogram och redogör för virustekniker, men även
rapporterade om politiska och marknadsmässiga aspekter på virus. Den gavs ut
av virushackargrupperna *Phalcon* och *SKISM* (Smart Kids Into Sick Methods).
Ett modernare media för virusmakare är tidningen _VDAT_.

Det är synd att påstå att virustillverkare enbart är ute efter att förstöra.
För det mesta rör det sig om *graffittifenomenet*, man vill se sitt namn på så
många skärmar som möjligt, och man vill läsa i tidningarna om vad ens virus
ställt till med. Man vill bli något. Att tillverka ett virus är dessutom en
intellektuell utmaning som fordrar relativt djupa kunskaper i programmering.
Virushackarna är förmodligen de mest intellektuella hackarna näst efter
högskolehackarna. I de fall man är ute efter att förstöra är det samma gamla
yippieattityd från phreakarna som dyker upp. Virushackaren är den fascinerande
människa som uppstår då en yippieanarkist och en ordningssam programmerare
möts i en och samma person. Till saken hör att virus uteslutande skrivs i
assemblerspråk - det svåraste och mest komlicerade dataspråk man kan ge sig
på. Ingen virushackare har såvitt jag vet någonsin tjänat pengar på att
tillverka ett virus.

Virushackarna hyser någon form av hatkärlek till _John McAfee_(13) och andra
personer och företag som tillverkar program som tar bort virus från datorer
som infekterats. Innan McAfee började jobba med datavirus livnärde han sig på
att sälja medlemskort i en förening som intygade att medlemmarna var
AIDS-fria, så nog hade han erfarenhet av virus alltid. Det har antytts att
hans företag skulle underblåst virusproduktion eftersom det i princip var
livsnödvändigt för dem att nya virus ständigt dök upp. Företaget fungerar
nämligen så att man, liksom de flesta moderna antivirusföretag, lever på att
*uppdatera* programmen efterhand, dvs på att anpassa dem till de nya
virustyper som ständigt dyker upp. När John McAfee sålde AIDS-försäkringar
jobbade han enligt ett liknande system. Han anklagades också för att
underblåsa rädslan för viruset Michelangelo 1992.

Datavirus kan dessutom betraktas som konst. Ett datavirus är ett dataprogram
som alla andra, och enligt lagen om upphovsrätt innehåller varje nyskapande
dataprogram ett konstnärligt element. Att det fordras vilja, ansträngning och
fantasi för att skapa ett virus är uppenbart. Tänk, att samtidigt som dessa
datachefer och systemvetare kämpar sig fördärvade för att få datasystemen att
fungera smidigt och ordentligt, med varje siffra på sin rätta plats, finns det
några små ligister som sitter och framställer dataprogram som är avsedda att
orsaka det *rakt motsatta*, dvs kaos, oordning, ödeläggelse. Det fordras inte
mycket insikt i branchen för att förstå det roliga i detta. Virusmakarna retas
med det nästan sjukliga ordningssinnet inom företag och myndigheter. Det kan
mycket väl ses som en protest mot en närmast *fascistoid* önskan om kontroll,
ordning och reda.

      *"För somliga är vi som demoner, för andra som änglar* (...) *Välsignad
     är den som inget väntar, för han kommer inte att bli besviken"*
    
     (Ur källkoden till viruset *Dark Avenger* av den bulgariske virushackaren
     med samma namn.)
    
    
Den mest kända svenska virushackaren går under namnet _Tormentor_. Under 1992
bildade han ett löst sammanhållet nätverk av svenska virushackare under namnet
*Demoralized Youth* (demoraliserad ungdom). Tormentor hörde till den relativt
lilla grupp hackare som fattat tycke för virustillverkning, och etablerade
kontakt med andra svenska ungdomar med samma intresse. Bland annat kom han i
kontakt med en 13-åring som hade samlat på sig ett hundratal virus och även
hämtade nya från den nämnda BBS:en *Virus Exchange* i Bulgarien. Under
senhösten spred han sitt virus på olika BBS:er i Göteborg, och kunde sedan se
hur svallvågorna bredde ut sig över hela Sverige med heta diskussioner på
Fidonet som följd.

Någon kom på ett sätt att stoppa Tormentors virus. Han ändrade på det och
spred ut det en gång till. Det stoppades igen. Processen upprepades 5 gånger
innan Tormentor tröttnade på att ständigt ändra och sprida viruset. I en
intervju för Jan Freese och Sten Holmberg sade han: *"Ett datavirus är ett
vapen. Ett oerhört kraftigt vapen. Att äga, eller tillverka ett virus, ger
samma hisnande känsla som att hålla i en revolver eller ett sprängämne.
Virusets makt ger mig styrka."*

Efteråt konstaterade han att viruset egentligen hade flera fel. Han hade bara
testat det mot McAfees ViruScan, det hade ett flertal programfel, och värst av
allt - det var *inte* destruktivt! Så talar en sann sabotör. Tormentor är
virushackaren i ett nötskal, förmodligen också en evig svensk legend på
området. Redan från första början var han i kontakt med SHA, och låg i ständig
fejd med _Mikael Winterkvist_ på företaget Computer Security Center / Virus
Help Center.



---- * ----

Bland andra kända virus finns den sk *trojanska hästen* _AIDS_. (Trojanska
hästar är virus som *infiltrerar* främmande datorer eller datanätverk.) AIDS
är ett program som skickades ut gratis till företag över hela jorden efter en
internationell konferens om AIDS-problemet i London, och som utger sig för att
innehålla information om AIDS. När man kör programmet låser det datorns
hårddisk och man uppmanas betala ett visst belopp till ett konto i Panama. Där
kan man snacka om elektronisk utpressning. Detta virus har dock inget med
hackare att göra, det skapades av en man vid namn _Joseph Papp_, som inte
kunnat ställas till svars för handlingarna eftersom rätten asnåg honom vara
"ej psykiskt tillförlitlig".

Två andra trojanska hästar som fick viss publicitet under 1998--99 var
*Netbus* (utläses "bus på nätet", en svengelsk ordlek) skrivet av
_Carl-Fredrik Neikter_ i Växjö, och *Back Orifice*(14) (ung "bakre öppning")
av den amerikanska hackargruppen *Cult of the Dead Cow* (CDC). Dessa fungerar
så att de installeras genom att "hakas på" något annat program, exempelvis
något av de många skämtprogram för Windows som cirkulerar i e-post. Efter att
hästen installerats var det möjligt att med ett annat program på allehanda
sätt avlyssna och ta kontrollen över arbetsytan i den dator där hästen
installerats. Detta var en aning allvarligt eftersom programmen kunde se allt
som försiggick på skärmen eller tangentbordet, inklusive lösenord och belopp
vid privata banktransaktioner. Det var exempelvis möjligt att i farten ändra
ett postgironummer eller belopp om man avlyssnade en dator i samma ögonblick
som transaktionen försiggick.

Bland de mer kända datavirusen finns också *RTM* eller *The Internet Worm* som
det också kallas. Viruset var ett sk *maskvirus* som kopierar sig självt genom
datornätverk och det sänkte hela Internet när det gick löst 2 november 1988.
Programmet hade skrivits av hackaren och studenten _Robert Tappan Morris_
(därav RTM) och hans tanke med viruset var att tillverka ett program som på
egen hand färdades runt i Internet och testade hur många datorsystem det kunde
ta sig in i. Viruset skulle sedan rapportera tillbaka till sin författare så
att han kunde se hur långt ut i världen det lyckats ta sig. Dessvärre gjorde
han en programmeringsmiss med följd att hela Internet bågnade under viruset.
Han dömdes till böter och övervakning för sitt dåd. Idén med maskvirus kommer
ursprungligen från företaget Xerox forskningcenter i Paolo Alto, Silicon
Valley, där dessa användes för att kunna utnyttja datorernas resurser bättre,
t ex genom att vissa program bara kördes på natten när ingen använde
datorerna.

Fredagen den 26 mars 1999 och ungefär en vecka framåt grasserade ännu ett
maskprogram vid namn *Melissa*. Nu hade flera företag och myndigheter blivit
beroende av fungerande e-postkommunikation så verkan av virusen var betydligt
mer omfattande än RTM som bara drabbade i huvudsak akademiska och vissa
militära installationer.

Melissa var ett sk *makrovirus,* ett program som körs inuti ett annat program.
Dessa används t ex för att automatiskt generera innehållsförteckningar och
dokumentnummer. Viruset angrep bara kombinationen av ordbehandlaren Microsoft
Word och e-postprogrammet Microsoft Outlook. Genom att öppna ett Word-dokument
aktiverades ett program som i sin tur startade Outlook och skickade iväg
kopior av sig självt till de 50 första adresserna i den speciella adressbok
som tillhandahölls av Outlook. Dokumentet som duplicerades ohejdat innehöll,
förutom viruset, en lista över 80 www-siter med pornografiskt innehåll. De
maskiner som skötte mailtrafiken på Microsoft, Intel och Motorola fick
omgående stängas på grund av överbelastning. I Sverige drabbades
Ericsson-koncernen värst, måndagen efter att viruset spritts i USA.

Melissa hade skrivits av _David L Smith_ i Eatontown, New Jersey, och var döpt
efter en strippdansös han sett i Florida. Smith kunde sex dagar senare gripas
efter en avancerad teknisk spårning, som utnyttjade en svaghet i tidigare
versioner av operativsystemet Windows 98. Windows stämplar alla nya dokument
med ett sk GUID-nummer (Globally Unique IDentifier, unikt globalt ID-nummer),
och i programmet som genererade numret ingick bland annat att MAC-adressen
(ungefär detsamma som ett serienummer) på datorns nätverkskort användes.(15)
Genom att analysera GUID-numet kunde på så vis MAC-numret återvinnas. Man
visste då, att om man hittade datorn med detta nätverkskortnummer, tillhörde
den med största sannolikhet virusets skapare.

Skaparen av Melissa kallade sig *Kwyjibo,* men visade sig vara identisk med
makrovirusskaparen *VicodinES* eller *Alt-F11,* som hade flera wordfiler som
skapats på datorn med samma nätverkskort liggande på sin hemsida hos
internetleverantören America Online, där han hackat ett konto tillhörande en
viss "Skyrocket". En del av jobbet att koppla Melissa till VicodinES gjordes
av datasäkerhetsforskaren Fredrik Björck på KTH i Stockholm. Emellertid finns
ännu vissa frågetecken rörande huruvida Smith verkligen var VicodinES, eller
om han bara var Kwyjibo.

Det finns andra typer av virus som genom att kopiera sig självt i ett nätverk,
framför allt sk *bakterier* eller *forkvirus*. I operativsystemet UNIX brukar
man säga att en process "forkar", ung "gafflar sig", man förstår vad som menas
med detta om man tittar på en gaffel som man håller vågrätt: processen delas
efter hand i flera underprocesser, om man ritar dem i ett tidsdiagram ser
kurvan ut som en gaffel. Till sist blir datorn så belamrad av processer att
den stannar helt pga minnesbrist, av att processtabellen tar slut, eller av
att arbetsbelastningen till slut gör så att maskinen blir för långsam att
använda. I ett nätverk finns också möjligheten att godtyckligt starta
processer på andra maskiner som finns till hands, vilket gör att ett sådant
virus kan slå ut ett helt delnätverk, men sällan något utanför ett begränsat
"nätverksområde".

Satellit- och Kabelhackare

Det är tveksamt om man skall kalla satellit- och kabelhackarna för hackare
alls, och det är ännu osäkrare om jag har rätt att kalla dem "illegala
hackare". För det första är det dessa hackare gör sällan olagligt. För det
andra är de mera radioamatörer och elektronikentusiaster än datoranvändare.
Åandra sidan anses ju phreakare och hemdatorbyggare ofta vara hackare. För
övrigt vill varken radioamatörer eller elektronikhobbyister kännas vid dem.
Och så delar de den grundläggande hackarvärderingen att all information skall
vara fri. Så då är de väl hackare.

Tidigare var det så, att om man slog upp de sista sidorna i en kvällstidning
strax efter sporten; de där alla annonser om porrfilmer och
hårtillväxtpreparat finns, hittade man inte sällan en annons som sålde
byggsatser till kabel-TV dekodrar. Sådana tillverkas av den här gruppen
hackare. Hela den svenska grenen av denna underjordiska verksamhet kan
härledas till kretsen kring tidningen Rolig Teknik, som jag nämnde tidigare.
Det går knappt att uppbringa en dekoderkonstruktör som *inte* har läst Rolig
Teknik.

Det absolut mest välkända *hack* en sådan hackare presterat drabbade tittarna
på TV-kanalen *Home Box Office* den 27 april 1987. Mitt under filmen *Falken
och Snömannen* avbröts utsändningen under fyra minuter av en blank skärm med
texten: *"Good Evening HBO from Captain Midnight. $12.95 a month? No Way!
(Show-time/Movie Channel, Beware!)"*. (På svenska: Godkväll alla HBO-tittare
önskar Captain Midnight. 12.95 dollar i månaden? Aldrig i livet!
(Show-time/Movie Channel, Se upp!)).

Bakgrunden till meddelandet var att HBO planerade att kryptera sina sändningar
så att den som ville se programmen skulle vara tvungen att köpa en dekoder för
att ta del av utbudet i tablån. _Captain Midnight_, eller _John MacDougall_
som det senare visade sig att han egentligen hette, hade avbrutit HBOs
sändning genom att programmera om den satellit som sände kanalen.

Sändningen var intressant såtillvida att den med all önskvärd tydlighet visade
hur sårbart det högteknologiska samhället är. Tänk om Captain Midnight
istället hade fått för sig att styra satelliten ur sin normala bana, och
därigenom lyckats sabotera utrustning för flera miljoner? Men värst av allt
var kanske att hackarna med detta dåd trängde in i varje TV-tittares
medvetande med ett otvetydligt politiskt budskap om att TV, en form av
information, inte borde kosta något.

Man spekulerar ofta i att den här typen av hackare är kapabla att genomföra
avancerad avlyssning. Avlyssningen brukar dock begränsas till okrypterad
trafik såsom de SMS-meddelanden som skickas mellan mobiltelefoner,(16) eller
vanliga mobilsamtal. Att avlyssna ett telefonsamtal genom att bryta sig in i
en telestation eller ett kopplingsskåp är givetvis inte heller någon match för
sådana hackare. Däremot är det inte särskilt troligt att de använder de
metoder som länge har använts av säkerhetspolis och militär
underrättelsetjänst, t ex: avlyssning av bildskärmar och tangentbord med hjälp
av röjande signaler, radiosändare inuti datorer, avlyssning av samtal genom
att rikta lasermikrofoner mot glasrutor och avstängda mobiltelefoner, osv osv.
Anledningen är inte att man inte skulle vilja, anledningen är att man helt
enkelt inte har råd med den utrustning som fordras.

Under den här rubriken kan jag passa på att nämna en del andra
elektronikhackare som t ex uppsalahackaren och atarientusiasten _Marvin_
(fingerat namn) som tillsammans med sina kompisar konstruerade egna
telefonkort - evighetskort som aldrig tog slut... Efter en utdragen process
dömdes uppsalahackarna till villkorliga straff och 100 dagsböter medan Telia
inte fick ett öre i skadestånd. (Bland annat beroende på att Telia själva
planterat beställningar på Marvins kort, nyfikna som de var på dennes
uppfinning.) En del ingenjörsstuderande runt om i landet blev så imponerade av
Marvins telefonkort att de tillverkade kopior av kortet, och inom kort fanns
det betydligt fler kopior än original. Marvin själv tillverkade aldrig
särskilt många kort. Han ville i princip bara visa att det var möjligt,
eftersom han hört Telia skryta om kortens överlägsna säkerhet.

Ett liknande fall rörde amigahackaren _Wolf_ (också fingerat namn), en
23-åring hemmahörande i Helsingborg, som råkade komma över en kortläsare för
den typ av magnetkort som används till bl a bankomatkort och, som i det här
fallet, *busskort*. Wolf var en ovanligt skicklig ungdom som kunde hantera all
möjlig teknisk utrustning. Han var dessutom händig. Han var utbildad på
tvåårigt el/tele-gymnasium, men betydligt mer hängiven än de flesta
högutbildade ingenjörer. Han hade redan råkat i klameri med rättvisan efter
att han sysslat med hembränning.

Utan några större svårigheter lyckades han själv ansluta kortläsaren till sin
Amiga och skriva det program som användes för att styra den. Från början ville
han antagligen bara testa systemet för att se om det gick att programmera
busskorten själv, men efterhand blev verksamheten alltmer affärsmässig. Det
hela utvecklades till en mindre bulvanverksamhet där hundratals, kanske rent
av *tusentals* kort förfalskades. Tack vare ett väl fungerande och säkert
datasystem kunde länstrafiken i malmöhus län spåra de skyldiga och spärra de
förfalskade korten. Vid en husrannsakan hos Wolf hittade man bland annat
Marvins utförliga beskrivning av Telias telefonkort.

Behovet av en fungerande lagstiftning för denna typ av brott är skriande. Det
finns verksamheter som ligger på gränsen till det tillåtna och som man inte
utan vidare kan förbjuda. Det *är inte* förbjudet att äga kortläsare eller
tillverka falska kort. Elektroniska "urkunder" som telefonkort eller dekodrar
betraktas inte som urkunder just därför att de är elektroniska, och är därför
inte förbjudna att inneha. Svensk lagstiftning är helt enkelt inte utformad
för elektroniska urkunder. (Än.) Att däremot använda sådana är helt klart att
betrakta som bedrägeri. Piratdekodrar har man förbjudit i en speciell lag -
men bara den affärsmässiga tillverkningen och försäljningen. Förmodligen har
man gjort denna begränsning för att inte inkräkta på radioamatörernas
friheter, vilket lett till att byggsatser och andra hjälpmedel för
amatörverksamhet är tillåtna.

Lösningen på kontroversen är givetvis inte förbud, utan att bygga system som
är så säkra att de inte kan forceras även om angriparen vet *allt* om hur de
fungerar, vilket inte alls är omöjligt med hjälp av bra kryptoteknik. Frågan
är om *det* är så jäkla bra. I ett samhälle som allt mer bygger på elektronisk
valuta skulle detta nämligen kunna sätta P för *alla* tekniska bedrägerier och
valutaförfalskningar. Jag skall återkomma till detta längre fram.

"Anarkister"

De "hackare" som kallas anarkister är knappast hackare i traditionell
bemärkelse. Inte heller är de anarkister. Snarare är de tonåringar med ett
rent allmänt intresse för bomber, gift, vapen och droger. Eftersom sådan
information inte finns på ett normalt bibliotek söker sig dessa till den
underjordiska datorkultur där all information sprids härs och tvärs mellan
ungdomar som inte själva har barn och därför inte känner något som helst
ansvar för den information de sprider. Av uppenbara skäl betraktar ungdomarna
varandra som jämlikar och ser det hela som något av ett uppror mot
vuxenkulturen. Barnsligt? Kanske. Som protest mot överförmynderiet kan det
knappast betraktas som barnsligt. Det finns för övrigt en hel del vuxna
"anarkister" också.

Anarkister utmärker sig genom att med aldrig sinande intresse distribuera
ritningar på vapen och bomber, recept på droger, olika instruktioner om hur
man bäst tar livet av en annan människa osv. En del hackare blir enbart
förbannade när de ser sina BBS:er översvämmas av sådant material (som ofta är
fullständigt felaktigt, farligt och värdelöst), andra låter anarkisterna
hållas.

Den i Sverige mest omtalade anarkistiska publikationen är *The Terrorists
Handbook*. (17) Många av tipsen i boken handlar bara om helt vanlig pyroteknik
och har inget med terrorism att göra. (Jag undrar i bland om en av mina
grannar på studentområdet i Lund där jag tidigare bodde hade handboken hemma
hos sig, eftersom han med aldrig svikande frenesi sprängde hemmagjorda
smällare varenda kväll. Många kemistuderande har tydligen lärt sig mycket om
pyroteknik genom att läsa den här typen av information.)

En annan omtalad bok är *The Anarchist Cookbook*, som enligt utsago innehåller
fullständigt livsfarliga tips som endast stympar eller skadar den som försöker
använda sig av dem. Det spekuleras om huruvida boken planterats av amerikansk
underrättelsetjänst.

En del tycks samla dylika ritningar och böcker på hög på samma vis som andra
samlar stenar eller frimärken. Det är mest på senare tid såkallade
*ASCII-traders* (*ASCII* betyder American Standard Code for Information
Interchange, ungefär detsamma som text, fast digitalt, *trader* betyder
handlare eller bytare) har dykt upp - informationssamlare som ringer runt till
BBS:er och söker sig igenom Internet efter spännande information som är lite
*suspekt* bara, liksom, för att ha den liksom. Fråga inte vad som är så roligt
med det. Samlande av döda ting är något man ägnar sig åt i princip helt utan
anledning. Samlarlustan när det gäller information är tydligen lika stark som
när det gäller fysiska objekt.




Fotnoter:

(1) Det är allmänt känt att Steve Jobs och Steve Wozniak tidigt var i kontakt
med Draper under studietiden i Berkeley och tillverkade Blå Lådor som de sålde
på studentkorridorerna.

(2) När SÄPO beslagtog utrustning från Folket i Bild-kulturfronts redaktion i
Haga Skola i Solna i samband med IB-affären 1975 inhämtades som bekant inget
tillstånd. När försvarsminister Sven Andersson i efterhand upplystes om saken
utbrast han "Ååå, nu blir det ett jävla liv!". Sedan den incidenten ingriper
man inte mot tidningar i Sverige utan regeringens tillstånd.

(3) Alias Publications är ett av de förlag som erbjudit sig att publicera den
här boken. Ansvarig utgivare, Mikael Borg, ville gärna att jag skulle skriva
mer om Alias i den här boken, vilket man kan förstå. Alias är en utmärkt
tidning för den som är intresserad av dylikt material men inte har tillgång
till BBS:er och Internet, eller ork att skaffa fram de elektroniska dokument
som beskriver dessa tekniker. Elaka röster sade att Alias bara var ute efter
att tjäna snabba stålar, men så vitt jag kan bedöma stämmer det inte. Mycket
av materialet verkar genomarbetat och layouten ligger klart över
undergroundstandard. Sist jag hörde något om Alias och Mikael Borg hade han
sålt rättigheterna till tidningen och gått under jorden.

(4) Efter att jag skrev detta fick jag själv en artikel antagen av Phrack (se
Phrack #48): en sammanfattning av den svenska hackarkulturens historia,
baserad på de efterforskningar jag gjorde för den här boken.

(5) En van hackare ser direkt att jag valt ett dödstrist datorsystem: IBM
AS-400 som exempel.

(6) Att det finns hackare som verkligen är ute efter att förstöra är ett
faktum som ständigt understryks av säkerhetsexperter. Kom då ihåg att det är
denna hotbild som är deras levebröd.

(7) Jämför denna mentalitet med mottot för Chaos Computer Club.

(8) Jag anklagades personligen för att ha genomfört aktionen av två mindre
belevade reportrar på Svenska Dagbladet. Jag gjorde det inte. Det är inte bara
det att jag inte klarar av en sådan sak, utan jag skulle definitivt fört ut
ett annat budskap om jag fått en sådan chans att tala till världen. Det kanske
kan vara intressant för läsaren att veta att man insinuerade att denna bok var
en hackarmanual som lärde folk att genomföra dylika aktioner. (Vilket inte
heller stämmer...)

(9) Svante Tidholm, känd internetpersonlighet och bror till journalisten Po
Tidholm. Författare till boken *Loser*, och liknad vid *"en svensk Justin
Hall"*.

(10) Eriksson fälldes jämte 21§ Datalagen, som upphävts tre veckor före
rättegången. Hur detta gått till är för mig en gåta.

(11) Den följande texten är en bearbetad variant av min artikel "Hacktivism"
från tidningen *Yelah*, #3 1999, som också publicerades i tidningen *Säkerhet
och Sekretess.*

(12) Djurens Befrielsefront är en militant organisation för djurens
rättigheter, bildad efter den engelska förebilden Animal Liberation Frontline.
I massmedia kallas medlemmarna "militanta veganer", eftersom de flesta av
medlemmarna endast lever på mat från växtriket i sympati med djuren.

(13) Grundare av antivirusföretaget McAfee Associates.

(14) Ordlek med Microsofts produktsvit Back Office, vari Windows NT server,
mailservern Exchange, databasmotorn SQL Server m fl program ingår.

(15) Normalt var de sista 64 bitarna av en GUID detsamma som MAC-adressen på
datorns nätverkskort. Detta "fel" har numera rättats av Microsoft så att ett
nätverkskort inte kan spåras med utgångspunkt från ett GUID.

(16) Jag fick vid ett tillfälle en lång lista transkriberade SMS-meddelanden
av en hackare. De flesta helt vanliga, tråkiga meddelanden, medan en serie
meddelanden hade explicit, intimt sexuellt innehåll.

(17) Observera vad vi menar med "anarkist" här. (Se första stycket.) Blanda
inte ihop hackar-anarkister med politiska anarkister. The Terrorists Handbook
gavs för övrigt ut i Sverige av ett förlag som även tryckt en del
nationalsocialistisk propaganda.




SUBKULTURERNAS SUBKULTUR

Det som började på MIT och sedan spred sig ut i världen med hemdatorerna och
datanätverken har nått oss på ett sätt som gjort att vi knappt kan känna igen
fenomenet som det som fick de amerikanska undomarna att slita dagar och nätter
med sina *hack*. Hackarna invaderade de svenska hemmen -- men inte många insåg
att de fått hackare i hemmet. Nästan ingen anade att deras söner (och i något
fall döttrar) genom att tillbringa några timmar framför en skärm kunde
influeras av en datorkultur med rötterna i de amerikanska högskolorna. Och jag
skriver Commodore 64-historia, för det var där allt började om vi ser till
Sverige.

Den för sin tid (1984) riktigt avancerade C64:an hade inlett sin blomningstid;
hundratusentals ungdomar i USA, Europa och Australien satt med sina
brödburksliknande datorer och fascinerades över möjligheterna den erbjöd.
C64:an var precis som Apple II och Atari 800 datorerna byggd kring
mikroprocessorn 6502 från kretstillverkaren _MOS_ (som än idag används i t ex
Nintendos TV-spel), och därför såg många Apple- och Atari-ägare det som ett
naturligt steg att gå över till C64. Till en början var de flesta program,
företrädelsevis spel, som kom till datorn ganska simpla med usel grafik och
pipigt ljud som påminde om det som alstras av en internhögtalare i en PC utan
ljudkort, men vid någon punkt runt 1985--86 nådde marknaden en magisk gräns,
där så många C64 maskiner var sålda att det lönade sig att bygga upp
företagsverksamhet enbart med syftet att producera program och spel till denna
hemdator. Detta hade tidigare skett kring Apple och Atari i USA, men eftersom
C64:an var den första riktigt stora europeiska hemdatorn var detta något helt
nytt på denna sida Atlanten. De första företagen dök upp i England, som var
det land som först importerade C64:an, och blev ett europeiskt föregångsland
inom datorkultur.

Det var *spelen* med sin för tiden riktigt avancerade grafik och hyfsade ljud
som piratkopierades och spreds över det som skulle komma att bli den sk
*Scenen.* Scenen, ett slags virtuellt samhälle, hade uppstått i USA runt 1979
och då var det spel till Apple och Atari som gällde. Programföretagen var
förbannade och kallade dem pirater och brottslingar.

Pirat BBS:er för hemdatorer, oftast bestående av en Apple II och programmet
*ASCII Express Professional*, hade vuxit upp som svampar ur marken och
ytterligare spätt på den underjordiska hackar- och phreakarrörelsen med sina
egna elektroniska tidningar och värderingar. Den mest ökända BBS:en var
_Pirates Harbour_, som drevs av _Red Rebel_, med så prominenta användare som
_Mr Xerox_ och _Krakowicz_, bägge namnbekanta knäckare.

I Sverige hade en tid innan C64:ans intåg hade en liten, tätt sammanhållen
skara Apple II-entusiaster som, parallellt med att ABC-klubben vuxit fram som
en representativ och salongsfäig datorklubb, drivit ett underjordiskt nätverk
där _Captain Kidd_, _Mr Big_, _Mr Sweden_, _TAD_, _TMC_ (The Mad
Computerfreak) och en del andra ingick. Eftersom det inte fanns någon inhemsk
marknad för Apple II-mjukvara i Sverige hade de importerat och knäckt spel
från USA som de sedan delade på. De hade även kontakter med den ökända
amerikanska Apple II-underjorden och dess BBS:er. De flesta av dem bytte
sedemera upp sig till C64, och med dem föddes den svenska Scenen.(1)

Begreppet *Scen* är här det samma som en teater- eller musikscen. En scen är
något man går upp på för att visa vad man kan, inte för att förtjäna sitt
uppehälle eller dominera andra. Scener förekommer inom nästan alla kulturella
områden, och fascinerande nog också inom en del teknologiskt-kulturella
domäner som bland radioamatörer, modellflygplansentusiaster och hackare. Det
som skiljer hemdatorscenen från andra scener är att den kolliderade med
kommersiella intressen och på det viset kom att bli betraktad som en farlig
och kriminell subkultur.

Scenen, med stort S, är alltså en beteckning på den stora grupp av användare
som utbyter företrädelsevis spelprogram och senare (som vi skall se) även sk
demoprogram. Tanken var enkel: varför köpa ett spel för 150 kronor om jag kan
kopiera det gratis av grannen? Verksamheten var givetvis olaglig, men den låg
(vilket de flesta också insåg) på samma nivå av olaglighet som att kopiera
grannens vinylskivor till kassettband, med det enda undantaget att kopian inte
förlorade kvalité och kunde fortsätta att reproduceras i hur många led som
helst. En kopia av en kopia av en ko... ja, ni vet, är alltså identisk med
originalet.

Åklagare som den svenska pionjären _Christer Ström_ i Kristianstad och hans
kolleger runt om i världen har till viss del lyckats hindra den affärsmässiga
och massdistribuerade spridningen av dessa kopior, men den sk
*privat*-kopieringen lever fortfarande i högönsklig välmåga, även om den för
ett ögonblick stoppades upp något under tidigare delen av 90--talet av det
faktum att moderna spel till framför allt PC-maskiner levererades på CD-skivor
och därmed inte var så lätta att kopiera. (Om de trots allt kopierades fyllde
de kanske ett 50-tal disketter vilket gjorde det hela ganska ohanterligt och
dyrbart.) Man köpte hellre originalen än lade ned timmatal på kopiering.

Med de billiga CD-brännarnas intåg kopierar man givetvis även CD-skivor i stor
omfattning. Piratkopiorna sprids nu lika friskt via CD-skivor som tidigare via
disketter.

Speciellt populärt har ett system för ljudkomprimering, MPEG layer 3 eller
MP3, blivit, i och med att det möjliggjort masskopiering av komprimerad musik
från CD-skivor. Detta kompakta musikformat trycker ihop en ljud-CD med i
typfallet en faktor 1 till 12 vilket innebär att en normal hitlåt som i
okomprimerat ljudformat är mellan 30 och 40 megabyte förvandlas till en fil
à3-4 megabyte, vilket relativt bekymmerslöst kan transporteras via Internet
och modem. MPEG layer 3 komprimeringen för audio definierades av _Karlheinz
Brandenburg_ vid Fraunhofer-institutet i Erlangen, Tyskland. Brandenburg anses
vara en av världens främsta experter på ljudkomprimering. Svensken _Martin X_
har bidragit till att definiera hur man skall paketera sk "metadata" som
låttitlar, genre och rent av hela bilder, i en mp3-fil.

Det har redan uppstått en subkultur som använder Video-MPEG standarden för att
komprimera och kopiera hela filmer, något som speciellt uppmärksammades i och
med att piratkopior av filmen *Star Wars: Episod I -- Det mörka hotet* spreds
i landet långt innan den svenska premiären. Filmen spreds i form av två
fullmatade CD-skivor.



---- * ----

Sedan den 1 januari 1993 är all kopiering av upphovsrättsligt skyddad
programvara, även till vänner etc, förbjuden i svensk lag. Ingen individ har
dock dömts för att ha kopierat program till sina kompisar. Brottet är som sagt
jämförbart med att kopiera skivor eller videofilmer, inte räcka ut handen när
man cyklar runt ett gathörn etc etc. Så länge man inte massdistribuerar
piratkopierad programvara kan man nog vara ganska lugn. Men det skall inte jag
sitta här och säga, det är ju fruktansvärt politiskt inkorrekt.

Nåväl (tillbaks till 1984), de personer som tog bort de ofta nästan
obefintliga kopieringsskydden från spelen, de sk *Knäckarna* (eng: Crackers),
kom på den förträffliga idén att skriva sitt namn eller *pseudonym* (eng:
*handle*) på en skärm före spelet. Fenomenet är som så mycket annat i
hackarvärlden till sin art besläktat med *graffitti*. Om vi beaktar att en
sådan kopia kunde nå tiotals tusen eller fler personer (säkert fler än vad som
iakttar en sprayad betongvägg) så förstår vi varför detta blev så populärt.
Hackare som gick under pseudonymer som _Mr Z, TMC_ (The Mercenary Cracker)_,
WASP_ (We Against Software Protection),_ Radwar, Dynamic duo_ eller _CCS_
(Computerbrains Cracking Service) florerade på skärmarna. Bakom dessa namn
dolde sig ibland enskilda hackare och ibland löst sammanhållna grupper. I
Amerika fanns det redan etablerade och välorganiserade hackargrupper som inte
gjorde annat än knäckte spel, men i Sverige och övriga Europa var fenomenet
helt nytt. Den underjordiska hackarrörelsen började byggas upp från grunden,
speciellt i storstäderna där det fanns gott om hackare som möttes på olika
datorklubbar och utbytte erfarenheter och kopierade program.

Hemdatorn som medium hade enorm genomslagskraft, och ett flertal hackargrupper
som bara sysslade med att avlägsna kopieringsskydd från spel, samt komprimera
och distribuera den färdiga *produkten* (eng: *wares*), uppstod på kort tid.
Bland de allra första grupperna fanns exempelvis den amerikanska gruppen
_Elite Circle_ med rötter inom såväl hackar- som phreakarkulturen och som
redan tidigare drivit BBS:er med piratkopierad mjukvara till såväl Atari 800
som Apple II. Hela idén att knäcka och sprida spel kom från USA där det börjat
med ett program som hette _Locksmith_ till Apple II, som kunde ta bort
kopieringsskyddet från programmen med hjälp av vissa parametrar. Till en
början nöjde man sig med att byta parametrar till detta program, senare var
man tvungen att lägga ned mer arbete på själva knäckandet, och knäckaren var
själv tvungen att vara programmerare.

Hackarna gjorde detta för att de var förbannade på att programvaruföretagen
lade in kopieringsskydd som hindrade dem från att snoka i programmen på egen
hand, kopiera dem och ge dem till sina vänner. De ville att informationen
skulle vara fri. Detta var den verkliga orsaken, även om man gärna tog till
bortförklaringar i stil med: *"Programmen är för dyra, Jag kopierar bara
program jag ändå inte skulle ha råd att köpa, Jag vill testa programmet innan
jag köper det"* osv, som bara till viss del var sanna. Det grundläggande
idealet var att information *inte kunde* ägas, och att man *inte ville* vara
en del av någon mjukvaruindustri.

Ett av de allra första programmen som piratkopierades, kanske det allra första
någonsin, var *Altair BASIC* som levererades stansad på hålremsa till datorn
med samma namn. BASIC betyder Beginners All-purpose Symbolic Instruction Code,
dvs nybörjarens symboliska instruktionskod för allehanda syften, och Altair
BASIC var skriven av ingen mindre än _Bill Gates_. Bakom kopieringen låg en av
medlemmarna i Homebrew computer club i Silicon Valley, en hackare som senare
kallade sig _Nightstalker_ (Dan Sokol) som skrev ett program som kopierade
hålremsan och därmed blev världens första knäckare. Den då 19-årige Gates blev
vansinnig och skrev ett argt brev till användargrupperna där han menade att
det var stöld att kopiera ett program och att de som gjorde det förstörde
branchen. De flesta tyckte att lille Bill var dum i huvudet; ingen hade
någonsin tidigare försökt sälja datorprogram -- det normala var att alla
delade på allt. Till de stora datorsystemen följde programvaran med som en del
av maskinen, och i den mån någon kopierade den var det ingen som brydde sig.
Med hemdatorerna uppstod piratkopieringen, helt enkelt därför att det fanns
mjukvaruföretag som ville sko sig på den nya hobbyn. Hobbyisterna själva bad
aldrig om några mjukvaruföretag.

Här måste vi också göra en viktig distinktion: hackare skiljer på vanlig
kompiskopiering och *pirater*. Piraterna är inte kompisar, utan liksom
dataföretagen personer som försöker slå mynt av piratkopieringen. Piraterna
parasiterar såväl på hemdatorhackarna som bara vill ha lite spel, som på
datorbranchen i allmänhet. *Både* hackare *och* dataföretag, distributörer
etc, anser att pirater är *avskum*. Dataföretagen för att de stjäl deras
inkomster, hackarna för att de skapar ett nytt beroendeförhållande som inte är
ett dugg bättre än det gamla. Hackarna håller i allmänhet hårt på att
kopiering är något man gör på vänskaplig basis, och *gratis*. Bara i något
undantagsfall har hackare samarbetat med pirater för att exempelvis få tag i
originalspel (idag kända under det mer kufiska namnet "licenser") att knäcka.
Sveriges störste pirat någonsin, _Jerker_ (fingerat namn) en drygt 40-årig
förtidspensionerad tvåbarnspappa i Knislinge utanför Kristianstad, hatades av
såväl branchen som av hackarna själva, möjligen med undantag för gruppen
_Xakk_ som under en period var beroende av piraten för att få tag på
originalspel. Ryktet säger att han inte har gett sig än, utan fortfarande mer
eller mindre lever på piratkopiering. Själv säger han sig vara ointresserad av
datorer, och uppenbarligen stämmer det. Min gissning är att han är betydligt
mer intresserad av pengar.



---- * ----

Sådan var Scenen 1986: I takt med att hackarna fördjupade sina
programmeringskunskaper började introduktionsskärmarna före spelen att
utvecklas och få flera dimensioner. Man hämtade inspiration från titelskärmar
och sekvenser ur spel, och från att ha bestått av mest vertikalt rullande text
tillfördes musik, utvecklad grafik, animationer och ett antal tekniska trick
för att få det hela att se häftigare ut. En ny konstform som utövades av
enbart programmerare, det sk *introt*, var född. Även om dessa uppstått redan
på Apple II-tiden, och då i ganska enkla former, var det först på C64 som den
avancerade maskinvaran tillät den att blomma ut. Grupper som _Eagle soft,
Hotline, Comics Group, FAC_ (Fedaration Against Copyright),_ Triad_ och
_Fairlight_ översvämmade Scenen i mitten och slutet av åttiotalet.

Några av grupperna startade egna BBS:er, elektroniska anslagstavlor, där
tankar utbyttes och programmen spreds. Begreppet *elit* infördes som en
beteckning på de grupper som var mest produktiva och hade flest kanaler att
distribuera sina alster, framför allt till USA. Den europeiska delen av Scenen
var sjukligt fixerad vid att snabbt få sina knäckta spel distribuerade till
staterna, förmodligen en sorts lillebrorskomplex som berodde på att Scenen
från början uppstått kring de amerikanska Apple II-datorerna och de mest
erfarna hackarna de facto fanns där. Det var dem man ville imponera på med
sina knäckta spel. Ju fler vänskapsband man hade med USA, desto mer elit var
man.

Kravet på öppna kanaler ledde till att flera hackare började attackera bland
annat Internet och liera sig med de europeiska såväl som amerikanska
phreakarna för att få loss öppna kanaler till väst. Phrekarna och
nätverkshackarna kallade dessa nykomlingar från hemdatorvärlden för *Warez
d00ds* (sv ung: *piratpolare*) eftersom de alltid kom springande med "varor" i
form av piratkopierade spel. I sina egna led kallades de *traders* (handlare)
eller uttryckligen *modem-traders*, eftersom de använde modem för att koppla
upp sig till olika BBS:er. Till en början var det amerikaner som var insatta i
phrekandets sköna konst som ringde upp olika europeiska knäckargrupper, senare
var det européerna själva som började ringa till USA, hacka datorer på
Internet osv.

Så småningom ledde denna inbillade storebror i väster till att det europeiska
hemdatorhackarna var totalt överlägsna de amerikanska i allt vad programmering
och spelknäckning hette. Under 1987--88 började de amerikanska spelföretagen
kopieringsskydda de spel de sålde till Europa, medan de lät bli att skydda de
exemplar som såldes inom USA. Man fruktade de europeiska knäckargrupperna och
speciellt Sverige nämndes som ett ovanligt farligt land. Man menade att en
stor del av den piratkopierade programvara som spreds i Europa och USA
härhörde från Sverige, och det var faktiskt sant. De flesta av dessa spel
härhörde från en importbutik i Göteborg dit en svensk hackare kom en gång i
veckan för att "testa" nya spel. Utan att butiksinnehavarna hade en aning om
det, kopierade han spelen och skickade dem till olika svenska knäckare.

Det dröjde inte länge förrän någon kom på idén att bryta loss introt från
spelet och låta det stå för sig självt, kanske rent av fylla hela datorns
minnesutrymme, och därmed uppstod de rena *demo*programmen (hädanefter kort
*demo*), dedicerade åt grafiska och musikaliska uppvisningar samt teknisk
exkvilibrism. De allra första demona var samlingar med musik från olika spel,
oftast bara försedda med en enkel textskärm. Det var för det mesta samma
grupper som tidigare sysslat med spelknäckning och intron som övergick till
att delvis producera demon, men rena demogrupper uppstod också, t ex _1001
Crew, The Judges, Scoop_ eller _Ash & Dave_. Man byggde upp en egen jargong
och ett eget skönhetsideal framför allt genom att byta program och
erfarenheter via _Compunet_ i England som var ett enormt konferenssystem
avsett enbart för hemdatorentusiaster, jämförbart med ABC-klubbens *Q-Zentral*
här hemma i Sverige. Compunet blev en hård kärna i demogruppernas kretsar, men
huvuddelen av programbytena skedde fortfarande via diskettbyten eller BBS:er.
Senare, framför allt under 1988, var den underjordiska tidningen *Illegal* en
slags kulturell knutpunkt för denna hastigt framväxande kultur.

Snart skapades ideal beträffande vad som var bra och dåligt och den allmänt
bekanta termen *lamer* (sv ung: *lamis*) myntades som en beteckning för de som
istället för att programmera själva, använde enkla presentationsprogram för
att framställa demon. Uttrycket kommer antagligen ursprungligen från
skateboardslang. Ordet *lamer* spred sig vida utanför hackarkretsarna och
tillämpades snart på varje datormässig odugling. Många liknande slanguttryck
har deriverats från Scenen, men refereras inte till denna källa i *The Jargon
File*, som istället förmedlar en bild av de subkulturella hackarna
(uteslutande kallade *warez d00ds*) som ogräs och oduglingar. Detta är både
fördomsfullt och felaktigt.(2)

Att de amerikanska akademiska hackarna från MIT, Stanford och Berkely m fl
betraktar hemdatorhackarna som mindre värda amatörer är ganska naturligt om
man ser det hela ur amerikanskt perspektiv; där var alla hemdatorägande
tonåringar i princip uteslutande intresserade av spel. Demon och Intron var
primitiva och befann sig inte alls på samma nivå som de europeiska. Den
amerikanska delen av Scenen var över huvud taget mycket mindre kulturell än
den europeiska. De amerikanska hackarna var kraftigt influerade av
phrekarkulturen och var därför uppkäftiga och aggressiva. Föraktet var
ömsesidigt.

En olycklig konsekvens av detta är att europeiska hackare som söker sin
indentitet lätt tar åt sig de amerikanska idealen och tar över den lätt
föraktfulla hållningen mot hemdatorentusiasterna. Det kan vara värt att påpeka
att den breda kulturella hackarbasen i Europa utgjordes av
hemdatorentusiasterna, och inte av små studentföreningar på högskolor,
phreakare eller nätverkshackare. Den europeiska hackaridentiteten byggdes
kring Commodores och Ataris hemdatorer, och det är också där den europeiska
hackaren bör söka sina rötter. Sedan är det klart att det finns värderingar
och traditioner som ärvts ned från de amerikanska högskolorna. En sak är dock
tämligen säker: *de europeiska hemdatorhackarna utvecklade datorkonsten på ett
sätt som aldrig skedde i Amerika*. Den breda skaran av tonåriga europeiska
hackare skapade en amatörbaserad och vacker konstform som MIT och Stanford
aldrig sett maken till.

Konstformen Demo

Ett demo är lite svårt att karakterisera. Egentligen skall det upplevas. Redan
de första hackarna på MIT gjorde runt 1961 enkla demon på datorn PDP-1 i form
av små matematiska mönster som ritades upp på en enkel bildskärm, något som
kallades *Tri-pos* eller *Minskytronmönster* efter professorn med samma namn.
De var vackra, med hade inget praktiskt användningsområde.

Sinuskurvor, rullande text och rörliga grafikblock tillsammans med musik
utgjorde de första demona på hemdatorer. Efterhand har det hela blivit mer och
mer likt film eller företagsdemonstrationer, något man kallar *trackmo* (sv
ung: *spårdemo*) och som kommer sig av att man kontinuerligt måste ladda in
nya data från en diskett för att hålla demot igång. En diskett är nämligen
indelad i *tracks*, alltså spår. Alltsedan MIT har demoprogrammerare haft en
passion för att väva in matematiska bildmönster i sina skapelser.

Ungefär samtidigt som demona uppstod började den nya kulturyttringen att
sprida sig från C64 till andra datorer, först _Atari ST_ (1984) med grupper
som _TCB_ (The Care Bears) och _Omega_ och senare Commodores_ Amiga_ (1986)
där bland annat _Defjam, Top Swap, Northstar_ och _TCC / Red Sector_ eller
senare _Skid Row_ och _Paradox_ blev särskilt namnbekanta. Först 1988--89
började demon dyka upp även på _IBM PC_ från bland annat de svenska
pionjärerna _TDT_ (The Dream Team) och _Space Pigs_. (Macintosh har mig
veterligt aldrig närt någon demoverksamhet, men det kan komma att ändras i och
med att denna blivit mera "hemdator".) Utbytet av spel, intron och demon var
helt beroende av ett nätverk av brevförsändelser och ett antal BBS:er och
personer som ringde transnationellt och transkontinentalt och förmedlade
programmen. Demogrupperna hade inte råd att koppla in sig på Internet under
åttiotalet, bara någon enstaka hackare som gick på högskola hade den
möjligheten, och merparten av dessa Commodore-hackare var i gymnasial ålder.
De hackare som gick på högkolan var oftast "gammel-hackare" som tyckte att
minidatorer var det häftigaste som fanns och struntade blankt i hemdatorerna.

Eftersom ett dataprogram kopieras i flera led erbjuder dessa utmärkta
möjligheter till spridning av namn och adress för ytterligare utökning av
bytesmarknaden. Ganska snart skaffade sig de tidiga hackargrupperna medlemmar
som hade till enda uppgift att kopiera och byta spel och demon med
likasinnade, främst för att sprida den egna gruppens alster. De kallades
*swappers* (sv: bytare, uttalas "swopper") och en flitig swapper kunde ha runt
hundratalet kontakter. Eftersom det inte var särskilt billigt att skicka flera
dussintal brev i månaden var det många som, till postverkets stora förtret,
började spreja fixativ på frimärkena så att de skulle "hålla längre".

Renodlade bytare upptäckte snart att man kunde byta andra saker än disketter
och det utvecklades två nya subkulturer: *film-swappers* och *tape-swappers*.
De förra bytte videofilmer av allehanda karaktär, företrädelsevis filmer som
var totalförbjudna av statens biografnämnd eller på annat sätt var spännande.
En *tape-swapper* bytte musikkassetter.

Diskettbyten mellan hackare har betytt otroligt mycket som kontaktyta för
dessa subkulturer. Man skriver heller aldrig *disk-swapper*, eftersom ordets
ursprungliga betydelse innebär att man byter just disketter. Speciellt
filmbytare hänger naturligt ihop med datorkulturen eftersom videons genombrott
sammanföll med hemdatorboomen under mitten av 80--talet.

Ofta bytte en bytare både disketter, filmer, kassettband och vad man nu kunde
få för sig att byta. Skillnaden mellan en bytare och en vanlig brevväxlare är
att själva bytesobjektet, disketten, kommer före allt annat. Orkar man inte
skriva något brev så skickar man helt enkelt bara en diskett märkt med sitt
eget namn, så att mottagaren vet vem som skickat den. Diskettbytandet är dock
en företeelse som hör samman med 80--talets europeiska hemdatorhackare. På det
tidiga 90--talets IBM PC var det relativt ovanligt -- det normala var då att
man hämtade hem de program man vill ha från en BBS. Numera är det givetvis
bara Internet som gäller. Man har gått från *swapping* till *trading*, dvs
från disketter till modem.

Byte av piratkopierad och knäckt programvara via Internet sker på slutna
maskiner vars administratör man måste vara bekant med (eller bli bekant med)
för att få tillträde. Liksom tidigare på BBS:erna används en *ratio*
(förhållande eller skala, som i "kartan i skala 1:15") som innebär att man
måste ladda upp t ex 1 megabyte för att få ladda ner 15 megabyte. (Att "ladda
upp" innebär att överföra ett program till en avlägsen maskin, att "ladda ner"
innebär att man hämtar hem en kopia till sin egen maskin.) Om man inte
tillämpar sådana förhållanden riskerar man att maskinen snart överbelastas av
personer som bara laddar ner, vilka brukar kallas *leechers* (iglar,
blodsugare). Antalet grupper och slutna maskiner (*sites, distro sites* osv)
är oöverskådligt och de olika grupperna har specialiserat sig på olika typer
av program. Namnbekanta är t ex _Radium_ som bara knäcker audio-relaterade
program.

Från början bestod hackargrupper bara av just programmerare och bytare, eller
personer som var kombinationer av båda. De framgångsrikaste hackargrupperna av
det här slaget har alltid varit de som haft geografisk närhet mellan
medlemmarna, så att man kunnat byta idéer och erfarenheter utan dyra och
krångliga telefonförbindelser. Efter ett tag uppstod behov av mer
specialiserade hackare; kategorierna *musiker, grafiker,* de tidigare
nämnda*knäckarna* och *kodare* (eng: *coder*) uppstod. Skillnaden mellan
knäckare och kodare var att knäckare specialiserade sig på att förstöra
kopieringsskydd (dvs modifiera befintliga program) medan kodare ägnade sig åt
ren programmering.

Att förstöra kopieringsskydd är i sig inte förbjudet. (En produkt som du köpt
har du faktiskt rätt att göra vad du vill med.) Att däremot sprida det
"knäckta" programmet vind för våg, vilket bytarna ofta gjorde, är högst
illegalt. (Jag bör kanske poängtera att långt ifrån alla bytare bytte
copyrightskyddade program, många höll sig till demos.) Nu har vi dock åter
liknelsen med att kopiera musik CD-skivor, något som är lika illegalt. Ingen
normalt funtad polisiär myndighet skulle få för sig att ingripa mot en
hobbyhackare som kopierade program av sina kamrater, så länge detta inte är
affärsmässigt. Detta visste inte knäckarna och bytarna, viket gjorde det hela
mycket spännande och "förbjudet". (Minns att en medelhackare var i gymnasial
ålder och att det i den åldern är viktigt att trotsa samhället.)

I USA fanns det ytterligare en kategori hackare som kallades *fixers* (sv:
*fixare*). Dessa anpassade program avsedda för europeiska PAL TV-system till
den nordamerikanska TV-standarden NTSC, en grupp som inte finns bland
PC-hackarna eftersom alla PC-maskiner har egna system för bildskärmar istället
för att utnyttja TV-apparater. En del grupper hade också *suppliers* (sv:
*tillhandahållare*) som skaffade fram originalprogram som knäckarna kunde ta
bort kopieringsskydden från. Det var inte helt ovanligt att dessa arbetade på
datorbutiker eller rent av hos programtillverkare.

Av sociala skäl uppstod redan runt 1984 sk *copy-partyn* (kopieringspartaj)
där flera hackare från olika grupper samlades på någon ort för att umgås och
byta erfarenheter. Möjligen inspirerades man av publiciteten kring The Whole
Earth Catalogs första hackarkonferens samma år. Företeelsen påminner om
rollspelskonvent eller t ex bokmässan i Göteborg såtillvida att det är en
ganska smal intressegrupp som träffas, med den skillnaden att det hela är
ganska tumultartat och uppsluppet, mer som ett party än en vanlig mässa.
Benämningen *copy-party* kommer av det faktum att det kopierades en hel del på
dessa partyn, både legalt och illegalt. På senare tid har man ofta dämpat
benämningen lite grand och kallar det hela för *demo-party* eller bara
*party*. En berömd serie reguljära copy-partyn hölls under 80--talet i den
lilla holländska staden _Venlo_. *The Party* (med stort P) är förmodligen
Europas (eller rent av världens) största och mest välbesökta kopieringspartaj.
Det hålls reguljärt i mellandagarna 27-30 december varje år sedan 1991 i
Herning messecenter, Danmark, och drog närmare 2000 personer 1994.

Inte ens hackare kan hålla sams: stridigheter mellan grupper och personer
urartade (urartar?) ofta i regelrätta "gängkrig" som mest handlade om
psykologisk krigföring. Målet var då att försöka frysa ute en grupp eller en
person genom att vägra byta disketter, och samtidigt uppmana alla sina vänner
att göra det samma. På så vis kunde en person eller en grupp "kastas ut" ur
gemenskapen. För att uppnå detta spred man långa textfiler med spetsade
sanningar eller rena osanningar, varpå den angripne svarade med samma mynt.
Krigen ledde i princip aldrig till någonting, och handgemäng på copypartyn var
ytterst sällsynt. Att föra psykologiskt gängkrig mot andra hackare får väl
betraktas som ganska harmlöst, även om de inblandade ofta var helhjärtat
engagerade i kriget. Man får anta att dessa schismer lärde tonåriga hackare en
*hel del* om vad krig egentligen går ut på: det blossar upp ett tag, och sedan
går det över, och sedan blossar det upp igen någon annanstans. Några lämnar
Scenen (eller *dör* i ett verkligt krig) men de flesta stannar kvar, och en
annan dag uppstår ett annat gräl.

Jag kan passa på att nämna att bland phreakarna gick krigen över mycket
snabbare: man polisanmälde helt enkelt den man hatade. Det var det enda sättet
att praktiskt ingripa i en phreakares liv. Hos phreakarna såväl som hos
hemdatorhackarna dominerade dock vänskapen. I och med krigen mellan
hackargrupper flyttades ännu ett stycke mänskligt beteende över till
telerymden. Abstraktionen med krig som ett avancerat schackspel i form av
schismer på Scenen, såväl som i olika rollspel eller handgripligen som i
filmen *War Games* har gjort mången hackare cynisk i förhållande till den
mäskliga naturen.



---- * ----

De som är (och var) aktiva på Scenen är det för att de har ett annat
förhållande till datorer än någon tidigare generation har haft. Där en annan
människa bara ser en burk, en maskin med bildskärm och tangentbord, ser
hobbyhackaren en hel värld med sina egna sociala regler och dolda hemligheter.
Det är dessa dolda hemligheter som lockar, drar, och får hackaren att glömma
allt utom hackandet. Sökandet efter mer kunskap accelererar sedan för att nå
en topp av intensiv kreativitet. Man producerar då ett demo på ett par veckor
eller knäcker ett spel om dagen. Alla sociala kontakter utanför datorn och de
som använder den blir oviktiga.

De flesta når sedan en gräns när de tröttnar på Scenen och den eviga jakten på
nytt, större och bättre. Man *quittar* dvs slutar, helt enkelt. En hackare som
jag känner väl sade en gång:

*"Det ända riktiga sättet att quitta, är att släpa ut datorn till ett träsk
och kasta ned den där"*, något som får illustrera den leda ett alltför
intensivt scenliv kan leda till. Andra tar det mera måttligt med hackandet och
lever ett någotsånär normalt socialt liv vid sidan av. Det är de som stannar
längst på Scenen. (Själv har jag varit där sedan 1986 och är alltjämt kvar, om
än något sporadiskt aktiv.)

Scenen säger en del om vad hackarkultur egentligen är: ett tak att samlas
under. Det handlar om utforskande av datorer, datasystem och nätverk, men
också om att utforska hur samhället fungerar och skapa något nytt och eget
genom att göra experiment med subkulturer. Det är därför hackare tar sig in i
nätverk som de inte får vara i, det är därför de sprejar fixativ på frimärken
och struntar i allt vad copyright heter. De vill utforska och se hur saker och
ting fungerar. De vill, kanske omedvetet, lära sig inför framtiden. Det
handlar om utforskande och inte kallblodig stöld.(3) Hackarna är inga
egocentriska brottslingar med avsikter att förstöra så mycket som möjligt. De
är, enligt min mening, bara barn av sin tid.

Det här med utforskandet är egentligen det enda som driver vad som kan kallas
*riktiga* hackare. Den som gör samma saker med motivet att stjäla eller
sabotera är bedragare eller databrottsling, inte hackare.

Hur speciell hackarkulturen kring hemdatorerna verkligen är framgår med all
önskvärd tydlighet om man läser sociologen _Jörgen Nissens_ fascinerande
avhandling *Pojkarna Vid Datorn*. Han intervjuar några av hackarna i grupperna
Fairlight och TCB och påpekar hur underligt det ter sig när medlemmarna talar
om *marknadsandelar* på Scenen och hur grupperna drivs under närmast
företagsliknande former, trots att dessa inte sporras av något ekonomiskt
vinstmotiv. Han poängterar också hur hackarna beter sig mer som uttråkade
konsumenter än som brottslingar eller klassiska ungdomsgäng; det som _Douglas
Coupland_ kallar *Generation X*.

Hemdatorgrupperna är typiska för Generation X. De avskyr politiskt korrekta
budskap, de driver allt som företag, och de *är* uttråkade av den enorma
marknaden. Istället för att konsumera börjar de producera. Istället för att
manipulera pengar för att kunna skaffa sig status och åtnjuta beundran, har de
skapat en marknad där de byter kreativitet mot beundran utan några materiella
mellanled. Inga CD-skivor, promotionturnéer eller marknadsplaner behövs. Bara
produkter av ren information i form av demon och knäckta spel som byts mot ren
information i form av beundran. Inget annat.

De enda av dessa subkulturella hackare som fick någon större medial
uppmärksamhet var de som gick över gränsen till nätverkshackarna och
phreakarna och åkte fast. Det var delar av kretsen kring demogruppen _Agile_
som 1989 greps av polisen efter att medlemmen _Erik XIV_ (fingerat namn) gått
ut i tidningen Z och Aktuellt och berättat hur sårbart kreditkortsväsendet i
själva verket var, samtidigt som en annan medlem, _Erlang_ (också fingerat
namn), beställde hem videoredigeringsutrustning för en kvarts miljon kronor
till sin egen hemadress med hjälp av falska kontokortsnummer. Drivna av sin
lätt elitistiska attityd från demokulturen ville de vara ensamma om att kunna
behärska tekniken med kontokorten, och testade gränserna för vad som gick att
göra med konstruerade koder.

När polisen grep Erlang efter att han beställt redigeringsutrustningen började
han berätta allt - med en nästan sjuklig detaljrikedom. Phreakare och hackare
gör ofta så; det verkar nästan som om de tror att poliserna skall bli
imponerade av deras bedrifter. De inblandade dömdes i fallet Agile till
villkorliga fängelsestraff, dryga böter och övervakning. Samtliga utom Erlang
arbetar idag inom databranchen. (Överraskande?)

Attityder

De första hackarna på MIT brukade alltid utnyttja alla tekniska resurser de
kunde komma åt. Det var inte alltid säkert att "auktoriteten", de lärare och
vaktmästare som hade hand om utrustningen, tyckte om detta. De flesta lärare
tyckte att undervisningen i datakunskap skulle vara av den klassiskt
auktoritära typen, att läraren stod vid katedern och föreläste. Om eleverna
skulle få tillgång till datorerna skulle det ske i form av tillrättalagda
uppgifter som kunde lämnas in och rättas och betygsättas, inte genom den
*learning by doing*, dvs *lärdom genom verkliga erfarenheter*, *lära för
livet*, som hackarna praktiserade. De älskade datorerna och kunde inte för
sitt liv begripa varför de skulle hållas borta från maskinerna. De smög in
till maskinerna på natten och utnyttjade dem utan lärarnas vetskap.

Efter att själv ha konfronterats med ett flertal datalärare, och framför allt
efter att jag *själv* jobbat som datalärare har jag insett att detta klassiska
nyttotänkande är alltför vanligt bland svenska datalärare. Det *går* absolut
inte att få någon att tycka att "data är roligt" om man samtidigt påtvingar
dem regler för vad de får och inte får göra med datorn. Många datalärare går i
taket när de upptäcker att eleverna installerat egna program i datorerna eller
programmerat något som de inte fått i uppgift att göra. Vanliga orsaker till
detta brukar vara en paranoid rädsla för virus, åsikten att dataspel bara är
slöseri med tid etc.

En datalärare som vi kan kalla _X_, på mitt gamla gymnasium, skaffade sig ett
program som gav ifrån sig ett tjutande alarm så fort någon ändrat i
maskinkonfigurationen. (Maskinkonfigurationen är i det här fallet ett par
filer med information som används för att ställa in datorn för olika
tillbehör.) En utforskande hackare vill givetvis ändra i
maskinkonfigurationen, och skolans egna binärgenier brydde sig såklart inte en
sekund om att stora anslag med *absolut förbud* mot detta satts upp överallt i
datasalen. Till historien hör att läraren undervisade i språk och under inga
omständigheter kunde acceptera att "hans" datorer användes till något annat än
språk, ordbehandling och andra *auktoriserade* aktiviteter. Några elever som
blivit ertappade med en "tjutande" dator blev på det viset avstängda från den
språkvetenskapliga datasalen. De allra skickligaste eleverna visste hur man
skulle bete sig för att gå runt säkerhetssystemet, och fick alltså vara kvar i
datasalen, trots att de ändrat i maskinkonfigurationen ett flertal gånger.

Dessa elever, som ägde en smula av den äkta hackarmentalitet som innnebär att
man inte accepterar monopol på kunskap eller datakraft, tillverkade ett litet
roligt program, som *förutom* att det fullkomligt gick runt X:s lilla
säkerhetssystem *dessutom* slumpmässigt slängde upp en *requester*, ett litet
fönster med text där det stod: *X ÄR EN KNÖL.* Under denna text fanns knappen
_OK_ som man måste trycka på för att komma vidare. Programmet var ett
klassiskt *hack*: det gjorde ingen nytta, men heller ingen direkt skada, och
det kunde betraktas som roligt. De första hackarna på MIT skulle alldeles
säkert ha uppskattat detta roliga skämt. (Själv tycker jag att det är utsökt!)
Det var stört omöjligt för läraren i fråga att hitta och ta bort programmet.
Det slutade med att han fick formatera om datorernas hårddiskar och lägga in
all programvara på nytt. Att krypa till korset och be de hackande eleverna att
själva ta bort programmet, eller att rent av *be om ursäkt* föresvävade honom
aldrig. Om han gjorde det skulle han ju förutom att erkänna elevernas *rätt*
till datorerna, också erkänna sanningen - att vissa av eleverna var bättre
orienterade i datakunskap än *han själv*.

Faktum kvarstår: dessa elevers föräldrar hade betalt skatt för att deras barn
skulle få använda datorer i skolan. Eleverna, liksom hackare i allmänhet,
ansåg därför att det naturliga vore att låta eleverna använda datorerna hur
mycket de ville, och till vad de ville. (På tid som inte var schemalagd för
undevisning alltså.) Denna självklara rätt kallas sedan MIT-hackarnas tid för
*hands on-imperativet*.

Datalärare förstår sig ofta inte på hackare. Om de nödvändigtvis skall hålla
på med datorerna hela tiden, varför kan de då inte göra något som är *nyttigt*
och *tillåtet*, t ex lägga upp en avbetalningsplan, skriva en sammanfattning
om Afrikas historia eller något dylikt? Attityden verkar vara att eleverna
bara skall *använda* maskinerna, inte *utforska* dem och allra minst *hacka
dem*. Maskinen skall bara vara ett verktyg, och användaren skall helst veta så
lite som möjligt om de processer som försigår bakom skärmen. Hackaren är den
som, trots detta, *faktiskt vill veta.*

Hackare *vill inte* göra "nyttiga" saker. De vill göra *roliga* saker, som att
utforska datorns operativsystem, lägga in egna program och testa olika
tekniska finesser. Det är då det blir roligt att använda en dator. Jag har
försökt att påtala detta för flera datalärare jag har träffat, tyvärr
mestadels utan resultat. Jag anser personligen att detta utforskande är
nyttigt, och skulle inte för mitt liv vilja hindra det. Det är det som är
grunden till den entusiasm som gör att vissa tycker att "data är så roligt".
Om de trots allt skulle lyckas ställa till det med datorn så att den inte
fungerar längre, anser jag att det är min uppgift som lärare att se till att
få den funktionsduglig igen. Om jag inte klarar av detta är jag inkompetent.
Om jag inte har tid med detta är skolan underbemannad. Jag har aldrig haft
några större problem med mina elever själv, och har genomgående positiv
erfarenhet av de elever jag haft. Faktum är att jag *uppmuntrar* mina elever
att utforska operativsystemet *även* om detta inte ingår i kursen. Om de
datorer jag ansvarar för blir drabbade av virus eller kraschar, är det snarare
mitt problem än elevernas.

På MIT 1960 upptäckte man snart de möjligheter som öppnade sig när man lät
eleverna jobba fritt med datorerna. Professor Marvin Minsky kunde komma in i
datorrummet, ställa ifrån sig en teknisk mackapär och sedan låta eleverna
försöka utveckla ett styrprogram till den på egen hand. Detta var inte
undervisning -- det var forskning på hög nivå, och det var eleverna, hackarna,
som utförde den. Hade det inte varit för denna attityd till lärandet, hade
datorerna aldrig blivit vad de är idag. Sedan MIT som första datorskola i
världen låtit eleverna få obegränsad tillgång till datorerna, spred sig denna
nya pedagogik till alla högskolor som bedrev datorforskning. Även de svenska.
Ingen högskola med självaktning låser idag ute sina elever från datasalarna.
De har ofta egna nycklar eller låskort, och kan komma och gå som de vill. De
svenska gymnasie- och högstadieskolorna har mycket att lära av högskolan på
det här området.

Faktum är att nätverkshackarnas härjningar i universitetens datorer delar de
dataansvariga i två läger: ett med folk som blir helt *vansinniga* om de
upptäcker att någon hackat deras dator, och ett som bara tycker det är roligt
och spännande om någon hackar deras dator. Den senare gruppen är dock inte
lika högljudd som den första (även om jag upplevt den som betydligt större),
vilket gör att bilden utåt är att alla dataansvariga hatar hackare. Detta är
långt ifrån sant.

Hackaren utforskar. Inte bara enskilda datorer, utan även datasystem,
datanätverk, telefonsystemet, eller vad som helst annat som är elektroniskt.
De fördömer och ignorerar den auktoritet som vill hindra dem från att
utforska. De är inte ute efter att stjäla. Punkt.

Mentalitet

Vad som driver hackare rent psykiskt är ett känsligt område. MIT:s hackare
kunde sitta uppe och arbeta i 30-timmarspass för att sedan kollapsa och sova i
12 timmar, och därefter gå på nästa 30-timmarspass. Hackarna försummar ibland
allt utom datorn, inkluderat mat, kroppsvård och vanligt socialt umgänge. Vi
tolkar detta som ett osundhetstecken, trots att vi kanske accepterar det bland
människor som jobbar i företagsledningar, kommittéer och andra ansvarsfulla
yrken. Man skall ha klart för sig att så gott som varenda hackare går igenom
en sådan här period av intensiv koncentration någon gång under sin karriär,
och det vore förhastat att generellt fördöma ett sådant beteende.

Men i vissa fall *är* datorn faktiskt en flykt undan en odräglig tillvaro. En
ungdom mellan 14 och 19 år utsätts för många hårda krav från omvärlden. Det
krävs av dem att de skall klara sina studier, umgås med sina kamrater och
framför allt (mest underförstått) att de skall knyta kontakter med det
motsatta könet.

Samtidigt skall man inte glömma att hackandet ofta sker i grupp och baseras på
en vänskap som går långt bortom datorns begränsade område. (För den oinsatte:
*vänskap* är den egenskap som gör att man kan få för sig att låna ut ett rum
till någon några dygn, kopiera ett dataprogram, dela med sig av kunskap osv -
utan att kräva betalt.)

Datorn erbjuder en ovanligt lättillgänglig flykt från uppväxtens krav. Redan
tidigare i historien har många unga män (och en del kvinnor) flytt från
jobbiga känslor genom att ägna sig helhjärtat åt någon vetenskap, och så
totalt gå upp i forskandet att de "glömt bort" sina jobbiga sociala "plikter",
med umgänge, äktenskap och allt vad det innebär. Datorer är i vår tid ett
mycket outforskat område. Alla som får tillgång till en hemdator hamnar genast
i en värld där mycket är okänt och underligt, men samtidigt bundet till en
viss logik. En dator skriker efter att få utforskas. På det viset blir datorn
nästan till en drog som ersätter en mer "naturlig" drift att undersöka sociala
beteendemönster. Utforskandet av datorn blir inte ett substitut, inte en
ersättning, för sexuella relationer. Det blir något man ägnar sig åt för att
*slippa tänka* på sexuella relationer. Det är därför så många sk "töntar"
ägnar sig åt datorer. Samhället har från början gett dem en otacksam roll, och
istället för att spela den, flyr de från den.

Många hackare är fullt medvetna om detta. Samtidigt ser de det hårda liv med
djungelns lag som väntar utanför telerymden, och gör därmed till sist ett
medvetet val att antingen ändra på allt eller stanna där de är. En del gamla
hackare har med åren utvecklat en enorm bitterhet och cynism pga detta. De
fördömer den riktiga världen och är fast beslutna att skapa en värld där de
själva får bestämma, fast inne i datorn. De iakttar med spänning de tekniska
landvinningarna inom virtuell verklighet och artificiell intelligens, och
säger för sig själva att *en dag...*

Kunde de gå in i datorn för alltid, skulle de göra det. De hatar redan den
värld där de måste se sig bundna till sina fysiska eller sociala handikapp,
och där deras lott redan på förhand är att vara förlorare. Den mänskliga
könsidentiteten utgörs nämligen av en fysisk såväl som en social bit. Om man
saknar den ena eller den andra, är man dömd att vara förlorare. Det händer att
hackarna genomskådar detta och istället säger: *"vi vill inte vara med"* och
drar sig tillbaka till telerymden. Det finns inget vi kan göra åt detta, annat
än att tona ned våra sociala attityder mot avvikare, om ens det hjälper.
Kanske är det inte ens önskvärt att hackare anpassas till "normalt" liv.
Kanske vill vi ha dem där, så att vi har kontroll över dem och vet var vi har
dem, där de matar hjärnan med så mycket praktiska problem att de slipper tänka
på sociala svårigheter. De stängs in i en subkultur där det avvikande är
normalt. Tillståndet kan i värsta fall övergå i lindrig eller svår *eskapism*,
dvs verklighetsflykt. Detta tillstånd brukar kallas *datorsjuka*.

Utöver detta kan vi notera att illegala hackare har ett något annorlunda
beteendemönster jämfört med de subkulturella, beroende på vilket sätt de
kommit in i kulturen. En del phreakare kommer från en värld bestående av heta
linjen, radioamatörsällskap etc. Dessa drivs snarare av en vilja att
kommunicera än av utforskande genom gruppbildningar och inbördes tävlan. De är
ofta betydligt mer arroganta och sysslar med phreakandet helt enkelt därför
att de är uttråkade och inte har något annat att göra. (Samma
motivationsfaktor som de som ringer *heta linjen* och andra 071-nummer.) De
tar absolut inte hackandet på blodigt allvar, utan driver tvärtom gärna med
hackare, som de innerst inne tycker är fullständiga töntar.

Hackare som hellre sysslar med datorer än telefoni har i allmänhet en starkare
gruppkänsla och lojalitet mot gruppen som helhet. En renodlad phreakare av den
typ jag just nämnde, kan mycket väl ange sina bästa vänner om hon/han blir
upptäckt, medan en hackare inte för sitt liv skulle ange ens sina *fiender*.

Såväl nätverkshackare, phreakare, virushackare och en del knäckare lider av
hopplöst negativa självbilder. De ser sig själva som elaka, grymma och
dominanta värstingar. Man har gått in i en roll där man identifierat sig med
förstörelselusta, samhällshat, kaos och allmänt djävulskap mest för att veta
var man hör hemma. Det brukar dock gå över efter ett tag. Har man anammat
yippieideal går det *inte* över.

De allra farligaste hackarna (om vi ser det hela från samhällets synvinkel) är
uteslutande *bittra*. De ser sig som missförstådda och missbedömda av
skolsystemet, eller i värsta fall av samhället som helhet. De tycker att
skolan inte lyckats ta vara på deras intelligens och anser sig därför ha rätt
att hämnas på samhället som stängt dem ute från en värld av kunskap eftersom
de inte uppfört sig på rätt sätt, inte varit försedda med rätt social kod. De
har tvingats in på tvååriga gymnasieutbildningar av ett betygssystem som inte
klarat av att sortera in dem bland de som verkligen lämpat sig för en högre
utbildning.

De har dessutom *rätt*, och det gör inte saken bättre. Med hat mot samhället
som inte förstått att uppskatta deras kvalitéer kommer de tillbaka med datorer
och elektronisk utrustning för att såga i grundvalarna för hela samhällets
socioekonomiska system, inte sällan med en näst intill *psykopatisk*
förstörelselusta.

      _Carceres ex Novum_
    
     *Det fanns ett alternativ till det vanliga livet. Jag var trött på allt
     det vanliga, på att alltid vara sist, aldrig uppmärksammas. Datorn var
     uppmärksam, den uppmärksammade ingen annan än mig. Jag fann kamrater som
     jag aldrig behövde träffa ansikte mot ansikte, och så flöt min tonårstid
     förbi, jag blev en intressant människa.*
    
     *När jag började på högskolan kom det jättelika Internet till mitt rum
     och världen strålade in till mig. Jag hade miljoner människor nära inpå
     mig utan att någonsin behöva se dem i ansiktet. Jag satt där jämt, enda
     avbrottet jag behövde var att äta och gå till skolan. Jag träffade ingen,
     ingen kände mig. Och jag trivdes. Tack vare uppmärksamheten från de
     anonyma människorna på andra sidan skärmen kände jag mig inte ensam.*
    
     *Men tiden rann ut och den verkliga världen kröp inpå mig, och jag visste
     att jag i och för sig alltid skulle kunna fly, men aldrig skulle jag
     kunna gömma mig från dem, vars värderingar förvandlade mig till en ensam
     asocial råtta som tillbringade all sin tid med datorn. Och jag hatade
     dem."*
    
    
Visst är en del av det som dessa hackare sysslar med olagligt, och visst är
detta fel från samhällets synvinkel. Inte desto mindre är det att grovt
undervärdera hackarna om man påstår att de skulle begå dessa handlingar
slentrianmässigt, "i brist på annat" eller enbart för egen vinning. Det har
varit alldeles för mycket fördömande och alldeles för lite empati i
hackardebatten. Nu över till något helt annat.




Fotnoter:

(1) Jag står här i stor tacksamhetsskuld till Christer Ericson som delat med
sig av sina kunskaper om Apple II-rörelsen i Sverige; uppgifter som aldrig
fästs på papper tidigare och därför varit svåra att få fram.

(2) Jag har meddelat Eric S Raymond (redaktör för the Jargon File) denna åsikt
i samband med att jag skrev en artikel där jag påpekade vad jag upplevde som
ett sakfel i hans artikel "Bopålar i Noosfären". Raymond accepterade kritiken
som berättigad.

(3) Ni märker säkert att jag nu börjar vädra mina personliga åsikter.




BLIPP-BLOPP KULTUREN

I Sohlmans musiklexikon står det: *"Med elektronisk musik avses musik som
framställts eller bearbetats med hjälp av elektronisk apparatur och som
uteslutande komponerats för högtalarmediet."*

Den elektroniska musiken har länge levt ett skyddat liv som en egen subkultur
inom den sk "seriösa" musiken, inte minst i Sverige. 1948 (samma år som IBM
marknadsförde den första kommersiella datamaskinen) gjordes den första
elektronmusikkompositionen av en viss _Pierre Schaeffer_, ett stycke kallat
*Études aux Chemins de Fer* (Etyder med tåg). I hans studio för *Musique
Concrete* (Sv: *Konkret Musik*) vid den franska radion föddes elektronmusiken.
Konkret musik är musik som inte begränsas till rena toner och instrument utan
blandar in ljud ur vardagen, långa föränderliga toner utan klangfärg osv.
1952-53 jobbade musikern _Karlheinz Stockhausen_ hos Schaeffer och tog med sig
idéerna hem till Tyskland och sedan dess har musikformen spritt sig och levt
på olika statliga institutioner runt om i Europa som en mycket smal gren av
den klassiska musiken. Stockhausen var helt inne på att bara använda
elektroniskt alstrade ljud, till skillnad från Schaeffer som helst använde
bandinspelningar av riktiga ljud, som exempelvis tåg eller fåglar. I Sverige
var musikformen i princip obekant tills den användes i och med uppsättningen
av _Harry Martinssons_ science fiction-opera *Aniara* 1959.

Det här kapitlet kommer inte att behandla klassisk elektronmusik - det finns
mycket skrivet om detta på andra håll. Dessutom är den här boken riktad till
vanliga människor som tycker att konst skall föreställa något, dvs att man
inte ständigt skall försöka bryta sig ur alla begreppssystem så att man blir
så obegriplig som möjligt. Elektronmusik är en sådan musikform där musiken
måste förstås på fler plan än det rent musikaliska. Med andra ord: den här
boken håller sig till lite bredare populärkultur. Därmed inte sagt att
elektronisk konstmusik skulle vara mindre intressant, bara att den inte är
särskilt intressant i det här fallet.

Det vore onödigt att påpeka att den elektroniska musikens historia är bra
mycket äldre än hackarkulturen. Elektronisk musik som företeelse har dock haft
ett avgörande inflytande över hackarkulturen, och i sin populärkulturella form
som syntpop, techno, acid osv har den haft en oerhörd betydelse för den
generation som växt upp med datorer. Inte minst för att visa den vackra sidan
hos datorn. Elektronmusiken var det första område där datorer bevisligen
användes för att skapa *konst*, och till skillnad från annan elektronisk
kultur har elektronmusiken sina rötter i Europa.

Första gången en dator spelade musik var 1957 på Bell Laboratories i USA.
Melodin hette *Daisy* vilket är samma melodi som den intelligenta datorn _HAL_
i _Stanley Kubricks_ filmatisering av _Arthur C Clarkes_ science fiction-roman
*År 2001* börjar nynna när den monteras sönder. Detta är givetvis ingen slump,
utan en avsikt från regissörens sida att ta datorn till sin "barndom" i dubbel
bemärkelse när den förlorar sin avancerade elektroniska identitet. Första
gången en svensk dator spelade musik var när _Sven Yngvell_ programmerade
SAABs BESK-kopia(1) *SARA* att spela Calle Schewen, Flickan i Havanna m fl
låtar någon gång 1958.

Technopop

Världen under 70- och 80-talet: I och med de första billiga japanproducerade
syntarna började de elektroniska instrumenten användas av vanliga människor
som inte var utbildade musiker, och den elektroniska populärmusiken föddes.
Skillnaden mellan t ex hammondorgeln eller _Pink Floyds_ monofoniska syntar
och den nya generationen elektroniska instrument var att dessa kunde lagra
rytmer och hela melodislingor i digitala minnen som sedan bearbetades. Bland
annat *kvantiseringen* (som anpassar spelade toner *exakt* till en given rytm)
kritiserades (och kritiseras) mycket av "seriösa" musiker. De menade att
simpla och rytmiskt perfekta melodislingor var att förstöra musiken, och drog
sig åt sitt håll. En annan faktor som verkade avskräckande på musiker av den
äldre skolan var att musik som spelas av maskiner inte behöver anpassas till
någon musikers fingerfärdighet, med följd att örats förmåga att uppfatta
variationer i ljudet istället fick sätta ramarna. Ett "groove" på flera hundra
taktslag i minuten, slingor med tonlängder på hundradelar av en sekund -
sådana melodier skrämmer slag på musiker som är vana vid att kunna hänga med
och analysera det som spelas.

För den nya elektroniska musikerna var den perfekta kvantiseringen,
möjligheterna till ett högt tempo och syntetiska ljudbilder ett skönhetsideal.
Bland pionjärerna märks speciellt tyska _Kraftwerk_ som byggde sina egna
syntar, och som får betraktas som klassiker i genren.

Kraftwerks betydelse för syntmusiken kan knappast överdrivas. Ingen enskild
grupp har haft så stort inflytande över elektronisk populärmusik som dessa
tyska futurister - futurister så tillvida att de såg skönheten i tekniken i
sig, snarare än som ett verktyg för att reproducera andra ideal. De hade
tidigt kontakt med nämnde Karlheinz Stockhausen och hämtade mycket av sina
idéer och inspiration från den klassiska elektronmusiken.

Kraftwerk, och speciellt bandmedlemmen Ralf Hütter är dessutom mycket
politiskt medvetna och sympatiserar öppet med hackare. Ralf titulerar sig
t o m ibland som hackare själv. Dessa tyska herrars mentalitet har således
influerat - och influerats av - den underjordiska digitala kulturen världen
över. Chaos Computer Club-medlemmen Pengo, som jag nämnde tidigare i samband
med de illegala hackarna, var förtjust i Kraftwerk och kunde lyssna på
skivorna gång efter gång samtidigt som han tog sig in i datorer världen över.
Det var han inte ensam om. Även om hackare rent allmänt har splittrad
musiksmak, från Bach till Deathmetal, är det få som inte kan njuta av
elektronisk musik i en eller annan form.

Medan en "vanligt" skolad musiker kanske ser datorn som ett *verktyg* för att
framställa arrangemang, "komp" och snygga notskrifter, ser en futuristisk
musiker datorn som ett *instrument*, något som skall spelas för sin egen skull
och likväl som en saxofon eller en harpa äger en inre skönhet.
Futuristmusikern kan sitta i timmar och ställa olika parametrar för att få
fram ett personligt ljud ur maskinen, och han älskar det lika mycket som en
gitarrist älskar att extrapolera sina skalor upp och ned i jakt på större
personlig "touch" i sin musik.

Medan en "vanlig" musiker profilerar sig genom att söka nya tekniker för att
manipulera sitt redan befintliga instrument, jobbar elektronmusikern snarare
med sifferparametrar, spektrumanalysatorer och enhandsspel. En del kan inte
spela alls, utan nöjer sig med att skriva in musiken - not för not - i något
som påminner om en musikalisk ordbehandlare. Metoden må vara radikalt
annorlunda mot traditionellt musikskapande, men innebär inte att elektropopen
skulle ha mindre "själ" för det.

En annan konsekvens av datorernas intåg i musikbranchen är de helt
elektroniska ljudbehandlingsprogram som nu börjat dyka upp för hemmabruk.
Genom att emulera funktionen hos professionell ljudbehandlingselektronik kan
en högklassig studio skapas med enbart datorprogram och några mikrofoner och
ett hyfsat ljudupptagningsrum. De flerkanaliga mixerborden och bandspelarna är
en gång för alla på väg bort till fördel för helt digitala utrustningar. Även
vissa musikinstrument som Rolands kultförklarade och svåröverkomliga _TB-303_
emuleras med stor framgång, exempelvis av svenska Propellerheads program
RB-338.

_Peter Samson_ hade som en av de allra första hackarna på MIT (ja, nu är vi
tillbaka där igen) lyckats få en PDP-1 dator att spela fugor av Bach enbart
baserade på inskrivna siffror. Hans program får nog sägas vara den allra
första sk "sequencern" tillverkad av en amatör. En sequencer (sv:
*sekvensator*, alla använder dock det engelska namnet) är ett dataprogram
eller en maskin som kommer ihåg vad som skall spelas, och som gör det möjligt
att ändra om tonerna, spela upp dem igen, lagra dem på något vis och sedan
plocka fram dem vid något annat tillfälle. Allt sedan den dagen har vi haft en
levande, maskinskapad musikkultur.

Många traditionellt skolade musiker reagerar med ren och skär
främlingsfientlighet mot detta nya sätt att jobba med musiken, snarare än att
ta åt sig det goda och försöka förstå vari poängen ligger.

Bland de svenska elektropionjärerna fanns t ex _Page_ som fortfarande är
aktiva. Under det tidiga åttiotalet var de en av de första (och för sin genre
också en av de mest framgångsrika) sk *syntpopgrupperna.* Det var många som
hoppade på synttåget, men som nu fallit i glömska. Vem lyssnar idag på grupper
som _Trans-X, Ultravox_ eller _Texas instruments?_ Inte många, även om det
fortfarande finns en hel del syntpopdiggare ute i landet. Genren har kommit
tillbaka under det tidiga nittiotalet i form av t ex _S.P.O.C.K_ eller
nykomlingarna _Children Within_, bägge lysande svenska begåvningar.

Som en motreaktion på de ofta mycket tvålfagra och hemtrevliga syntare (läs
Howard Jones, Depeche Mode etc.) som florerade i mitten av åttiotalet dök det
upp en ny, oerhört tung form av syntmusik; *Electronic Body Music* eller helt
enkelt bara *EBM.* För det mesta kallades den dock rakt av för *"Råsynt"*.
Engelska _Cabaret Voltaire_ hade "uppfunnit" stilen 1978(2) , men först nu
fick den många lyssnare över hela kontinenten och i Amerika. Bland andra
_Portion Control, Front 242_ (som myntade termen *EBM*), _Skinny Puppy_ och
_Invincible Spirit_ hörde till dem som hängde på trenden. Man kan jämföra
tungsyntens intåg med när *grungen* (personifierad i Nirvana) dök upp som en
reaktion på *pudelrocken* - det hade blivit för mycket av det sliskiga helt
enkelt. Mindre lyckat var kanske tendensen hos många tungsyntband att flirta
med rent nazistisk symbolism och klädsel, och många grupper (däribland nämnda
Front 242) tvingades göra offentliga avböjanden för att slippa förknippas med
nynazism.

Under 90-talet har flera grupper tröttnat på EBM-konceptet, eftersom det hela
börjat bli en smula uttjatat. T ex _Ministry, Die Krupps_ och svenska _Pouppé
Fabrikk_har gått över till *Crossover,* musik som är en blandning mellan EBM
och olika typer av *Metal*, gärna i trash-pionjäerna _Metallicas_ stil.

Ambient

År 1978 släppte fd Roxy Music-keyboardisten _Brian Eno_ en skiva vid namn
*Music For Airports* på ett eget skivbolag som döpts till _Ambient_. "Ambient"
betyder ungefär "totalt omgivande" och är ursprungligen en relativt
svårtillgänglig form av konstmusik. Idén med musiken är att återge *en hel
miljö* istället för bara en musikalisk ljudmatta med rytmer och ordnade toner.
Givetvis är det en fördel att återge en ljudbild från en främmande och gärna
spännande miljö om man vill göra bra, engagerande ambientmusik. Ett enkelt
sätt att göra ambientmusik är att bara ställa upp två mikrofoner i ett
stålverk, en förortslägenhet eller vad man nu vill skildra.

Eno lär ha fått idén att göra sådan musik efter att ha varit sängliggande
efter en bilolycka med stereon påslagen utan möjlighet att varken skruva upp
eller stänga av den. Den tysta viskningen av musik ute i periferin uppblandad
med ljud från gatan utanför fick honom att inse att detta faktiskt var en egen
musikform. Musik i periferin - sådan som vi till exempel hör på varuhus eller
flygplatser - har en egen grammatik och liknar inte alls "vanlig" musik.
Ambientmusik är musik som man skall ha på medan man gör något annat,
koncentrerar sig på andra ljud, men som man ändå skall kunna tycka om
*undermedvetet*. Inom psykologin går fenomenet under begreppet *subliminal
perception.* Musiken skapar en helhet tillsammans med redan befintliga ljud
och kräver inte lyssnarens koncentration.

Det är egentligen inte Eno som har "uppfunnit" ambientmusiken. Den excentriska
och geniala kompositören _Erik Satie_ gjorde några föga uppskattade försök med
"möbelmusik" på det tidiga 1900-talet och på 60-talet skrev musikkonstnären
_John Cage_ låten *Four Minutes, Thirty-three Seconds*, ett stycke musik för
tyst piano, som av många betraktas som den absolut ultimata
ambientkompositionen. Meningen var att lyssnaren skulle lyssna koncentrerat på
ljuden i sin omgivning. Mest utbyte av stycket har man kanske om man samtidigt
kan läsa partituret: tre satser med en enda instruktion: *tystnad*. Cage
jobbade också mycket med elektronmusik, där han bland annat införde idéer från
Zen-filosofin om hur musik skulle kunna vara mönstergill men ändå kaosartad,
vilket bland annat legat till grund för studier av improvisationsteknik. Även
detta har haft stort inflytande på ambientmusiken och nämns på omslagen till
Brian Enos skivor.

Tillsammans med installationskonst säger den här musikformen en del om
ambitioner i modern konst: man vill skapa en total miljö och placera
betraktaren i denna. (3) Konceptet *Virtuell Verklighet* (eng: Virtual
Reality) anses vara den optimala kombinationen av installation och
ambientmusik. En autentisk konstgjord, skapad miljö av den typ som författare
i århundraden kunnat skapa med hjälp av läsarens egen fantasi - men påtaglig,
detaljerad och *exakt.* En värld byggd av ren information.

Tidiga elektronmusikpionjärer som _Tangarine Dream_ (som debuterade med
*Electronic meditation* 1969) och en del symfonirockgrupper som till exempel
_Hawkwind_ experimenterade tidigt med att skapa främmande, futuristiska
ljudmiljöer med tidiga syntar och genom att manipulera allsköns elektronik
(till exempel gitarrförstärkare) för att klämma fram underliga ljud. Brian Eno
är alltjämt en portalfigur för musikformen. Innan ambientmusik blev allmänt
känd sorterade man ofta in den under etiketter som *New Age* eller
*Meditationsmusik*. Dessa benämningar används numera mest på artister som
_Jean-Michel Jarre_ och _Vangelis_, som representerar en sorts stämningsladdad
hissmusik, lämpad för såväl aktivt som passivt lyssnande.

Moderna techno- och industrimusikinspirerade diskjockeyer som _Alex Paterson_
och _Bill Drummond_ (*The Orb* */ KLF*) eller _Sven Väth_ har lyckats med
konststycket att göra rytmisk populärmusik med inslag av ambient utan att
förstöra grundidén. Speciellt Patersons *The Orbs adventures beyond the
ultraworld* och Väths *Accident in Paradise* räknas som viktiga milstolpar
inom "modern" ambient.

Elektronisk Film

Det sista område jag tar upp i det är kapitlet handlar inte om musik.
Elektronisk film har i princip funnits sedan TV:n uppfanns, men har aldrig
kommit att utvecklas till någon egen genre förrän tidigast under det sena
80-talet.

Vi kan jämföra elektronisk film med elektronisk musik, och säga att det är
film som alstrats på enbart elektronisk väg. Första gången man gjorde något
sådant var när man för första gången riktade en TV-kamera mot en TV-skärm och
på det viset lyckades skapa ett rinnande rundgångsmönster. Även inom musiken
har den sortens effekter använts för att piffa upp och lägga till nya
dimensioner: det finns knappast en gitarrist som inte vet hur man kan utnyttja
rundgång i en elektronisk förstärkare för att skapa nya ljud.

När det gällde musik utvecklades som jag sade denna form av manipulation till
en egen konstform redan i mitten på 50-talet under ledning av Karlheinz
Stockhausen. När det gällde TV och film var det aldrig fråga om att göra
elektronisk film till någon egen konstform. Istället användes tekniken mera
till just specialeffekter. Ett lysande exempel är exempelvis vinjetten till
den engelska TV-serien *Doctor Who*, en illusion av en färd genom en
långsträckt, gräll tunnel, som skapats enbart med hjälp av rundgångsmönster.

Filmkonsten har utvecklats i många riktningar, men just elektronisk film tycks
te sig oerhört avskräckande för många filmskapare. Inom filmen finns det
nämligen ingen som helst tradition att skapa filmer utan människor. Film har,
i princip ända sedan den uppfanns, byggt på teater och därmed dialog. Såväl
*klassisk* film som sk *konstfilm*, bygger på skådespelare och dialoger. Bara
tanken att tillverka en film utan människor är absurd för de flesta filmare.
Inom musiken finns däremot en, milt sagt, *betydligt* längre tradition av att
tillverka musik utan sång. Man skulle kunna säga att musiken till skillnad
från teater och film handlar mer om att direkt generera känslor och stämningar
än att försöka återge verkliga händelser eller psykologiska skeenden.

Inom den tecknade filmen har en del försök gjorts att ta steget ifrån
människan, och försöka skapa en symbolisk värld. För det mesta har det dock
bara lett till kompromisser. Nästan alla tecknade filmer är *fabler*, dvs de
beskriver något som egentligen inträffar i den mänskliga, sociala vardagen. I
princip alla förlopp som återges i tecknad film innehåller aktörer med vissa
psykiska och fysiska egenskaper som försätts i någon människoliknande
situation. De få försök som gjorts att skapa tecknad film på samma vis som
modern konst, genom att använda symboler och mönster utan "liv", har nästan
undantagslöst blivit beskyllda för att vara obegripliga.

Till saken hör att film fram till 90-talet har varit något oerhört kostsamt
som man inte experimenterar med hur som helst. Man måste ha antingen en
kommersiell potential och en publik, alternativt statlig finansiering, för att
ha råd att göra en film. Ingen av dessa båda institutioner är särskilt
mottaglig för experiment. I och med den billiga videoteknikens intåg i slutet
av 80- och början på 90-talet har det blivit möjligt att experimentera med
film på ett helt nytt sätt.

Även datorn har gjort sitt intåg i den elektroniska filmen. Här, såväl som
inom musiken, är den allmänna attityden dock att datorn bara skall vara ett
verktyg, ett medel, att göra alldeles vanlig kommersiell film eller konstfilm.
Bland de som själva sysslar med animationer och datorgrafik är dock idéerna
radikalt annorlunda.

Ett av de tydligaste och vackraste exemplen på elektronisk film är en serie
kortfilmer som skapats av _George Lucas'_ farmarbolag _PIXAR_, ett företag som
grundats av denne filmmogul endast i syfte att utveckla datorteknik för film.
Dessa går under samlingsnamnet *Beyond the Mind's Eye*, och är mycket
uppskattade bland de som redan tidigare fått upp ögonen för elektronisk
kultur. Lite paradoxalt var det alltså i det här fallet den kommersiella
filmen som finansierade utvecklingen av en av de mest alternativa konstformer
som finns. Vissa av PIXARs filmer är vanliga spelfilmer, ungefär som tecknad
film fast mycket mer detaljerade, medan andra varit riktigt experimentella.
Man har nu fått ett kommersiellt genombrott med filmer som *Toy Story* och
*Antz*. Andra "seriösa" filmer och tecknade filmer i synnerhet, använder idag
stora mängder datorgenererade sekvenser.

Filmer som bara innehåller exploderande geometriska figurer, panoreringar över
obegripliga landskap, fraktalbilder och psykedeliska färgmönster brukar jag
själv kalla *ambientfilm*, eftersom tanken är ungefär den samma som med
ambientmusik - att skapa en stämning utan någon röd tråd i det som visas.
Filmstilen är till sin art besläktad med sk *parametrisk* film, en sorts
filmstil där tekniken, speciellt kameraförning och panoreringar, används som
ett självändamål för att ge filmen en viss stämning utan att använda de
klassiska filmiska berättarmetoderna.

Elektronisk film är mycket uppskattad på exempelvis *ravefester*, och en i
många fall självklar ingrediens i musikvideor till *technomusik*, som jag
skall ta upp i nästa kapitel.




Fotnoter:

(1) BESK var den första svenska elektroniska datorn. Den hade föregåtts av
såväl analoga datorer och relämaskinen BARK.

(2)  Meningarna om vad som började när och vem som gjorde vad tycks gå isär
här: nude@home.se skriver: "Bland de första banden att göra EBM var D.A.F
(Deutsch-Amerikanische Freundschaft), Rheingold och Velodrome... Cabaret
Voltaire gjorde industrimusik. Industrimusiken skapades och namngavs av
Throbbing Gristle på 70-talet. De ansåg att det var dags att uppdatera musiken
från den viktorianska eran till industrialismen."

(3) Att "bredda ramarna" (eller allra helst upplösa dem fullständigt) anses
allmänt vara karakteristiskt för postmodern konst.




RAVE, TECHNO OCH ACID

Det dök upp något konstigt i Sverige under åttiotalet. De diskjockeyer som
vuxit upp under 70-talet och som var tänkta att ersätta den alltför dyra och
okontrollerbara levande musiken hade fått konstnärliga ambitioner, och små
bolag som var mellanting mellan skivbolag och diskjockey-stall började dyka
upp över praktiskt taget hela västvärlden. De producerade skivor med en sorts
musik som var avsedd för en enda sak - att spelas på diskon. Den skulle vara
så dansant som möjligt, med en markerad rytm och ett tempo runt 120 bpm - ett
perfekt danstempo. (Bpm är en förkortning för *beats per minute* antal anslag
per minut, en måttenhet för musiktempo.)

I mitten av 80--talet startades bolaget _Swemix_ av några diskjockeyer i
Stockholm som ville ge ut mixar av svenska artister. Bland de diskjockeyer som
lyckades slå sig fram bäst genom att kombinera dans- och populärmusik fanns
t ex _Dag Volle_, mer känd som _Denniz Pop_ och ansvarig för succéerna *Hello
Africa* och *No Coke* med Dr. Alban 1989, samt senare världsartisterna _Ace of
Base_. Där fanns också _Robert Wåtz_ och _Rasmus Lindvall_, senare mer kända
som _Rob'n'Raz_. Andra föredrog att hålla sig mindre kommersiella och göra
*sin egen grej*. De ville inte så sakteliga *reformera* discot till en svettig
dansklubb. De ville göra *revolution nu*.

I mitten och slutet av åttiotalet, och i Sverige speciellt 1987--88, uppstod
den nya danskulturen. Vild, fri dans för dansens egen skull, inte något
välordnat som man underkastade sig av sociala skäl på välorganiserade
danstillställningar eller diskon eller på skolgymnastiken, utan *vild*
hämningslös dans. Det var den rytmiska, tidigare rituella dansen som i
århundraden tryckts under ytan och tyglats av västvärldens moraliska och
etiska värderingar som återuppstod. Och den återuppstod i form av acidhouse.
Givetvis blev det etablerade samhället med politiker, musiker och kuratorer
dödsförskräckt. Och givetvis köpte var enda ung människa som hade vett nog att
vara upprorisk en acidhouseplatta för att skrämma föräldrarna med. (Även
författaren, som köpte sin första acidplatta *House Nation* av _MBO_, 1987.)

Ren *house* var mest framgångsrik till en början, förmodligen för att den
byggde på funk-, soul- och diskomusik ála George Clinton och James Brown
snarare än på syntetisk musik. Det syntetiska inslaget var begränsat till ett
trumkomp som man fick från en trummaskin eller bara stal rakt av från någon
Kraftwerkskiva. Genren uppstod i Chicago och skall ha fått sitt namn från att
danspartyn ofta hölls i lagerlokaler, på engelska *warehouses*. (En av de
första europeiska klubbarna som spelade housemusik hette också just
_Warehouse_ och låg i Köln.) Tillsammans med en samtida (rent elektronisk)
genre från Detroit som kallades *techno* samlades den nya dansmusiken under
beteckningen *acid house*. Tidiga houseband var t ex _The Royal House_, nämnda
_MBO_ eller _D-Mob_. När musiken blev populär blandades de båda stilarna,
framför allt i Europa och kallades bara *acid* och det var ingen som hade reda
på vilket som var vilket. Runt Manchester i England växte de första riktigt
inflytelserika europeiska houseklubbarna upp.

Acidhouse var en speciell variant på dansmusik som använde *samplingar*
(brottstycken av ljud) på ett speciellt sätt. Inspirerade av industrimusikens
kakafonier av maskinljud (som hos _Throbbing Gristle_ eller _Einstüerzende
Neubaten_), författaren _William S Burroughs_ sätt att bygga större texter av
små textfragment (läs mer om Burroughs i nästa kapitel), och kollage- och
mosaikkonsten, byggde acidmusikerna en mosaik av ljudfraser. Musikerna var
genomgående diskjockeyer som visste att lägga tonvikt på bra dansrytm. Man kan
säga att man för första gången lyckades göra *konkret musik* (Pierre
Schaeffers skötebarn) som nådde en bred publik. Det var bland de musiker som
jobbat med konkret musik som samplingsmaskinerna först gjorde sitt intåg.

Rent musikaliskt byggde man på den tendens som redan tidigare fanns inom
elektropopen att använda välkomponerade *Riff* (ett Riff är en enkel
musikalisk idé som upprepas gång på gång) i form av syntetiska slingor som
träffade en viss känsla och gav en stämning åt hela låten. En sådan slinga var
lätt att programmera med en tryck-på-knappen sequencer som innebar att man
inte behövde kunna spela i takt eller ens särskilt bra, bara man kunde
uppfinna en hyfsad melodislinga och få in den i apparaturen.

"Acid" är ett engelskt ord som betyder "syra" vilket olyckligtvis är ett
slanguttryck för *lysergsyradietylamid* eller *LSD* som man brukar säga kort.
Acidhouse är dock antagligen inte döpt till *acid* för att musiken skulle ha
något med LSD att göra. Det sanna ursprunget till namnet skall ha varit
slanguttrycket *Burn Acid* som betyder ungefär "spinna skivor", dvs en
diskjockey-syssla som utfördes medan man samplade ljud från olika skivor.
Sedan finns det andra som säger att detta är en förskönande lögn och att det
sanna urspunget är att några musiker från England åkte till Detroit runt 1986
då England befann sig i en acidrock-revival och köpte allt möjligt som det
stod "acid" på, i jakt på t ex Grateful Dead m fl hippieband, varvid de
istället fick med sig en hel del konstig syntmusik som visade sig vara tidig
techno och house. Genrebeteckningen skulle sedan ha fötts ur denna händelse.

Acidhouse karakteriseras också av ett speciellt "sound", lite råare än vanlig
diskomusik, men snällare än "råsynten" som jag nämnde tidigare. Speciellt
populära är ljud från syntar och trummaskiner av märket _Roland TR 808_ och
_909_ (Därav t ex gruppen _808 State_) och bassynten _Roland_ _TB303_ vars
"bas" snarast låter som en knorrande rymdman.

Acidmusiken var populär samtidigt som hemdatorhackarna befann sig i sin
absoluta guldålder. Åren 1987--88--89 betraktas som de absolut intensivaste i
hemdatorkulturens tidiga historia, varför många demon, pseudonymer och
gruppnamn bland de subkulturella hackarna hämtade inspiration direkt från
acidmusiken. Acidmusikerna åsin sida betraktar just 1988 som musikstilens
absoluta höjdpunkt, med flera stora fester utomhus i England. De båda
kulturerna vilar på samma amatörmässiga grund och uppstod båda tack vare att
datorutrustning och elektroniska instrument blev tillgängliga för gemene man
under den här perioden. Notera också ett oklart inflytande från hackarkultur
på acidmusiker: technogrupper med namn som _Phuture_ och _Phusion_ har (om man
iakttar stavningen) uppenbarligen inspirerats av hackare. Acidhouse blev under
de här åren något av en symbol för ungdomsrevolt och har varit det sedan dess,
men under andra namn som vi snart skall introducera.

Det råder sedan länge total begreppsförvirring inom dansmusiken. Acidhouse
utvecklades explosionsartat till en mängd underkategorier; varenda större stad
i England och Tyskland hade sin egen housegenre, och även i USA utvecklades
nya housegenrer. Mycket snart tröttnade många på de eviga kompromisserna
mellan elektronisk dansmusik och vers-refrängtänkandet från rockmusiken eller
den inom hip-hopen obligatoriska rapen och lyfte åter fram den ursprungliga
rent elektroniska dansmusiken: *techno*.

Techno

Techno strävade tillbaka till den elektroniska populärmusikens rötter - man
hade blivit tröttnat på de ljud och harmonier som användes inom vanlig
dansmusik och all acidhouse hade börjat låta likadant. Acid var inte
nyskapande längre; det var dags för något nytt. Diskjockeyer som numera var
fullfjädrade elektronmusiker satt nätterna igenom och lyssnade på _Kraftwerk,
Ultravox, D.A.F_ (Deutsch Amerikanische Freundschaft) och andra tidiga
syntband som hade haft något att ge, i ett försök att hitta det goda som gått
förlorat på vägen och samtidigt skapa något nytt. Och man lyckades, speciellt
genom att använda riktigt tidiga syntar som _Prophet, Fairlight_ och nämnda
_Roland_-märken. Anledningen till att man använde gamla syntar lär främst ha
varit att man inte hade råd med annat.

Technon föddes som sagt i Detroit. Hela genren kan spåras till tre
diskjockeyer som hette _Magic_ (Juan Atkins), _Reese_ (Kevin Saunderon) och
_Mayday_ (Derrik May). Själva säger de sig ha varit inspirerade av framför
allt Kraftwerk, och _Parliament_ (George Clinton). Magic hade gett ut en
singel kallad *Techno City* tillsammans med bandet _Cybotron_ redan 1983
(gruppen hade varit aktiv redan 1981) och det var förmodligen denna som gav
namnet åt genren. Namnet *Techno City* var hämtat från en roman av science
fiction-författaren Alan Toffler. För europas del smittade den amerikanska
technon av sig när Mayday åkte på turné i England 1987 och inspirerade den
underjordiska acidscenen med sina kompositioner, framför allt den då
nykomponerade klassikern *Strings of Life*. Förmodligen har denne legendariske
diskjockey också gett namn åt det enorma rave som heter just *Mayday*, som
hålls årligen i Tyskland och som har fått astronomiska proportioner. Trion
Magic, Reese och Mayday gjorde sig också kända under gruppnamnet _Phuture_.

I Frankfurt hade man tidigt inspirerats av technon från Detroit och skapade
sin egen variant, *eurotechno* genom att slänga bort sina japansyntar och ge
sig ut på jakt efter gamla reliker från sjuttiotalet. _SNAP_ uppfann det
vinnande och multikulturella konceptet med en färgad rap:are och en kvinnlig
vokalist, _LA Style_ gjorde en skramlig och provokativ låt: *James Brown is
Dead*, för att markera att det var slut på flirten med funk och
rhythm'n'blues. Grupper som _2 Unlimited, Pandora, Captain Hollywood project_
och _Culture Beat_ kallas med ett samlingsnamn *eurodance, eurotechno* eller
bara *dance* allt efter smak (i USA kallar man denna genre för *techno/rave*).

Dessa och andra tidiga eurotechnogrupper tillförde något nytt som många väntat
länge på. Man sprang ifrån de 120 bpm som varit ett skönhetsideal för
acidhouse och pressade upp låtarna i ett tempo som närmast påminde om driven
punkmusik. Tempot ökade på dansgolv runt om i världen samtidigt som MTV växte
sig riktigt stora och ytterligare snabbade upp hela populärkulturutbudet. Vi
fick en karikyr av en ny uttråkad ungdomsgeneration som kallades generation X
och som gick ifrån biograferna om inget hände de första 10 minutrarna i
filmen.

I samma veva dök de odefinierbara _KLF_ (Kopyright Liberation Front) upp från
ingenstans och gjorde en runda på hitlistorna med en enda skiva och en enorm
mängd singlar, för att sedan dra sig tillbaka och, som de själva säger,
"aldrig mer göra musik". Gruppen bestod av _Bill Drummond_, desillusionerad fd
manager för bl a *Echo and the Bunnymen* och _Jimmy Cauty_, som tidigare varit
medlem i *Killing Joke*. De förde in ett helt nytt element i populärmusiken
genom att ta danmusikens instrumentering och dansanta tempo och kombinera
detta med klassiska rockarrangemang. Resultatet blev musik som gick hem hos
såväl synt- techno- och rockdiggare.

KLF var mycket medvetna om vad de gjorde. Under den tidigare delen av sin
karriär skrev de en bok med titeln *The Manual* (sv: *Manualen*) och lovade
pengarna tillbaka till alla som inte lyckades få en topplacering på Englands
hitlista med bokens hjälp. Innan KLF blev KLF kallade de sig _The Timelords_
och _The Justified Ancients of Mu Mu_ (ett namn, som liksom mycket av KLFs
image är hämtat från kultboken *Illuminatus!*). I själva verket är nog hela
KLFs kommersiella karriär att betrakta som modern konst i form av en protest
mot popindustrin. Mot slutet av sin karriär *hatade* de verkligen denna
självgående maskin som ständigt producerade samma smörja om och om igen.
Genomgående kännetecknades bandet av total respektlöshet gentemot pengar, den
etablerade populärmusiken, och en allmänt småcynisk livssyn. Huvudmannen
Drummond var mycket inspirerad av Zenbuddhism och provocerade dem som frågade
om bandet med att anklaga dem för att vara under inflytande av Lucifers fyra
tjänarinnor *Varför, Vad, Vart* och *När*, frågor som enligt Zen inte kan
besvaras med ord. Drummond jobbade tidigt med Alex Paterson på projektet *The
Orb* och de två kan tillsammans sägas ha uppfunnit genren *ambient techno*.

KLF visar också tydligt på sambandet mellan attityder i den underjordiska
danskulturen och bland hackarna. Som så många andra diskjockeyer samplade de
friskt från andra artister, och ansåg mer eller mindre att musik inte skulle
patenteras. Vid ett tillfälle samplade de ABBA och skrev lite provocerande på
baksidan av skivan att *"KLF förklarar härmed allt material på denna skiva
befriat från copyright"*, vilket så småningom ledde till att hela upplagan
fick brännas på en åker i mellansverige efter att KLF misslyckats med att
övertyga ABBA att dra tillbaka det hot om stämning man fått från svenskarnas
agenter. Vid ett annat tillfälle började Drummond "befria" gruppens utrustning
vid en spelning på en klubb i London, vilket resulterade i att klubbägarna
fick rycka in och hindra besökarna från att ta med sig apparaterna hem.

I England uppstod sedan vid mitten av 90--talet en uppsjö underliga musiker,
förutom KLF även bl a ambientförnyarna _Black Dog Productions_ och en
egensinnig grupp vid namn _The Prodigy_ som uppfunnit en helt egen form av
musik kallad *breakbeat* och som gett gruppen dess speciella sound. Breakbeat
innebar i detta fall att man fångade en bra passage (ett *break*) i ett stycke
musik och använde detta om och om igen som ett bakgrund att skriva ny musik
ovanpå. Dessa grupper uppstod liksom KLF under senare hälften av 80--talet
parallellt med diverse independentband som t ex *Pop Will Eat Itself*. Att
utvecklingen i musikbranchen var så explosiv i just England berodde på just
den popindustri som KLF protesterade mot.

Betydligt fler människor i England går på inneklubbar och lyssnar på den
senaste musiken innan den släpps, och topplistan är en konstruktion baserad på
lobbying och utan något som helst samband med verkligheten. Egentligen är
Englands top-40 bara ett maktmedel som popindustrin använder för att tala om
för publiken vad de skall köpa. Eftersom placeringarna på topplistan rasar upp
och ned med en våldsam hastighet måste ny musik och nya artister ständigt
genereras. I denna hetsjakt får hundratals artister varje år chansen att visa
vad de kan, på gott och ont. Originalitet är betydligt intressantare än
teknisk skicklighet. På så vis rotade man fram acidhouse musiken från
förorternas småklubbar, och det osannolika inträffade att denna smala genre
dök upp på topplistan. Detta fenomen har gjort England till "motorn" bakom
europeisk populärmusik under mitten och slutet av 90--talet.

I Tyskland producerade Sven Väth och myriader med andra diskjockeyer en
blandning av techno och ambient med tydliga influenser av åttiotalets
acidhouse: sk *trance,* som i England kombinerades med influenser från New
Age-kulturen och det indiska semesterparadiset Goa och kallades* goatechno*
eller *goatrance*. Några halvgalna holländare som kallade sig _Rotterdam
Termination Source_gjorde en låt med enbart trummor och ljudeffekter; *Poing*
och skapade därmed en egen genre som kallas *hardcoretechno* och som
utvecklats till en hybrid mellan techno och deathmetal, gärna med ett tempo på
uppemot 300-400 bpm. Denna hybrid har fått en del fd metal-diggare att börja
lyssna på techno.

Elektronisk populärmusik står aldrig stilla: Hela tiden händer något nytt,
hela tiden experimenteras det i små studior runt om i världen.
*crossovertechno,* där techno (framför allt eurodance) blandas med andra
musikstilar, dök upp överallt. Det var ofta mycket kommersiellt, kanske med
undantag för hyperexperimentella _The Grid_ som för första gången i sin
karriär lyckades göra kommersiell succé med *Swamp thing* -- en blandning
mellan någon form av techno och banjoslingor. *Jungle* är en genre som är både
en föregångare till och fortsättning på The Prodigys breakbeattechno -- en
blandning mellan techno-, ragga-, breakbeat- och dubmusik, med ett tempo runt
160 bpm, där basen är reggaeliknande på halva tempot, dvs runt 80bpm. Värre än
värst är *gabber* som är en förvärrad verison av Hardcoretechno, en stil som
främst spridits av det holländska skivbolaget *ID&T* på samlingsalbum under
namnet _Thunderdome_. Denna stil används bland annat av det
revolutionsromantiska och extrempolitiska bandet _Atari Teenage Riot_ (ja,
musiken görs på en hemdator av märket Atari ST, därav namnet) och är en
reaktion på den "fred, kärlek och förståelse"-inriktade trance-, och
goatechnon. Atari Teenage Riots grundare Alec Empire hävdade sig i en intervju
vara beredd att arrangera en "hate parade" som alternativ till den
kärleksdyrkande "loveparade" som hålls årligen i Tyskland.

Under slutet av 90--talet har de subkulturella genrerna inom dansmusiken
blandats upp med jazz och ytterligare splittrats upp. Följande uppställning av
genrer är en sammanställning av listor gjorda av av DJ:n och
dansfestarrangören _Lisa Thelin_, samt nämnde Mikael Jägerbrand och återges
här in extenso för dagsfärsk orientering då detta skrivs i augusti 1999:

*  _Drum'n'Bass_: Före 1994 användes termen för att beskriva det grundläggande
   elementet i jungle. Därefter har termen använts för att beskriva en mera
   musikalisk och komplex variant av av jungle. Termen används också för att
   beskriva en tung variant av reggae utan gitarr -- som dub utan eko.
*  _Ambient Drum'n'Bass_: En mycket mjuk stil med drömlika stråkljud
   kombinerat med utstretchade(1) breakbeats.
*  _Big Beat_: Kommersiell men ändå alternativ musik, typ *Fatboy Slim* eller
   *Chemical Brothers*.
*  _Campcore_: Blandning av hardcore och camp. (Camp --Village People o dyl
   musik bland homosexuella) största namnet och "grundare" är Tony de Vit.
*  _Dark_: En ljudbild mellan hardcore och jungle som kombinerar ambient,
   skräckfilmssamplingar och utstretchade breakbeats.
*  _Darkcore_: Blandning av hård techno och jungle/ragga. Första
   Darkcore-låten var LTJ Bukeems *Demon Theme*.
*  _Darkstep_: Jungle blandat med stenhård hardcore techno. Allt som kommer
   från skivbolagen *U-Turn* och *31 Records*.
*  _Deep House_: Tyngre house.
*  _Eclectic_: I danskretsar ett samlingsnamn på trip hop, *Björk* o dyl
   artister som inte går att kalla techno eller house, men ändå spelas på
   vissa undergroundklubbar.
*  _Electronica_: Samlingsnamn för all elektronisk dansmusik (inklusive gammal
   synth) där udda artister kan placeras in. Exempel är *Bandulu* och
   *Vaporspace*.
*  _Garage_: Snabb energifylld techno från London uppfunnen cirka 1996--97.
*  _Handbag_: Ganska gammal stil som inte slog igenom förrän 1998. Poppig
   musik från transvestitklubbar i London och New York. Namnet kommer av att
   "damerna" ställer sina handväskor på golvet och dansar kring dem. Första
   stora skivbolaget var *Cleveland City* i England, bland celebriteterna
   finns *Taiko, Tony di Bart* och *Direct 2 Disc*.
*  _Happy Hardcore_: Lika snabb som andra hardcorestilar, ofta runt 170 bpm.
   "Glada" inslag av samplingar från kända låtar gav namn åt stilen. Typiska
   exempel: *Marusha, Charly Lownoise & Mental Theo, Technohead, Mark Oh*. Den
   oerhört kommersiella gruppen *Scooter* hör egentligen till denna skola.
*  _Hardbag_: Holländsk variant av Handbag, hårdare och tuffare. Typexempel:
   *Patrick Prins*.
*  _Hardstep_: Minimalistisk jungle där melodin tagits bort och där man
   använder ett renare breakbeat. Man tillsätter sedan mycket diskant för att
   få ett krispigare ljud. Tyngdpunkten på break:et läggs ofta på det andra
   eller fjärde beatet.
*  _Hartcore_: Nytt namn på hardcore techno och gabber som används i Tyskland.
   Det är så "hardcore" låter när man uttalar det på tyska.
*  _Hip House_: En kombination av hiphopbreakbeats och den typ av Chicago
   House som nådde höjden av sin popularitet 1989--90.
*  _Jazz Step_: Hardstep med jazzrefränger.
*  _Jazz Jungle_: Ambient Drum'n'Bass med jazzrefränger. Vanligtvis samplingar
   från 80--talets jazz-funkskivor.
*  _Jump Up_: Ligger nära tidig jungle musikaliskt men lägger tyngdpunkten på
   junglens hiphopinfluenser.
*  _Malaka_: Snällt grekiskt ord för "älska". Började användas av goagruppen
   *Transwave* efter en spelning i Grekland.
*  _Marocko-trance_: Heter egentligen *gnawa-musik* och har spelats i
   hundratals år i Marocko. Musiken kom till landet genom muslimska slavar som
   importerades från Sudan. Liveband i denna genre har spelat på rave i USA.
   Det finns en samlingsskiva med namnet *Maroccan Trance Music*.
*  _Noisecore_: Hård techno i gränslandet mellan vanlig techno och gabber.
   Samlingsbeteckning på nästan all musik från Holland och viss tysk musik.
*  _Nosebleed_: Musik som är så snabb att man får näsblod av att lyssna på
   den. Samma som Noisecore fast aldrig under 250 bpm.
*  _Overdrive_: Ytterligare ett namn på det som betecknas med Noisecore.
*  _Popcore_: Gabberversion av eurotechno eller poptechno / dance. Exempel:
   samlingsskiva från holländska skivbolaget *Mokum* med samma titel.
*  _Ragga_: En slags reggae med vokala inslag som rappas eller chattas av en
   MC (Microphone Controller) över instrumentala versioner av musiken.
   Texterna omfattar en blandning av jamaicanska rötter och Londons gatuslang.
   Hiphopinfluerat. Hittade till London via New York.
*  _Ragga-Jungle_: Kombination av raggasångslingor (licks) och junglerytmer.
*  _Shoulderbag_: Nyare namn för handbag. Allt för att förvirra fienden.
*  _Slang Teng_: En blandning av reggae och Kraftwerks europeiska technosound.
   Kännetecknas av den surrande basgången.
*  _Speedcore_: Renodlad techno-speedmetal, undergenre till hardcore. Tung och
   ren bas med mängder av samplade Metallica-liknande gitarrsamplingar.
   Exempel: *DJ Dano, DJ Hooligan*.
*  _Techstep_: Liknar hardstep. Tyngdpunkten på ett metalliskt ljud och
   underliggande hotfulla ljud. Kännetecknas också av extremt hög distad
   basgång, ofta bara tre toner med betoning på oktaverna.
*  _Tribal_: Musik med medvetna inslag av etnisk musik från Afrika.

Andra musiker som _Future Sound of London, Leftfield, Black Dog Productions_
och de svenska_ Lucky People Center_ har närmat sig elektronmusiken och utgör
en genre som brukar kallas *progressive house*, alltså housemusik som är på
väg någonstans och som ständigt utvecklas. Dessa vill komma ifrån
genretänkandet genom att bryta alla normer. Otacksamt nog blir
genrespräckandet en genre i sig. Motsvarande fenomen finns inom jazzen.

Thomas Chrome, Jean-Lois Hutha, Cari Lekebusch, Adam Beyer, Alexi de Lano,
Stefan Grider, Lenk (Jesper Dalbäck). Detta är bara namnen på några svenska
technoartister som håller den här kulturen levande.

Så fort en genre blir kommersiell, som när technon blev eurodance med U96,
tenderar de små klubbarna att uppfinna någon ny variant och smyga tillbaka ned
i underjorden. Jungle, Goa-techno och Gabber är exempel på detta. Nya stilar
uppfinns med säkerhet just nu i någon studio i Tyskland, England, Holland,
Sverige eller Belgien. Man kan ha vilken åsikt som helst om detta. I praktiken
är hela den underjordiska klubbkulturen bara en konceptfabrik för
popindustrin. Man letar upp något nytt, putsar till det, gör det lite
snällare, och släpper det för bred publik. Om man tror på ändlös artistisk
integritet och nyskapande konst är det kanske hemskt att se. På ett annat plan
kanske man skall vara tacksam för att vi inte lyssnar på samma tuggummipop
idag som för tjugo år sedan.

Klubbar och Rave

Techno spelas mest på små slutna klubbar, även om det numera faktiskt *går*
att sälja technoskivor till människor som inte är diskjockeyer. Som kulturell
företeelse är technon starkt knuten till dansgolvet, och de två kan sägas
utgöra en helhet.

Dansmusiken har förändrat musikmarknaden. Förr i tiden lyssnade man på radio
och kollade in vad kompisarna lyssnade på, skaffade sig skivorna och lyssnade
hemma. Nu går man på disko, kanske rent av rave, och tar åt sig av musiken man
hör där -- musik som är gjord för att lyssnas på medan man dansar. Kanske
köper man sedan någon skiva. Speciellt samlingsskivor med eurodance säljer som
smör i solsken.

Techno är inte gjord för att man skall sitta stilla medan man lyssnar och kan
verka stressande om man använder den som skvalmusik. I England där publiken av
tradition är mycket öppen för nya musikformer har tung kompromisslös
technomusik lyckats slå igenom kommersiellt, likaså i Tyskland som med sin
tradition av elektronmusik ála Kraftwerk välkomnar varje ny innovation på
området. Även i Sydeuropa spelas till och med riktigt råa technolåtar på
skvalradion. Även i Sverige börjar kompromisslös musik av denna typ bli
allmänt accepterad, exempelvis i form av bandet _Antiloop_. Kalle Dernulf på
P3 är förmodligen den person som gör störst insatser för att sprida svensk och
utländsk techno i etern.

Rave är fortfarande mycket underjordiska händelser i Sverige och Norden, även
om publiken har vuxit explosionsartat sedan 1988. Det finns idag *tusentals*
glada ravare i Sverige, som kan åka långväga för att gå på ett bra rave. I
Tyskland och Storbrittanien är rave redan en accepterad företeelse som i bästa
fall samlar uppemot 150.000 personer, t ex det välkända *Mayday* i Tyskland
som ibland beskrivits som vår tids Woodstock-festival. Speciella rave för
olika genrer anordnas också. Rave i Norden brukar inte precis annonseras ut i
dagspressen; informationen sprids ryktesvägen och via flygblad (eng: flyers)
som man kan få tag i om man har rätt kontakter. Detta såklart därför att det
är mest ekonomiskt och effektivt - *inte*, egentligen, för att hålla det hela
hemligt på något vis.

En speciellt uppmärksammad form av rave är de sk *bryt-raven*, som innebär att
man bryter sig in i en lagerlokal, slår upp en ljudanläggning och börjar spela
och dansa. Det hela påminner om ett slags husockupation, och är publiken stor
är polisen maktlös. Denna typ av rave har förekommit ganska rikligt i
Hammarbyhamnen i Stockholm. Koppla t ex mot Prodigy-låten *break & enter* (det
engelska namnet på företeelsen), där ljud av krossat glas och dörrar som
skjuts upp ackompanjerar musiken. Känslan av revolt och uppkäftighet mot
samhället är total.

Ravekulturen är numera framför allt baserad på Trancegenren, som med sina
långa låtar i perfekt danstempo kan hålla ett dansgolv levande hela nätter
igenom. Ett rave är *inte* en plats dit man går för att bli full eller ragga.
Ett rave är en plats dit man går för att dansa, lyssna på musik, och träffa
och titta på andra människor. Den som bevistar ett rave med andra intentioner
blir urskiljningslöst besviken.

Ravekulturen gör anspråk på att expandera - även futuristisk klädsel och annat
som skapar en homogen gruppidentitet har utformas. Ravelokalerna (mestadels
lagerlokaler, alltså "warehouses") har inreds futuristiskt för att ge mer
"cyber"-känsla till miljön. Företeelsen fick ett svenskt ansikte i _Mikael
Jägerbrand_, journalist och chefredaktör för tidningen _NU NRG Update_
(Uttalas "New Energy"), en tidning som trycktes och distribuerades landet runt
i cirka 1000 exemplar och hade en layout som luktade "underground" lång väg,
påminnande om amerikanska annonssidor. Först gjordes ett par nummer av en
riktig tidning med stort omfång, men när det visade sig att en sådan tidning
inte hade tillräcklig publik gjordes den om till ett nyhetsbrev som skickades
ut till prenumeranter och delades ut gratis i skivaffärer som sålde
technomusik.(2) Det finns även en del mindre fanziner och såklart även en del
elektroniska bulletiner och tidningar.

Klubbar, Trender och Droger

Debatten kring danstillställningar som acidpartyn och rave är kraftigt
inflammerad av drogdebatten. Den underjordiska danskulturen är *under inga
omständigheter* drogförhärligande. Ibland kan dock dessvärre människorna som
vistas där vara spaceade haschtomtar.(3) Det huvudsakliga syftet med
dansarrangemangen är och förblir dock dans och musik. Ursprungligen var
acidpartyn helt drogfria tillställningar.

Vad som sedan hände är inte särskilt svårt att förklara. Under det sena
80--talet hakade diskoteken på Ibiza på acidhousetrenden och skapade sin egen
variant, *balearic beat*, en blandning mellan house, flamenco(!) och en del
andra stilar, främst förknippad med artisten _Paul Oakenfold_. Till Ibiza åker
framför allt rika människor, främst från England, och där finns droger i
överflöd.

Anledningen till att acidhouse och techno / rave förknippas med droger är
alltså att de som redan innan acidpartynas tid tyckte om att festa hela
nätterna tog med sig sina konstiga modedroger när de gick på acidpartyn.
Speciellt "designer-drogen" *ecstacy* (4) har figurerat i media. Ecstacy är
egentligen en "yuppie-drog", som blev en sorts exklusiv marijuana för rika
överklassmänniskor, för att sedan sprida sig ned till de "vanliga"
missbrukarna och ungdomarna. Störst skuld i acid- och ravekulturens
drogstämpel har utan tvivel Engelska överklassungdomar. Drogerna solkade ned
ryktet för alla de livliga house-klubbarna kring Manchester, och stämpeln
sitter i än.

Icke desto mindre förekommer numera ecstacy, amfetamin och kokain rikligt på
en del rave och raveliknande tillställningar. Som man kunde vänta sig verkar
det förekomma mer på rent kommersiella danstillställningar dit "innefolk" som
vill hänga med i den nya kulturen dras. Entusiaster på små technoklubbar
tycker för det mesta att ecstacy är ett ofog som förstör technokulturens
rykte. Men eftersom allt förbjudet dessvärre också är "rebelliskt" har
drogerna spritt sig till flera acid- och technoklubbar. Även de flesta svenska
sådana. Den puckade medelrebellen tror som vanligt att man är en *riktig*
outsider först när man knarkar knark. Självständigt tänkande är aldrig
populärt i konforma grupper.

_Stora_ klubbar finns det gott om i storstäderna. Det är kitschigt, väl inrett
med elaka dörrvakter och en ganska lång kö utanför oavsett om det är fullt
därinne eller ej. (För att skapa ett publiksug, givetvis.) Det är här inte
*frågan* om att stödja någon subkultur även om många diskjockeyer från den
underjordiska scenen får chansen att göra sig en hacka på dessa klubbar.
Droger intas på toaletterna.(5)

Skräcken i folkhemmet är total. Ungdomarnas stackars föräldrar minns nämligen
med fasa några år i slutet på 60--talet då de själva drogs med av vinden från
San Francisco, rökte Marijhuana och Hasch och provade LSD. Det är det inte
många som vill erkänna idag, men skräcken för att de egna barnen skall göra
samma sak är genuin. Huvudgrejen då var att protestera mot vietnamkriget och
samhället, huvudsaken nu är att dansa och ha kul. Ravare behöver inte politik
som ursäkt för att träffas och ha roligt. Droger är en bisak och inte alls så
omfattande som media vill få det att framstå. Skräck och missförstånd
förstorar ofta upp problemet till bizarra proportioner.

Något ravare däremot gärna sysslar med är såkallade *smarta drycker* (eng:
*smart drinks*) --energigivande preparat som hjälper ravedansare att hålla
igång länge, länge. För det mesta rör det sig om preparat som man kan hitta i
vilken hälsokost- eller dagligvaruaffär som helst, fast med andra etiketter.
Det finns ingen anledning att misstänka att detta skulle vara farligt --
medelålders svenskar har ätit pillren i årtionden utan att ta skada. Något
värre är dock tendensen att blanda in receptbelagda läkemedel, något som
speciellt cyberpunkare kan få för sig. (Mer om dessa i nästa kapitel.) De
flesta "larm" om droger på ravefester under mitten av 90--talet berodde
förmodligen på att journalister gått på någon tillställning och sett dessa
sockerpiller och läskedrycker stå framme i baren, ofta insvepta i något grällt
färgat papper eller aluminumfolie, vilket givetvis såg jättehemskt ut. När man
sedan intervjuade ungdomar som varit på rave svarade de troget som en klocka
"ja" på frågan om de har tagit extacy, fast de i själva verket käkat *Kan
Jang*. Så kan det gå.

Någon debattör har försökt göra gällande att dansen i sig skulle kunna vara
skadlig. Påståendet att förmågan till extatisk dans - något som finns inbränt
i våra gener sedan tusentals år - skulle vara *farlig*, faller på sin egen
dumhet. Ett sådant påstående är då snarare ett uttryck för konservativa
kulturvärderingar eller ren främlingsfientlighet, något som verkar vara
utmärkande för många "tyckare". Utmärkande för detta synsätt är tokdebattören
_Allan Rubin_. Denne man kritiserar inte bara rave utan även rollspel,
hårdrock, österländsk religion och mystik, nyandlighet och Gud vet vad.
Huvudlinjen i denne mans tänkande är något förvirrande men dock tydlig:
människan är ett djur, hon är vild och ostyrig så länge hon inte tämjs av
kulturen, och den högsta kulturen är den västerländska
protestantiskt-kalvinistiska kulturen där lagom är bäst och grå kostymer
kutym.

Det som hotar denna kultur är A) Hallucinogena droger som får oss att bryta
oss loss från det rationella förnuftet och ägna oss åt österländskt
"kärleksflum" alternativt satanistisk Kalidyrkan (tydligen sorterar också
endorfiner under hallucinogener i Rubins skola), B) Vildhet och hämningslöshet
i allmänhet, vilket leder till ocivilisation och oskick vilket (som vi alla
vet) är så hemskt så hemskt...

För att uttrycka det kort tycks denne man företräda den samlade skräcken hos
ett gäng halvbildade frireligiösa gotemplare. (Jag höll på att säga
folkpartister.) Behöver jag tillägga att denne filantrop gör mer skada än
nytta? Uppenbarligen anses alla som inte går på vanliga diskon och lyssnar på
Gyllene Tiders *sommartider* för 18803:e gången och dricker sig fulla som as,
och som inte går till ett dansställe enbart i syftet att finna en sängkamrat,
ha *något* fuffens på gång... Noll koll, kort sagt.

Under 1996 och framåt var det vanligt att poliser upplöste ravefester helt
utan anledning, i total okunskap om hur underjordisk kultur fungerar. Bland
annat märks totalförbud för UNF (Ungdomens Nykterhetsförbund) att arrangera
rave i Sundsvall under 1996. Senare bildades polisens sk "ravekommision" som
skulle motverka droganvändning på ravefester. Denna upplöstes så småningom
under hösten 1999 eftersom den inte gjorde någon nytta. En del
polisingripanden mot ravefester liknar mest etisk rasism -- av samma slag som
när tulltjänstemän och butikskontrollanter kategoriskt förföljer människor med
udda klädsel eller hudfärg. I England infördes 1994 den sk *Criminal Justice
Act* vilken innehöll en mängd lagar mot i stort sett all form av civil
olydnad, varav fyra punkter specifikt behandlade rave, vilka definierades som
*100 eller fler människor som lyssnar på förstärkt musik bestående av "ljud
helt eller dominerande karakteriserande av växlingar mellan olika repeterande
beats"*.(6)

Polisens åsikt om raven var i mångt och mycket att de anordnades endast i
"flumsyfte" för att sprida droger. Den verkliga orsaken till det kulturella
fenomenet rave är som sagt att själva dansen på de kommersiella
danstillställningarna blivit något sekundärt. Arrangörerna är mer intresserade
av att sälja så mycket öl och sprit som möjligt och besökarna är mer ute efter
att ragga och kröka än att dansa. Dansens egenvärde har försummats.

Den mest intensiva attacken mot ravekulturen, från såväl polis som massmedia,
inträffade runt 1995--96 då klubben _Docklands_ startades på Finnboda varv i
Nacka Hamn. Klubbens initiativtagare _Anders Varveus_ och _Mats Hinze_, var
båda tidigare sparsamt aktiva medlemmar i den nyliberala organisationen
*Frihetsfronten*. Det kunde konstateras att en viss droghandel ägt rum på
Docklands, och klubben stängdes i maj 1996 efter upprepade tillslag från
polisen. Hinze, som länge fört ett privat krig mot alla statliga myndigheter
blev oerhört bitter över det inträffade, och är senare känd som den sk
"OS-bombaren", efter att han med dynamex planerat förstöra / förfula den staty
av Carl Milles som användes som OS-kampanjens(7) emblem. Docklands har nu åter
öppnats för allmänheten.

Tanken har slagit mig att det kanske rent av är *bra* att ravekulturen har
dåligt rykte. Det hindrar folk med enbart kommersiella intressen att annonsera
om stora ravefester och därmed kommersialisera den vitala och underjordiska
technokulturen. Ibland verkar det till och med som om ravare är en smula roade
av att vara illa sedda, att man *identifierat* sig med underjorden. I Sverige
har ravekulturens dåliga rykte bara fått ett resultat: det lockar ungdomar
till festerna.

Runt 1997 började kulturen använda ett nytt språkbruk där ordet "rave" inte
längre ingick. Istället pratade man bara om "fest". Inte i något flygblad,
inte i någons mun, fanns längre ordet "rave". Detta gjorde det mycket lättare
att få tillstånd till "fester", höll polisen borta, och höll dessutom de av
ungdomarna som "bara vill knarka" på behörigt avstånd.

Musik och Musikkultur

Om elektronisk musik i allmänhet kan man säga att det verkar som om varje ny
generation innovativa musiker föraktas av den föregående: Klassiskt skolade
elektronmusiker ser med avsmak på elektronisk populärmusik, syntpopare
föraktar tungsyntare och technomusiker, technomusiker föraktar
hardcoretechnomusiker, alla underjoriska techno DJs och andra som lyssnar på
"seriös" techno föraktar eurotechno och eurodancemusik osv, osv. Jag behöver
väl knappast nämna att klassiska musiker och rockmusiker föraktar all form av
elektronmusik.

Detta är antagligen nödvändigt. Det är avståndstagandet från gamla normer som
skapar en ny subkulturell grupp inom ett accepterat område, och det är så
kulturen utvecklas. Resonemanget är tillämpligt på skrift, teater, film - kort
sagt all form av konst.(8)

Technomusik och technokultur är, speciellt tack vare TV:s inverkan,
ofrånkomligt sammankopplad med video- och datorkonst. Att techno inte går att
skilja från danskultur har jag redan illustrerat. Denna utveckling av
populärkulturen innebär att vi fått många artister som är mera produkter än
människor. Musiken skapas i studio, framförandet sköts av en grupp
fotomodeller osv. Populärmusik blir mer än musik - det blir en del av ett helt
kulturpaket. Du köper inte bara en skiva utan en hel livsstil. Mode, dans,
film - allt ingår. Man skulle kunna sammanfatta det och kalla det "konst".
Populärkonst.

Konst vidareutvecklas genom att individer med en önskan att skapa något nytt
där inte allt redan har provats bryter mot de gängse idealen och utvecklar
något nytt. Oftast är det ungdomar som t ex Sex Pistols, Grateful Dead, Bob
Dylan eller Jack Kerouac. Någon gång är det en excentrisk konstnärssjäl som
Marcel Proust, James Joyce eller Frank Zappa. När det är en ung konstnär som
bryter mönstret skapas det under gynnsamma förhållanden en ny subkultur, som
under ännu gynnsammare förhållanden skapar en ny generationsanda.

Ju mer jorden krymper samman och desto snabbare massmedier vi får, desto fler
subkulturer utvecklas det, desto snabbare växlar generationerna och desto
snabbare förändras samhället. Detta är en egenskap hos det postindustriella
samhället som jag skall återkomma till. Låt oss konstatera att detta med att
bryta med normer och skapa nya är mycket viktigt för de nya musikstilarna. Det
har nämligen en avsevärd betydelse för den här bokens mera centrala poänger.

Vi skall nu se hur den pulserande rytmen i kulturen odlade fram en helt ny
litterär genre, en ny samhällssyn och -- snart -- en ny ideologi.




Fotnoter:

(1) Timestretching, en teknik för att "dra ut" eller "trycka ihop" ett
ljudfragment. På detta vis kan man ändra tempot på ett musikstycke utan att
höja/sänka tonläget. När man snabbar upp ett stycke låter detta helt OK, när
man saktar ned musik däremot, låter det mycket säreget, något som givetvis
används för effektens skull.

(2) Jägerbrand och Sveriges Rave Organisation (SRO) organiserade under 1997 en
"raverixdag" för att samla och organisera svenska ravearrangörer. Någon
anmärkte sarkastiskt att *"de ska då göra politik av ALLT"*, men mot bakgrund
av nackapolisens tveksama tillslag mot Docklands under våren 1996 kan man
förstå behovet av en organiserad motmakt.

(3) Några har anmärkt att det inte kan vara någon större upplevelse att gå på
ett rave påverkad av "neråttjack" som hasch. jag har dock själv noterat att
det förekommer ganska rikligt, *varför* förstår inte jag heller. Möjligen
beror det på att hasch är en milt psykedelisk drog. I sammanhanget vill jag
passa på att nämna att jag personligen varken är för eller mot droger *per
se*, vilket man skulle kunna få för sig att tro av den skarpa formuleringen
ovan. Vad jag är mot är tendensen att skylla drogbruket på kulturen. Vad
beträffar droger i allmänhet har jag i princip ingen uttalad åsikt, utan
förbehåller mig privilegiet att strunta i den debatten, vilket säkert gör
någon förbannad.

(4) Extacy, MDMA eller metylendioxymetamfetamin är till skillnad från LSD
direkt fysiskt hälsovådlig. De flesta som dör av drogen gör det på grund av
överhettning, då uppfattningen av kroppens varningssignaler trubbas av på
samma sätt som med amfetamin.

(5) Om någon tolkar detta som att jag tycker att dessa ölfik är patetiska
tillhåll för innefolk, har vederbörande tolkat mig rätt.

(6)  Citat ur *Specialarbete om Techno* av XX, passagen som citeras är punkt
63 i lagen.

(7)  OS-kampanjen ville få Sommar-OS till Sverige 1999. Kampanjen
kännetecknades för övrigt av allvarlig korruption.

(8) På denna punkt anammar jag numera en evolutionär modell där jag ser en
darwinistisk algoritm i kulturen: subkulturerna skapar variation, människorna
gör ett urval (de illa omtyckta kulturerna glöms bort), och de önskade
varianterna bevaras. Man skall dock inte dra för stora växlar på detta, då det
bygger på en speciell form av evolutionärt tänkande, memetik, baserad på
Richard Dawkins begrepp *memer* -- en tänkt evolutionär minsta byggsten för
kultur precis som den bilogiska genen -- vilket är kontroversiellt. Detta
tänkesätt är ännu outvecklat i sin vetenskapliga tillämpning.




CYBERPUNK

Cyberpunk är från början en litterär och filmrelaterad rörelse. Vi börjar med
litteraturen.

Det finns olika sorters Science fiction (kort: SF), och definitionen på vad
som är vad är ganska godtycklig. Bibliografier över SF sträcker sig ofta över
så vida områden som *fantasy* och *skräck*. Den här boken skall inte handla om
SF litteratur. Vill man veta mer om SF kan man med fördel leta reda på _Sam J
Lundwalls_ uttömmande essäer i ämnet. Vi går istället rakt på den del av
science fiction som kallas cyberpunk.

Definitionen på den typ av SF-litteratur som kallas cyberpunk brukar vara att
det är verk som liknar något som _William Gibson_ har skrivit; en typ av
futuristisk framtidsskildring där avancerad data- nano- och bioteknik liksom
artificiell intelligens tillhör vardagsmaten. Världen är stenhårt segregerad
till en liten styrande elit av multinationella företag och en stor brutal
massa av vanliga människor. Regeringar har fått ge vika för storföretag och
maffior, och det är dessa som kontrollerar världen. Handlingen brukar utspela
sig i enorma storstäder av ghettokaraktär. Droger av allehanda slag är allmänt
förekommande, tempot är högt och person- och miljöbeskrivningarna ytliga och
gärna (i Gibsons fall) fulla med varumärken och allehanda datatermer. I så
gott som samtliga berättelser existerar en datorgenererad värld i form av en
eller annan sorts virtuell verklighet där man kan koppla in hela sitt
nervsystem till ett världsomspännande datanätverk. En typisk
cyberpunkberättelse utspelar sig kring år 2020.

Man brukar säga att cyberpunken är *dystopisk*, alltså att den beskriver en
*dyster utopi*. De flesta tidiga SF romanerna var utopier där alla sjukdomar
var utplånade och ett enhetligt samhällssystem tagit över efter alla ständiga
konflikter, och handlingen cirklade oftast kring en grupp vetenskapsmän på
uppdrag i universum eller rymdhjältar typ Blixt Gordon. TV-serien *Star Trek*
är exempelvis en uttalad utopi. Det är inte så att alla problem saknas i en
utopi, det är bara det att *"de goda"* alltid är givna vinnare och aldrig
moraliskt tvivelaktiga. Alla utopier är optimistiska framtidsskildringar.

I en dystopi av det slag som används inom cyberpunken finns många problem kvar
i världen, miljön är i det närmaste fullständigt förstörd och politiken som
alltid kaotisk. Böckerna blir därför mycket mer trovärdiga och realistiska än
klassiska SF romaner, och har funnit en mycket stor läsarkrets bland människor
som normalt inte läser SF. Tidigare menade man att det var onödigt att
beskriva verkligheter som var *värre* än den som fanns på jorden. En del
dystopiska författare som exempelvis _Stephen King_ övergav därför SF för att
i stället skriva skräcklitteratur. Dystopier är dock mera lämpade för
samhällskritik än utopiska verk, och då de flesta dystopier är satiriska eller
komiska, utgör cyberpunken en bjärt kontrast med sin iskalla realism. Andra
kända dystopier är t ex _Karin Boyes_ *Kallocain* eller _George Orwells_
*1984*.

Precis som den mesta SF från USA har cyberpunken rötterna i den sk
*pulplitteraturen*. Pulp är en sorts grov pappersmassa som användes till
billiga SF- och deckartidningar under 50-talet i USA. Eftersom filmindustrin
inte var så långt gången vid den tiden läste man mycket mer böcker och
tidningar, och pulp var så att säga den "ofina", billiga litteraturen. (Det
svenska *Jules Verne magasinet* skulle man kanske kunna kalla för
pulptidning.) Serietidningar och TV-serier som *Blixt Gordon* kallas också
pulp, eftersom de inspirerats av teckningar och historier från dessa
tidningar. Pulp ter sig mest fjantigt och fruktansvärt orealistiskt för en
normal svensk läsare, men för SF älskare över hela världen är pulp ursprunget
och källan till all modern SF, och upphov till en egen subkultur i sig.

Sterling och Gibson och några andra SF författare hade en egen pulptidning som
hette *Cheap Truth*. Detta var i och för sig inte på 50-talet, men den drevs i
samma anda som de bästa tidiga pulptidningarna. Gänget bakom Cheap Truth
tyckte att det inte producerades någon vettig SF, så man uppmanade folk att
starta sina ordbehandlare och skriva *bra, levande* och *läsbar* SF. Man
rackade inte så sällan ned på bästsäljande författare inom genren. En lustig
och intressant detalj med Cheap Truth är att den inte var copyrightskyddad,
och att kopiering och spridning uppmuntrades.

Cyberpunk är nu lite mer än så, men den litterära genren är så gott som
synonym med en liten grupp amerikanska författare, varav William Gibson och
_Bruce Sterling_ är de mest namnbekanta. En del sk 2000 AD serier, framför
allt *Judge Dredd* räknas också till cyberpunken, eftersom världsbilden i
dessa till viss del liknar Gibsons dystopier. Beteckningen cyberpunk lär ha
myntats av en herre vid namn _Gardner Dozois_ i en recension av Gibsons första
roman *Neuromancer*, och den etiketten skall han i sin tur ha tagit från en
novell av _Bruce Bethke_ som låg på Dozois' bord för granskning.(1)

Ordet cyberpunk kommer av *cybernetik* = människa eller samhälle i samspel med
maskiner (av gerkiskans *kybeternetes* = styrman), och *punk* = näst intill
laglös individ med lätt anarkistisk syn på samhället, typ cowboy, som lever i
den undre världen. Huvudpersonerna i Gibsons romaner är ofta "punks". Man
skulle kunna jämföra en sådan "punks" vardag med det mentala klimatet i den
fascinerande svenska filmen *Sökarna*, som även den är en sorts dystopi.

Musik

Cyberpunkmusik brukar man vanligtvis kalla musik av den typ som produceras av
den kanadensiska tungsyntduon _Front Line Assembly_ (bildad av Skinny
Puppy-producenten _Bill Leeb_) och grupper med liknande image, t ex svenska
_Cat Rapes Dog_, som i sina texter målar nattsvart ironiska och pessimistiska
framtidsbilder liknande de som nämnda författare gärna producerar. Många
texter är också laddade med politiska budskap som verkligen hör till den
ideologiska sidan av cyberpunk som jag strax skall gå in på. Ett gäng musiker
med tydlig politisk linje som främst kritiserar media och medias påverkan på
människan, miljöförstöring och "smutsig" teknologi, kallas _The Tribe_ och
består av nämnda kanadensiska band plus några grupper från Chicago som t ex
_Ministry_ och _Revolting Cocks_. Alla dessa band har dock skapats med
utgångspunkt från de böcker och filmer som har anknytning till cyberpunk och
inte ur någon egen förnyelserörelse.

Ljudbilden i cyberpunkmusik är för det mesta någonstans mellan *EBM*,
*Crossover* eller *Metal*, gärna med distade vokalister och skrikigt samplade
gitarrer.

      *Tystaden bedövar
     regressionen tynger luften
     en förlamad värld inväntar
     de nya koderna
     ett teknikens krig som
     hotar att initiera
     digitala mord -
     maskinens språk.*
    
     (Ur *Mindphaser* av _Frontline Assembly_)
    
    
Film

Cyberpunkfilm är lite svårare att definiera; många brukar kalla _Ridley
Scotts_* Blade Runner* från 1982 för den första cyberpunkfilmen, och det är
inte helt fel: miljön i filmen är bitvis mycket lik det "Sprawl" som beskrivs
i Gibsons romaner. *Neuromancer*, Gibsons mest kända verk, utkom samma år. Det
är frågan om vem som egentligen var först med idéerna. En del betraktar av
denna anledning _Philip K Dick_ som skrev romanen *Androidens Drömmar* (1968)
vilken låg till grund för manuset till Blade Runner, såsom genrens egentliga
upphovsman. Det hela är därmed en definitionsfråga. En annan roman som har
tydliga paralleller med Gibsons alster är _John Brunners_ *Shockwave Rider*.
En uförligare översikt av den litterära cyberpunkens rötter finns i förordet
till antologin *Mirrorshades - the Cyberpunk Anthology* av Bruce Sterling.

När jag ändå är inne och kopplar litteratur och film som hör ihop med
cyberpunk kan jag inte undvika att nämna _William Seward Burroughs_. Denne
beatnikförfattare och fd knarkare har haft inflytande på nästan alla områden
inom cyberpunkkulturen. Han har skrivit böcker, varav den mest välkända är
*Den Nakna Lunchen*, där han liknar individens beroende av samhällsmaskineriet
vid en knarkares behov av sin langare och olika sexuella beroendesituationer.
Boken var nära att censureras i USA pga sin obscena framtoning, varav de mest
extrema partierna skrevs "för mitt eget höga nöjes skull" enligt författaren.
Efter en uppmärksammad rättegång där bl a Norman Mailer vittnade om att boken
hade konstnärliga kvalitéer, friades den från censurhoten. Burroughs har sedan
dess sysslat med musik, bildkonst och film (han lånade bland annat ut titeln
till *Blade Runner* från en bok med samma namn han tidigare gett ut), skrivit
otaliga essäer, dikter och betraktelser och gett ut ett flertal romaner varav
flera lyckligtvis finns översatta till svenska.

Ett genomgående tema hos Burroghs är att han vill lösa upp gränserna för
betvingande system genom att föra in *kaos* i systemen. Sedan *Den Nakna
Lunchen* publicerades har han skrivit stora delar av sina böcker med *cut-up
tekniken*, som innebär att man kan börja läsa boken var som helst och sluta
var om helst och ändå få ungefär samma behållning av den. I övrigt är hans
prosa en slags drömväv, ett sammelsurium av absurditeter och bilder. Den
svenska författaren _Sture Dahlström_ skriver litteratur i en liknande anda.

Den kanske mest litterärt betydelsfulla av Burroughs böcker är SF-romanen
*Nova Express* (1964) där han lånar meningar och fraser av författare från när
och fjärran för att bygga en mosaik av textfragment. (2) I denna roman
introducerar han också för första gången tanken att göra musik med samma metod
i form av romanfiguren Subliminal Kid som blandar en ljudmix av fragment från
bakgator och torg.

      *"Gör en tio minuters inspelning på en bandspelare -- Kör bandet
     baklänges utan att spela och klipp in andra ord på måfå -- På de ställen
     där man har klippt och spelat in nytt har orden suddats bort från bandet
     och nya ord har kommit i stället -- På så vis har man vridit tiden
     tillbaka tio minuter och suddat ut elektromagnetiska ordmönster från
     bandet och ersatt dem med andra mönster -- Det går att göra samma sak med
     tankebandet efter att ha arbetat med bandspelaren -- (Detta kräver en del
     övning) -- De gamla tankebanden kan suddas rena -- Magnetiskt orddamm som
     faller från gamla mönster -- Ord faller -- Bild faller"*
    
     (Ur *Nova Express*)
    
    
Man kan lätt använda Burroughs teknik för att förvränga en nyhetssida i vilken
tidning som helst till ett roligt och samhälls- / mediekritiskt potpurri, här
är ett exempel utfört med Svenska Dagbladet 15 augusti 1999: *"För första
gången sedan istiden med en varm kram, leende mot varandra under vita
bygghjälmar, demonstrerar sparare i Ryssland för att försöka få tillbaka de
847 soldaterna i Sveriges första Kosovobataljon. Lucasfilm som har producerat
Star Wars har möjlighet att förnya skolsystemet bland alla pratprogram i radio
och TV."* (Tidningsspråk är bland det enklaste att klippa ihop på detta vis,
eftersom språket är så likriktat och stilfritt.) Tekniken användes även av
popbandet U2 under en uppmärksammad turné 1988 under namnet *ZooTV*.

*Tetsuo* (Järnmannen) är en japansk film från 1989. Filmen sågs som en av de
mest nyskapande japanska filmerna under 80-talet, med rötter i den japanska
animationstraditionen - samma skola som de tecknade sk *Mangafilmerna* härhör
från. Järnmannen handlar om en människor som får sina kroppar invaderade av
maskiner; kampen mellan det goda och onda, det mänskliga och mekaniska. En av
de filosofiska linjerna tycks vara att det inte spelar någon roll om man är
mänsklig eller metallisk, gott och ont är begrepp som står bortom sådana
ytliga faktorer. Denna film är för övrigt en av William Gibsons absoluta
favoriter.

Andra filmer som har otydliga kopplingar till cyberpunkgenren är
postapokalyptiska "efter kriget"-filmer som _Tarkovskis_ *Stalker* eller *Mad
Max*-filmerna, mest därför att de hör till den dystopiska familjen som
skildrar förfall snarare än människans seger över naturen. *Alien*-filmerna
skildrar ett samhälle där hela jorden, eller i princip hela universum, styrs
fullständigt av ett enda företag. Ingenstans i någon av filmerna skymtar ett
enda grönt blad eller en enda sekund solljus.(3) Man får nästan intrycket av
att naturen fullständigt rationaliserats bort. Gibson i kvadrat och kubik
alltså - värre kan det knappast bli.(4)

Blade Runner och Tetsuo är som sagt ett kluvet kapitel, men vad som är moderna
cyberpunkfilmer är lite mer givet: *Hardware, Robocop, Total Recall* och
framför allt *Gräsklipparmannen* och den japanska filmen *Gunhed* betraktas
mer allmängiltigt som cyberpunk. Även den riktigt lyckade norsk-svenska (!)
SF-filmen *Femte Generationen* kan i någon mån betraktas som inspirerad av den
amerikanska cyberpunken.(5) Samtliga filmer har det gemensamt att de totalt
sågats av många recensenter och ändå betraktas som klassiker i sin genre och
är kultfilmer bland hackare. Filmerna lyckades uppenbarligen skapa något som
var så nytt att inte alla förståsigpåare förstod sig på dem.

Filmatiseringen av William Gibsons novell *Johnny Mnemonic*, efter hans eget
manus, kan också den betraktas som ett referensverk, även om den sågades av
kritikerna eftersom alla hollywoods filmskapare redan stulit alla Gibsons
idéer till sina filmer; Gibson hade inget nytt att tillföra cyberpunkfilmen.
När man gjorde filmen *Matrix* 1999 och förenade cyberpunkens teman med en
filmstil som blandade lika delar av Hong-Kong fimens actionsekvenser med den
japanska Manga-filmens serieliknande estetik, blev resultatet en hyllad
framtidsfilm.

Cyberpunk som Ideologi

Litteratur, musik och film som sagt, men cyberpunk är trots allt lite mer än
så. Den litterära rörelsen har nämligen fått låna namn åt en ideologi också,
och den delen av cyberpunken är inte lika enkel. De flesta hackare betraktar
sig nämligen som cyberpunkare och det hela rör sig kring *information*. Vi såg
tidigare hur viktigt det var för amatörhackarna att kunna kommunicera fritt
genom att skicka disketter med post och för högskolehackarna att kunna
kommunicera via Internet. Informationens frihet är också medelpunkten i den
ideologi som förknippas med termen cyberpunk. Anledningen till att man kallar
denna ideologi cyberpunk är att den bland annat tog sin början som en
diskussion om samhället med utgångspunkt från de dystopier som konstruerats av
bl a Gibson.

Frågan är om man kan kalla cyberpunken för en genuin ideologi, eftersom den
inte finns inom någon klart avgränsad intressegrupp och inte har någon ledande
företrädare, men jag använder här begreppet som ett samlingsnamn för den
politiska attityd som sprids inom kretsarna av nätanvändare, hackare och andra
informationsaktivister. Man skulle snarare kunna påstå att det är ett tillägg
som kan hakas på en redan befintlig ideologi, och definierar begreppet *mental
frihet*. Skall man precisera begreppet *cyberpunkare* så som det används av de
som själva kallar sig cyberpunkare blir det ungefär följande (def):

      _En cyberpunkare är en person i ett högteknologiskt samhälle som
     besitter besitter information och/eller kunskaper som den etablerade
     makten (eller makterna) helst hade sett begränsad till sin egen sfär._

Huvudpersonen Case i Gibsons roman *Neuromancer* besitter både information och
kunskaper som de etablerade makterna inte vill se hos vanliga medborgare.
Detsamma gäller alla typer av hackare i vårt eget samhälle. Därav kopplingen.

Till skillnad från Gibsons romanfigurer har verklighetens cyberpunkare ett
*moraliskt etos*, en gemensam värderingsgrund som ger dem en gruppidentitet.
Dessa moraliska värderingar har vuxit fram successivt sedan 60--talet. I
botten av cyberpunkens ideologiska arv ligger den hackaretik som nedtecknats
av _Steven Levy_ i boken *Hackers - Heroes of the computer revolution*, delad
på sex punkter (motton), och som på svenska ser ut såhär:

_1. Tillgången till datorer - och till vad som helst som kan tänkas lära dig
någonting om hur världen fungerar - borde vara obegränsad och total. Följ
alltid_ *hands-on*_-imperativet._

*Hands-on*-imperativet är en pedagogisk uppmaning som innebär att man lär sig
mer om hur bl a datorer och program fungerar genom att fingra på dem, skruva
isär dem och se hur de ser ut inuti. (Är det någon som har en bra svensk
översättning av detta uttryck?) Miniatyriseringen av elektroniken och den höga
nivå av komlexitet som dagens dataprogram har gör dessvärre detta ganska svårt
rent praktiskt. Ursprungsbetydelsen kan nog omformuleras till att: *Alla borde
ha rätt att förstå sin utrustning på ingenjörsplanet, om de så önskar.* Den
svenska ABC-klubben hade hands-on-imperativet inskrivet i klubbpolicyn: *"en
bra lösning på problemet med kopieringsskydd är att strunta helt i det"*. (Ur
ABC-bladet #2 1984) Kopieringsskydd retar gallfeber på vilken hackare som
helst och ställer bara till problem. All modifiering, förbättring eller
granskning av ett dataprogram försvåras av kopieringsskydd. Dessutom är det
provocerande eftersom hackare gärna tillbringar flera dagar och veckor med att
knäcka det, om inte annat så bara för principens skull.

Men hands-on har även en politiskt betydelse: fingra på systemet, besvära
politiker och tjänstemän och försök förstå hur det hela fungerar rent
praktiskt. (Med andra ord: social ingenjörskonst.) Dessa praktiska lärdomar är
bättre än att läsa politologi och statskunskap. Hackare drar verkligen sådana
paralleller till verkligheten utifrån datorer - och eftersom datorer bara är
ytterligare ett system som konstruerats av människor får detta sägas vara
fullt befogat.

Den här regeln är förmodligen den äldsta av alla hackarens etiska motton,
säkert med ursprunget hos de första amatörradioentusiasterna från år 1915.

_2. All information borde vara fri._

Motarbeta restriktioner som stoppar informationen. I förlängningen: *avskaffa
allt vad copyright heter*, dock inte upphovsmannarätt, vilket är en helt annan
sak. Du har t ex rätt att, så länge du lever, sätta restriktioner för hur
"din" information manipuleras, om någon direkt går in och bearbetar det du
skapat. Däremot har du ingen som helst rätt att kräva kontroll över
spridningen, alltså hur program, texter, musik osv kopieras när du väl släppt
dem från dig.

Kriteriet motverkar sekterism och elittänkande, du kan ha informationen
antingen för dig själv, eller också dela den med alla, inga mellanalternativ
finns. Små grupper av informationssyndikat, kunskapsmaffior och profitörer,
skall inte få finnas. Varken mjukvaruföretag eller snikna pirater har rätt att
pressa pengar ur en privatperson som bara är ute efter information, det må
sedan vara kalkylprogram, böcker eller rena mentala kunskaper.

Sedan 60-talets hackare har mottot förändrats en smula: det vore dumt att
offentliggöra saker om dig som du inte vill att andra skall veta. Det finns
alltså viss information som rör individen själv och som hon därmed har rätt
att själv kontrollera. Ett modernt tillägg lyder: *Maximalt skydd för
privatlivet -- minimalt skydd åt offentligheten,* som understryker betydelsen
av att begränsa bl a de stora personregistren. Denna vinkling har vuxit fram
framför allt under starkt inflytande från libertarianismen. (Mer om detta
längre fram.)

I mottot ligger en underförstådd tes om att *kunskap i allmänhet* inte kan
ägas, något som också följer naturligt av det första mottot. Även patent är
således förkastligt. Den typ av information som hotar privatlivet (vad du har
för sexuell läggning etc) skall inte vara fri.

Det här mottot är kort och gott den förlängning av tryckfriheten som uppstod
med datorernas förmåga att reproducera information till obefintlig kostnad.

Man kan spåra dessa tankar tillbaka till upplysningens idéer om bred kunskap
som ett sätt att förbättra och utveckla samhället. Skillnaden är att man anser
att även *ägd* kunskap; böcker och patent, urskiljningslöst skall vara fria.
Denna inställning är fullständigt främmande för alla de tre statsmakterna,
besatta av hunger efter makt, status och pengar som de alla är. Begreppet
"dela med sig" existerar inte i maktens korridorer. Idéellt informationsutbyte
-- vem tjänar pengar på det?

_3. Misstro auktoriteter - främja decentralisering._

En hyllning till människans förmåga att ifrågasätta såsom central för all
utveckling. Decentralisering -- små hemdatorer tillgängliga för alla istället
för stora myndighetsägda datasystem -- många små företag istället ett fåtal
stora -- ligger till grunden för hackarnas protester mot Microsoft m fl
företagsjättar och mediamoguler som tidningen Wired. Decentralisering, menar
man, ligger i informationsteknikens natur. Det ena mottot följer som en logisk
följd av det andra: auktoriteter är onekligen centraliserade. Mottot finns
inom såväl anarkismen som nyliberalismen och andra politiska ideologier och är
påtagligt hos de flesta subkulturer (t ex ravekulturen).

_4. Hackare bör bedömas efter sin hackarkonst, inte enligt suspekta kriterier
såsom betyg, ålder, ras eller social status._

Människan bör bedömas för vad hon presterar, inte för vad hon kan tänkas
prestera med utgångspunkt från social klasstillhörighet, klädsel, betyg, ålder
osv. Var och en som någonsin sett hur hierarkierna inom ett företag eller en
myndighet fungerar i praktiken förstår relevansen av detta kriterium. Detta är
givetvis ingen ny tanke, men de elektroniska medierna ger möjligheten att
nästan helt skärma av en människas yttre uppenbarelse genom textkommunikation.

_5. Datorer kan användas för att skapa konst och skönhet._

*Vilket Skulle Bevisas* -- varje människa som sett de moderna konstverk,
filmer och den musik som skapats med hjälp av datorer torde inse det uppenbart
riktiga i detta antagande. Datorerna har i sig gett upphov till konstformerna
*demo* och *dataspel* (multimedia) vilket torde understryka datorns kapacitet
som kulturell katalysator. (På 60- och 70-talen var det många som skrattade
sig fördärvade åt påståendet att datorer skulle kunna användas för att skapa
konst, och det är från den tiden kriteriet härhör.) Den svenska
upphovsrättslagen slår dessutom fast att bara konstnärligt nyskapande
dataprogram skyddas av lagen, vilket innebär att en förskräcklig massa
affärsmjukvara från Microsoft, Novell och andra mjukvaruföretag är att
betrakta som konstverk.

_6. Datorer kan förändra ditt liv till det bättre._

Mottot säger med andra ord: hänge dig åt futurism. Det är upp till var och en
att själv bedöma detta. För den som hatar allt vad datorer heter torde det
vara ganska svårt att svälja. För en hackare är det självklart. Att datorer
generellt skulle göra livet bättre är en överdrift -- i gulfkriget användes
datorer mest till att ha ihjäl människor med, och deras liv förändrades
knappast till det bättre. (Om de inte var trötta på det alltså.) Men var och
en får nog erkänna att det är ganska bekvämt att ha den där bankomaten på
hörnet att gå till när banken är stängd...



---- * ----

Som ni ser är information ganska centralt i dessa sex hackaretiska fundament.
Jag skall nu göra ett försök att förankra detta på någotsånär vardaglig nivå.

En allmän uppfattning om begreppet information är att det är någonting som
finns på papper. Detta har nu modifierats till att omfatta videokasetter,
disketter och CD-skivor. Vi talar om informationssamhället och tänker då på
datorer och dataregister.

För en cyberpunkare har begreppet en något djupare innebörd: för denne
innefattar information i princip *alla nervsignaler som når hjärnan*, kanske
rentav dessutom delar av *hjärnans processer i sig*, och det är en
förskräcklig massa mer. För denne är den perfekta informationskällan inte en
dator i vanlig mening, utan helst en tänkt förlängning av konceptet virtuell
verklighet, där all information från omgivningen kan syntetiseras och lagras.
I Gibsons tappning kallas manicken för *Simstim-däck*, och det rör sig
givetvis om ren science fiction(6) . Optimistiska bedömare anser att en sådan
klockren återgivning av verkligheten är möjlig tidigast om cirka 50 år. Jag
skall återkomma till virtuell verklighet i ett separat kapitel.

En cyberpunkare ser uppenbara brister i industrisamhällets sätt att tänka och
den ideologi som härstammar därur. Våra vanligaste ideologier som socialism,
liberalism, konservatism etc, grundar sig på ett ganska smalt ekonomiskt
synsätt. Debattörerna är oerhört fixerade vid *produktionskrafter*, *arbete*
och *kapital*. Vårt valutasystem, som ju utgör grunden för all
samhällsplanering, baserades före industrialiseringen på guld.
Industrisamhällets valutasystem vilar på produktionskrafter, och det
återspeglas i politiken, speciellt i kommunal- och landstingspolitik. För den
fyrtiotalistgeneration (de sk "baby-boomarna") som nu sitter vid makten är
detta A och O för allt politiskt arbete. Ekonomi, ekonomi och åter ekonomi,
arbetstillfällen, kommunikationer och bidrag kan diskuteras *i det oändliga*.
Miljöfrågor och värderingar kommer först i andra eller tredje hand. Det finns
en generation ute på taburetterna som fortfarande tror att vi lever i ett
alltigenom industriellt samhälle, och att politikens viktigaste uppgift är att
säkra sveriges exportindustri. I själva verket befinner sig vårt samhälle på
gränsen till det rena *informationssamhället* -- vad vi kallar för det
*postindustriella* samhället.

Cyberpunkaren ser den här hållningen som direkt fjantig. En sedel är inte mer
än ett papper. Det är den objektiva *information* man kan få från den. Den är
ett papper med några symboler på. Ett papper kan inte devalveras, ätas eller
bytas mot något annat om inte alla, eller nästan alla människor accepterar
dess fiktiva värde. Cyberpunkaren accepterar det *inte*, för i
informationssamhället kommer valutan inte att baseras på varken guld eller
produktionskrafter, utan ren *information*, eller om man så vill: tillgång
till kunskap, och möjligheten att utnyttja den.

Då vårt samhälle av idag befinner sig på randen till detta blir det allt
viktigare att utföra teoretiskt arbete och allt mindre viktigt med materiellt
bundet kapital och industrier.(7) (Vilket helt enkelt innebär att
cyberpunkarna, som behärskar datanäten och har många sympatisörer bland de
systemansvariga på nästan alla nyckelpositioner, kommer att ta makten från
politikerna -- om dessa inte tänker om.)

Redan nu har det dykt upp banker som handlar med *virtuell valuta* över
datanätverken, exempelvis holländska _Digicash_ eller _First Virtual_. Valutan
är ännu inte konvertibel med vanliga valutor som dollar och kronor, men den är
högst funktionell och används vid handel med ren information. Den fungerar så
att du sätter in några hundra på ett helt vanligt konto i banken varefter
dessa pengar kan distribueras över Internet med ett speciellt program. De kan
även återlösas till vanliga pengar via samma bank. Det är alltså fullt möjligt
att bedriva informationshandel med påhittade pengar som mellanled redan idag.
Det är bara en tidsfråga innan beskattning och liknande frågor aktualiseras,
och då är vi inne i informationsekonomin ordentligt. I USA har man t o m
myntat begreppet *Infonomi* (eng: *Infonomics*) som en beteckning på det nya
ekonomiska systemet.

Samtidigt lanserar kreditföretagen de sk *smarta korten* (eng: *smart cards*)
som kan användas för att handla varor med enligt samma princip som
telefonkorten: köpen registreras helt elektroniskt och innehållet på ditt kort
försvinner på samma vis som på ett telefonkort.(8) Speciellt kommer dessa att
användas på varuautomater och liknande, t ex för att köpa bensin. Det fungerar
*inte* som ett kontokort; du behöver inte slå in någon kod för att använda
kortet, det är bara att stoppa i och handla. Rätt hanterade kan sådana smarta
kort vara betydligt säkrare än vanliga sedlar och i princip omöjliga att
förfalska. Fel hanterade kan de bli lika lätta att förfalska som
telefonkorten. Ett omfattande försök med detta under varumärket *Cash* pågår
just nu i Sverige och dess framtid är oviss.

Makten Över Informationen

Information är alltså inte bara det som matas in i hjärnan, utan också det som
lagrats där, inklusive vår världsuppfattning och de *arketyper* som vi föds
med och som hjälper oss att göra världen begriplig. Tanken härstammar från
bl a Douglas Hofstadter.

De politiska cyberpunkarna säger: kopiera allt, stjäl all programvara och all
information du över huvud taget kan komma över, och kopiera den till så många
som möjligt. För till skillnad från produktionskrafter kan information
kopieras ohejdat, och därmed sprids makten över framtida valutasystem ut över
alla som har tillgång till informationen. Översatt till gammalt tänkande blir
det såhär: *"okej, jag kan inte ta över din fabrik (produktionsmedlet), så jag
tar och kopierar den. Sen ger jag kopior till alla mina kompisar osv och sen
kan du stå där med din fabrik och tro att du är något"*. Produktionsmedlen
tappar på så vis sitt inneboende värde och en ekonomisk jämlikhet kan
uppnås.(9)

Cyberpunkarna menar till och med att informationskanalerna genom de höga
teletaxorna hålls otillgängliga för allmänhet och ungdomar just därför att
förståelse människor emellan inte gynnar de stora ekonomiska makthavarna. Om
telebolagen sänkte priserna på internationella kommunikationer skulle den
ömsesidiga förståelsen i världen bli alldeles för stor för att vara lönsam.
Det skulle också vara därför företagen så gärna vill ta makten över Internet,
som ju oförskämt nog erbjuder internationell kommunikation utan någon större
kostnad. Människor skulle i ett alltför kommunikativt samhälle inte göra
tillräcklig *nytta* utan enbart se till att de fick mat för dagen och ägna
resten av sin tid till sådant de tyckte var spännande tillsammans med andra
människor, istället för att *producera*. Låt företagstopparna kommunicera
internationellt men håll för guds skull de vanliga människorna borta från den
stora världen. Resonemanget är ideologiskt och i princip omöjligt att bevisa.
(Eller motbevisa.)

Ett annat exempel är att belysa redan befintliga ekonomiska motsättningar med
cyberpunkens lampa: under hela 90-talet gnällde programvaruindustrin med
Microsoft i spetsen över att de förlorar så förskräckligt mycket pengar på
piratkopiering, och nu talar vi inte om några små hackare som sitter i en
källare utanför Stockholm med en PC, utan om hela nationer i orienten:
Indonesien och Bangladesh bland annat. I dessa länder ger man höga fan i andra
länders copyrightlagar och tillverkar därför kubikmetervis med piratkopierad
programvara. Det svinn detta ger upphov till uppskattas till sisådär 110
miljarder per år. Jag (och många med mig) måste erkänna att jag knappast
ligger sömnlös för att Bill Gates med några miljarder i personlig förmögenhet
inte får klämma de sista dollarna ur befolkningen i dessa U-länder. Detta är
knappast något enkelt moraliskt problem. Det handlar om global ekonomi och
rättvisa mellan länder. Vem programmerar vem? Vilket land har rätt att
bestämma ett annat lands ekonomiska värdighet?

Jag nämnde tidigare hur man på den sk *Scenen* bytte information mot
information - konstnärliga dataprogram och spel mot beundran. För en människa
med sådan bakgrund, som genom ett socialt spel i tonåren insett var de
grundläggande byggstenarna för vårt klassamhälle *egentligen* finns, är
cyberpunkideologin ett naturligt steg. Det uppenbara spel mellan individer med
allt vad det innebär av klasstillhörighet, politiker och direktörer är så
uppenbart likt det sätt på vilket scenen organiserade sig. Man inser att det
inte handlar om pengar, arbete och kapital - utan om informationshandel.
Status i form av klasstillhörighet, äganderätt, bostad - alla sociala symboler
- är inget annat än information. Att kontrollera informationskanalerna innebär
makt och därmed status. Det är inte svårt för en gammal hackare att bli en
smula cynisk.

Stora företag motarbetar enligt cyberpunken mänskliga relationer. Företag
tänker inte som människor. I och med att makten är delad och de styrande
männen och kvinnorna intrigerar istället för att titta utåt kan ett företag
uppträda fullkomligt känslolöst. Ingenstans är känslan av en intelligens som
överstiger människans så påtaglig som när man möter ett företag ansikte mot
ansikte. Ingen av de anställda på ett stort företag känner sig det minsta
ansvariga för företagets handlingar. Maktpyramiden inom ett större företag är
lika effektiv på att ta bort de anställdas samvete som en militär organisation
är på att ta bort soldaternas känsla av ansvar för sina handlingar. Företagen
är snabbare, rikare och mer effektiva än världens regeringar. Denna syn på
företag som komplexa individer bortom mänsklig kontroll är en gemensam nämnare
för såväl cyberpunkideologi som litteratur och film inom detta område.(10)

En annan sida hos cyberpunken är vad man med Ladislaus Horatius d.y:s ord
skulle kalla *neoterisk*, dvs evigt framåtsträvande med inställningen att allt
nytt är bra. Speciellt tydligt märks det hos en del teknikfetischister som
prisar allt det som den litterära cyberpunken vill varna för. Genetik, droger,
manipulation av sinnesintryck och nu senast nanoteknik. (Nanoteknik är en
teknik som innebär att man konstruerar föremål genom att manipulera enskilda
atomer. Forskare på IBM lyckades med denna teknik skapa en IBM-logotype av
uppradade xenonatomer.) Det mest skrämmande med denna inställning är att dessa
fanatiska neoteriker är fullkomligt medvetna om hur otrevligt och
odemokratiskt ett sådant samhälle skulle bli, men förespråkar det ändå -
eftersom det placerar dem själva bland vinnarna.(11)

Till det tankekomplex som brukar förknippas med cyberpunk hör också en god
portion paranoia av det slag som utvecklats av Robert Anton Wilson och som går
i samma anda som tankarna om enorma konspirationer av den typ som förekommer i
TV-serien *Arkiv X*.

Cyberpunkideologin förknippas framför allt med _Michael Synergy_ (formodligen
en pseudonym), en medarbetare på cyberpunktidningen *MONDO 2000*. Bland
tänkarna på MONDO 2000 märks även den excentriske författaren och LSD-profeten
_Timothy Leary_, både älskad och hatad för sina kontroversiella tankar redan
på sjuttiotalet. Det skall dock betonas att de flesta cyberpunkare anser MONDO
2000 vara en tidning som bara nosar efter kitsch och nyheter för att verka så
häftig och inne som som möjligt. Tidningen har dock gett rörelsen ett ansikte
utåt. Den riktiga politiska cyberpunkrörelsen finns i datanätverken, med
utgångspunkt från nätverket *The Well* i San Francisco, och utvecklas i en
evigt pågående diskussion mellan användarna. Den mest namnkunnige tänkaren i
detta lag torde vara _John Perry Barlow_. *Apropå San Fransisco...*

Hippier och Yippier

Cyberpunkideologin har rent värderingsmässigt drag av såväl anarkism,
socialism och nyliberalism som amerikansk hippie- och yippiekultur från
universiteten Berkely och Stanford i San Francisco. Jag har redan tidigare
nämnt yippier, men det kan vara på sin plats att nämna även hippiekulturen,
eller det som vi i Sverige förknippar med "proggkultur". Denna kultur är ett
av fundamenten för den cyberpunkideologi som sprids över datanäten med San
Francisco som utgångspunkt.

Hippiekulturen i USA var dels grundad i en kamp för mänskliga rättigheter, om
svarta och vitas lika värde och mötesfrihet mm, dels var det en förlängning av
beatnikkulturen från 50-talet, bland hippierna framför allt företrädd av
poeten _Allen Ginsberg_, en vän till Jack Kerouac och William S Burroughs.
Ginsberg hade kommit i kontakt med psykologen Timothy Leary 1960 och de båda
blev förgrundsfigurer i den framväxande hippierörelsen.(12) 1962 släpptes _Ken
Keseys_ bok *Gökboet*, en roman som skrivits under kraftigt inflytande av
Peyote och LSD. Kesey arrangerade offentliga LSD-partyn, sk *acid-tests* dit
folk kunde komma och testa LSD gratis. (Det var fullt lagligt att tillverka
och sälja LSD i USA fram till 1965.) En rockgrupp som brukade spela på Keseys
syrapartyn var _Grateful Dead_, en grupp som senare blev synonym med en
musikstil som kallas *syrarock* (eng: acid rock) och som senare blev
förebilder för olika hippierockare som exempelvis _The Doors_ och _Jefferson
Airplane_.

Hippierna predikade sitt kärleksbudskap fram till 1970 då de mer våldsamma
yippierna tog över. Sommaren 1967 räknas som en kulmen, den sk
*kärlekssommaren*, när Grateful Dead, Simon & Garfunkel, The Who och Jimi
Hendrix spelade på en festival i Monterey som filmades och spreds över hela
världen. Samma år släpptes de odödliga låtarna*Light My Fire* av _The Doors_,
och *A Whiter Shade of Pale* av _Procul Harum_. Det kunde bara gå utför.

I Sverige kallar vi våra hippier för proggare (eller *den nya vänstern*), och
de är (var?) mycket mer kommunistiska än sina amerikanska anfädrer. Detta
berodde framför allt på ett stort inflytande från olika maoistiska
organisationer vid svenska universitet som Clarté, KFML (Kommunistiska
Förbundet Marxist-Leninisterna), De Förenade FNL-grupperna osv. Runt 1967-68
kulminerade vågen med protester mot det mesta, bland annat vid en ocksupation
av kårhuset i Stockholm, och den generation som var mellan 15 och 25 år då och
som nu (1999) är mellan 45 och 55 ser gärna tillbaka på tiden som en
guldålder.

Huvudtanken bakom hippierörelsen var protesten mot det pågående kriget i
Vietnam och organisationer som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen växte
sig under den här perioden enormt stora. Musikgrupper som Nationalteatern
eller Hoola Bandola Band blev generationssymboler. Timothy Leary var inte
okänd, och LSD, Hasch och Marijhuana var inte alls ovanligt bland ungdomar.
Efterhand distansierade sig den svenska delen av rörelsen från händelserna i
San Fransisco kanske eftersom den renodlat kommunistiska delen av rörelsen
inte ville förknippas med idéer från USA. Istället hämtades Detta fick till
följd att vi efter slutet på 60-talet inte hörde av San Francisco på ett tag.

I den mån vi någonsin såg några av 70-talets yippier i Sverige var de
uppblandade med den centraleuropeiska anarkismen med autonoma grupper i
Holland och Tyskland (sk *provos*), eller BZ i Danmark. Svenska proggare var
dock lite rädda för den nya aggressiva attityden; 1967 hade man ockuperat
Åhléns leksaksavdelning i protest mot krigsleksaker - en typisk manifestation
av den auktoritära men samtidigt pacifistiska icke-vålds attityd som rådde
inom rörelsen. Man tycks ha menat att man skulle använda aggressivitet mot
våld, en uppenbart paradoxal inställning som inte många förstod sig på.
_Charles Mansons_ rituella mord 1969 med avlägsen anknytning till
hippierörelsen, och yippiernas våldsamma förstörelselusta, blev för mycket för
sveriges lena mysproggare.(13)

En inte alltför ovanlig tanke om vad som hände sen var att proggarna skaffade
sig jobb och om kvällarna satt hemma och tittade på TV, lärde sig att hålla
käften och vara nöjda och hjälpa till att bygga folkhemmet istället för att
förändra världen utanför Sveriges gränser. Eftersom vietnamkriget var över
började några protestera mot kärnkraft istället för mot krig. Ända sedan dess
dras vi med folkrörelser som måste ha något att protestera mot för att
överhuvudtaget fungera. Hursomhelst: de värderingar och livsideal som fanns
inom hippie/yippie-rörelsen har till viss del överförts till cyberpunken.(14)

En del skulle säkert påstå att hela hippiegrejen dog med 60-talet. Även om
detta till viss del gäller för Sverige, är det en helt annan sak med USA, där
konflikten gick mycket djupare och hade stort inflytande över hur det
amerikanska samhället ser ut idag. I USA bottnade dessa protester i
rasförtryck och politiska förföljelser som vi i Sverige aldrig sett maken
till. Många medelålders amerikaner vet vad det innebär att slåss för
medborgerliga rättigheter, och att yttrande- och rörelsefrihet inte är några
självklarheter. I och med att USA:s större BBS:er och konferenssystem som *The
Well* i San Francisco kryllar av gamla hippier och yippier kommer alla
Internetanvändare förr eller senare i kontakt med en hippiekultur som visar
såväl militanta, drogliberala som pacifistiska drag, men som framför allt
värnar om medborgerliga rättigheter.

Vad många europeiska iakttagare av denna kulturform säkert missat, är den
*kritik mot makten*, som döljer sig hos de viktigaste ideologiska företrädarna
för hippierörelsen. Det är framför allt Burroughs och Leary som står för denna
kritik. Leary har en av de viktigaste poängerna i sin bok *The Politics of
Ecstasy*, där han menar att makten ständigt matar medborgarna med
lättbegripliga budskap för att hindra dem från att ifrågasätta. Han menar att
den kraftiga lagstiftningen mot, och fördömandet av, psykedeliska droger
handlar mer om makt över människans psyke än den eventuella farligheten hos
drogerna själva.

Hjältar och Skrävlare

En del cyberpunkare, framför allt hackare, vill gärna göra sken av att de
distribuerar ljusskygg information till bland annat _Greenpeace_ (en av
världens mest politiskt korrekta organisationer, vilket tydligen kan få vilket
hjärta som helsta att smälta), men frågan är hur mycket dessa moderna hackare
*egentligen* förmår; hackare har nämligen en tendens att utmåla sig själva i
så god dager som möjligt och hänfaller inte sällan åt rent skryt.

Det är emellertid ett faktum att hackarna i _Chaos Computer Club_ i samband
med Tjernobylolyckan spridde ut uppgifter om det västtyska
kärnkraftsprogrammet som regeringen själv inte ville släppa ut. All denna
information hade man kommit åt genom att att göra olagligt intrång i
regeringens databaser. Men var det *rätt* eller *fel?* I laglig mening var det
olagligt, men ur moralisk synpunkt? Jämför exempelvis med grävande
journalistik som gräver för djupt och hamnar på fel sida lagen.

Dataintrång för det allmännas bästa har även skett i Sverige: BBS:en
*Ausgebombt* i Vänersborg som fick en del uppmärksamhet i media, penetrerades
och undersöktes av en hackare, varefter basens innehåll kunde avslöjas. Basen
skall förutom den vanliga propagandan, knarkrecepten och bombritningarna även
ha innehållit grov barn- och våldspornografi samt dödslistor. Detta hade
förmodligen inte kommit upp till ytan utan hjälpen från hackaren. (Vem som
egentligen lejde hackaren är däremot höljt i dunkel, han gjorde det tydligen
inte på eget initiativ. Källa: Elvsborgs läns allehanda augusti 1993.) Även de
andra politiska hackaktioner som nämndes i kapitel 4 har dimensioner som går
utöver begreppen lagligt/olagligt och in i den mycket större frågan om
rätt/fel. Är det inte egentligen helt *rätt* att förstöra propagandaapparaten
för en diktatur?

Även om vi i Sverige kanske inte upplevt så många fall av rena
cyberpunkaktioner, så har en del cyberpunkrelaterade *brott*, där små grupper
tekniska ljushuvuden lagt ned massor av arbetstimmar på att konstruera
tekniska hjälpmedel för informationsspridning: de piratdekodrar för kabel- och
satellit-TV som en del hackare tillverkar är ett exempel, eller falska
telefonkort.

Sådana hackare tänker kanske inte i första hand ideologiskt, men man kan som
sagt ana vissa gemensamma värderingar: Alla satellitsändningar väller ju in
över oss - men apparaten som behövs för att *tolka* dem vill kabelföretag och
TV-stationer belägga med monopol. Jag skall alltså inte få bygga en egen hur
som helst. Individens frihet blir då begränsad till förmån för stora
mediaföretag - en ofrihet som kräver sitt uppror. Kanske är det rentav så att
hackarna genom att testa var gränserna går visar för oss att de här gränserna
verkligen finns och att det inte bara rör sig om en formsak.

En underlig egenskap med dessa hackare är att de i stort sett alltid står upp
för sina aktioner och inte betraktar sig som traditionella brottslingar. När
de grips för sina brott brukar de prata om att *hjälpa* de drabbade företagen
att hitta sina säkerhetsbrister. *"Vi ville visa att systemet var osäkert"* är
en av de vanligaste förklaringarna. Vi ser i dem Nietzsches övermänskliga
natur som ser det som sin rättighet att bryta reglerna för att samhället skall
ha en chans att utvecklas. En hackare med rent politiska motiv kan givetvis
åberopa ännu högre syften än så.

Man måste också skilja på de som bygger piratdekodrar eller telefonkort för
att *tjäna pengar* på dem och de som mest gör det för utmaningens skull, för
att befria informationen. Den som tillverkar piratdekodrar enbart för att göra
sig en hacka på försäljningen är inte ett dugg bättre än vanliga egoistiska
falskmyntare. Men sedan finns det de där andra - de som bara vill sprida
informationen, eller som åtminstone har flera motiv; t ex ett brinnande
intresse för teknik, en jakt på spänning, en fascination. Hackarens
rebellrörelse är född - informationen skall vara tillgänglig för alla; man
säger till och med att den har en inneboende längtan efter frihet:
_Information WANTS to be free!_(15)

När man ser hackarna ur det här perspektivet, att de försöker förmedla
information och rent av påstår att den inte kan ägas, precis som _Sitting
Bull_ en gång påstod att land inte kunde ägas, och pengar inte gick att äta,
börjar man kanske förstå var det sunda ligger i hackarnas cyberpunkideologi.
Information - och på ett sätt *är* allt information - kan inte ägas. Inte
heller land, arbetskraft eller kapital. Ideologiskt är det inte mycket nytt,
bara ett nytt synsätt.

Hackarnas ideologi syftar inte till att skapa någon teknokrati där de största
genierna härskar. Den vittnar bara än en gång om individens längtan efter
befrielse från maskineriet - och en djupt liggande humanism. Vi omges av ett
system av regler som begränsar vårt handlande på ett ibland ganska absurt
sätt. Hackarna visar på att systemet existerar och att det varken är säkert
eller oföränderligt. Kanske är det en form av anarkism, kanske är det bara
någon djupt liggande längtan efter frihet, något inneboende i den mänskliga
naturen, som tittar fram. Ett frö till en ideologi som givetvis är ett enormt
hot mot de värderingar och ekonomiska system som håller samman vårt samhälle.

Bland cyberpunkinspirerade aktionsgrupper märks även *cypherpunkarna* (kallas
också *kryptoanarkister*). Den lustiga ändringen i stavningen är inte
slumpmässig utan anspelar på det amerikanska ordet för chiffer = *cipher*.
Till viss del återknyter det kanske också till de tidigare nämnda phreakarna,
som i bland ansåg att teletrafiken borde vara gratis, och utforskandet av
telefonsystemet tillåtet. (Telefoni är ju också informationsutbyte.)
Cypherpunkarna är mest intresserade av kryptering och har framför allt gjort
sig kända för att distribuera programmet *PGP (Pretty Good Privacy)*, ett
*krypteringsprogram* som kodar data så att inte ens den amerikanska
säkerhetstjänsten kan dechiffrera den. Den politiska makten fråntas därmed den
sista möjligheten att fullt ut kontrollera vad för slags information som
sprider sig i datanätverken, vilket ju är precis vad cyberpunkarna vill uppnå.
Bland dessa handlingskraftiga cypherpunkare märks bland annat _Eric Hughes_
som drivit frågorna på Internet, och de hackare som för full maskin nu
producerar programmet *GPG (GNU Privacy Guard)*, en fri kryptoprogramvara.

Cypherpunkarna försvarar också rätten till anonymitet på nätverken. Man har
satt upp ett flertal anonymiseringsservrar som anonymiserar meddelanden,
fördröjer dem, krypterar dem och skickar den kors och tvärs över jordklotet
för att fulltändigt omöjliggöra all spårning. Deras politiska förbilder finns,
liksom inom flera delar av cyberpunken, i den amerikanska *libertarianismen*.

Ideologiskt Arv

Om vi ger oss på att försöka analysera vad cyberpunkideologi egentligen är kan
vi börja med libertarianismen. Detta är en radikal nyliberal ideologi som
fordrar maximal frihet åt individen, och ställer individens rätt att tänka,
tala eller konspirera (om hon så önskar) i centrum. De menar att det moderna
samhället alltför mycket begränsar individens frihet. En tongivande filosof är
_Robert Nozick_, och medlemmarna i det amerikanska libertarianistiska partiet
består mest av gnälliga småföretagare. (Eller *urbaniserade småborgare* om vi
skall vara formella.) I Sverige är nyliberalerna i allmänhet yngre, med
anknytning till *Frihetsfronten* elle *Fria Moderata Studentförbundet*, som i
praktiken fungerar som ett slags idéfarmer för Moderata Samlingspartiet. En
annan filosofi som är mycket populär bland nyliberaler är författarinnan _Ayn
Rands_ *objektivism*(16) som egentligen var fröet till hela den nyliberala
tankeriktningen.

Det individcentrerade tänkandet inom nyliberalismen har haft avgörande
inflytande på cyberpunken som ideologi. Den mest markanta skillnaden är att
medan nyliberalismen ser det kapitalistiska systemet som ett neutralt
instrument att befria individen från massans kontroll (arbeta och konsumera så
blir du lycklig utan staten), struntar cyberpunken totalt i det kapitalistiska
systemet. Cyberpunken bortser i stort sett helt från de materiella friheterna
och ägnar sig åt de mentala. Som verktyg för att befria människans själ ser
man informationstekniken, vad som befriar henne materiellt är mindre
intressant. Till skillnad från nyliberalerna anser cyberpunkarna att företag
är farliga maktfaktorer som lika väl som staten kan få för sig att begränsa
medborgarnas frihet, oavsett samhällsskicket i övrigt.

I övrigt kan man märka starka influenser från *anarkismen*, speciellt bland
hackare och *teknokrater* (som jag skall ta upp lägre fram).* Hands-on
imperativet* får sägas vara hämtat från anarkismen; att man inte skall
acceptera auktoritära gränser för sitt handlingsrum. Hos hackarna är detta
knutet till sammanslutningar av fria människor i den anda som beskrivs av
anarkistiska tänkare som Max Stirner, Pierre-Joseph Proudhon, Michail Bakunin
eller Peter Kropotkin. Jämför till exempel de små grupperna på högskolorna,
*Scenen* bland hemdatorentusiasterna och de fria diskussionsgrupperna på
Internet; likheten är slående med de fria grupper i samverkan som Kropotkin
förespråkade. Regeringar, företag och enorma hierarkiska organisationer står i
bjärt kontrast till detta.

*Att all information borde vara fri* är ett nästan rent socialistiskt inslag i
cyberpunken, om man med detta menar att det är fel att bygga murar kring
kunskap eller att tjäna pengar på information. Om man avser tryckfrihet, är
mottot grundläggande inom såväl liberalismen som reformsocialismen.
*Tillgången till datorer, eller vad som helst som kan lära dig något om hur
världen fungerar borde vara obegränsad och total* - också detta är ett mycket
socialistiskt motto. Det innebär (som jag ser det) även att det borde vara
skattefinansierat och därmed gratis att telefonera.

Redan efter dessa inledande exempel ser vi tydligt det kluvna ideologiska
arvet inom cyberpunken. Den är i stora delar oförenlig med vanliga ideologier,
samtidigt som den är anpassningsbar eftersom den bara intresserar sig för
information.

Om vi jämför med _Karl Marx_ samhällsteorier ser vi tydliga likheter. Marx
menade att ett samhälles ekonomi utgick från de som gjorde *arbetet*: I
antikens Grekland var det slavarna, under medeltiden bönderna och de livegna
och i industrisamhället arbetarna (proletärerna). Genom att detta
organiserades i ett kapitalistiskt system födde de lägre klasserna de
överliggande. Innan vi kan förstå vad som menas med detta måste vi genomskåda
myten om arbetaren: vi har lite var till mans bilden av en arbetare som den
som utför tungt och slitigt jobb för taskig lön. Detta må ha stämt bra in på
industrisamhället, men är mindre tillämpligt på informationssamhället.

Arbetaren är och förblir den som hamnar *i botten på maktpyramiden*, och som
genom ett subtilt mönster av sociala förhållningsregler och inrutade
arbetsuppgifter i möjligaste mån hålls borta från allt avancemang uppåt. I vår
marknadseknomiska bild av världen har vi nära nog börjat betrakta det som en
naturlag att hierarkier där de undre föder de överliggande alltid uppstår och
alltid *måste* existera, och på det viset upprätthålls systemet från
generation till generation. Pragmatiker inser att så inte behöver vara fallet,
men låt oss för ett ögonblick utgå från att teorin om att maktpyramiden är
solid och kommer att finnas kvar ännu ett tag in i framtiden.

Om vi nu applicerar detta på ett informationssamhälle, var hamnar vi då? Jo,
*arbetet* utförs av terminalslavar, programmerare (populärt benämnda
*IT-proletärer*) och andra som förmås jobba hårt med datorerna medan
bourgeosin(17) (överklassen och den övre medelklassen) sköter alla de slicka
och roliga jobben, samt håvar in de grova stålarna. För att skydda sina
investeringar måste bourgeoisin bygga murar runt sin information och skydda
den från att hamna under arbetarnas kontroll. De informationssystem som byggs
nuförtiden återspeglar detta förhållande: e-postkryptering inom företag
utformas så, att överodnade vid behov kan läsa underordnades post, men inte
tvärtom, *Data Warehousing* (ett buzzword inom IT-branchen) går ut på att
sammanställa information om medarbetarnas arbete som sedan bara delges
beslutsfattarna. De som arbetar på en lägre nivå i en organisation förväntas
bara ha kunskap om sin sitt begränsade arbetsfält, medan de som jobbar högre
upp ensamma har rätt till överblicken. Hierarkin har implementerats i form av
datorprogram. Att i ett sådant läge fordra informationens frihet måste
betraktas som synnerligen socialistiskt. Att piratkopiera dataprogram i stor
skala, hacka sig in i maktens datorsystem osv, blir en potentiell revolution.

Där arbetarna tidigare lurades bort från sin insikt om hur världen egentligen
fungerar med hjälp av religion, luras dagens bourgeoisi med spöken som
*marknaden* och *nationalekonomin*. (Tidigare betonade man även moral och
rättskänsla, något som fallit platt till marken efter att det sena 80-talet
visade att bourgeoisin i princip saknade sådant själv.)

Slutligen har vi speciellt bland de illegala hackarna som jag nämnt, ett
starkt inflytande från _Nietzsche_ med tankar om att ett felaktigt system
måste rivas ned innan ett nytt (hos Nietzsche kallat *övermänniskan*) kan
byggas. Detta inflytande är så starkt att cyberpunkare ibland kallas
*Tekno-Nihilister*, vilket dock är en grov generalisering. Med Nietzsche i
ryggen kan hackarna motivera sig för att riva ned säkerhetsbarriärer inom
såväl telefon- samt datanät för att på så vis vidareutveckla tekniken och
därmed hela informationssamhället. De menar att de sjuka delarna av systemen
måste förstöras för att möjliggöra ett livsvärdigt informationssamhälle. Dessa
tankar kan man rent allmänt inte förneka; det är uppenbart att
säkerhetsrutinerna har blivit bättre delvis *tack vare* hackare, och att
samhället därigenom skyddats mot tänkbara angrepp från organiserad
brottslighet som exempelvis maffior. Svenska företag har vid flera tillfällen
informellt använt sig av hackare för att utveckla sina säkerhetssystem. Jag
skall längre fram visa att polisen och militären gör detsamma.

      *"Du kom dem nära och gick dem förbi: det förlåter de dig aldrig.* (...)
     *De korsfäster gärna den som uppfinner sin egen dygd."*
    
     (Ur: *Sålunda talade Zarathustra* av _Friedrich Nietzsche_)
    
     *"Ja, jag är en brottsling. Mitt brott är nyfikenhet. Mitt brott är att
     jag dömer folk efter vad de säger och tänker, inte efter vad de ser ut
     att vara. Mitt brott är att jag är smartare än er, något ni aldrig kommer
     att förlåta mig."*
    
     (Ur: *Phrack* #7, *The Conscience of a Hacker* av _The Mentor_)
    
    
En rolig vinkling på det hela är att medan socialismen fordrar frihet åt
produktionsmedlen (fabrikerna till folket), och liberalismen fordrar frihet åt
tanken (tryckfrihet) blir detta i informationssamhället i princip en och samma
sak. Cyberpunkarna kräver frihet åt informationen. John Locke, en liberal
föregångstänkare, ansåg i princip att privat egendom är en del av den
naturliga världsordningen. Det vet vi numera att det inte är. I själva verket
har vi människor kommit överens om att det skall finnas något som heter privat
egendom, och de flesta av oss gör denna överenskommelse utan att vi vet om
det. Informationstekniken tar upp medvetandet om sådana konventioner på ett
pinsamt påtagligt plan.

Ett exempel på detta är kontroversen med Scientologikyrkan som blossat upp på
Internet. En avhoppare från rörelsen publicerade scientologernas heligaste och
hemligaste dokument elektroniskt och tillgängligt för alla. Scientologerna
blev inte glada, och har lyckats tjata på (och hota) de systemansvariga så att
de tagit bort dokumenten som de betraktar som sin intellektuella egendom.
Vilket skall gå först i ett sådant fall? Yttrandefrihet och offentlighet eller
copyright? (Inte för att scientologernas papper har så högt intellektuellt
värde, men ändå -- det är en principsak.)

Under 1997--98 kom stockholmaren Zenon Panoussis avsiktligt på kollisionskurs
med Scientlogerna rörande detta, så han publicerade de hemliga dokumenten som
av Scientologerna kallades *OT:s*, vilket var kurshandledningar som förde upp
den aspirerande scientologen till hierarkinivån Operating Thetan, vilket är
den högsta kasten inom scientologin. Senare fick han även tillgång till *de
superhemliga* dokumenten, sk *NOT:s* (New Era Dianetics for Operating Thetans)
vilket var den moderna varianten av kurshandledningen och kunde föra upp
medlemmarna på de högsta nivåerna *inom* den högsta kasten. Dokumenten hade
redan varit på drift bland avhoppare i flera år, men i och med Internet har de
spridits explosionsartat. Panoussis postade dem till nyhetsgrupper, lade upp
dem på websidor och skickade dem med e-post till den som så önskade. Sedan
skrev han ut kopior på papper och lämnade kopior till riksdagen, regeringen
och justitiekanslern, vilket innebar att dokumenten blev offentlig handling
och kunde kopieras av vem som helst. Många jurister har menat att detta är ett
oförsvarligt förfarande, eftersom offentlighetsprincipen inte skrevs med
avsikten att man med den skulle kunna "tvångsoffentliggöra" hemliga eller
copyrightskyddade handlingar. Men man måste återigen fråga sig: är detta en
fråga om vad som är *lagligt* och *olagligt* eller är det en fråga om vad som
är *rätt* och *fel*?

Vad vill egentligen cyberpunkarna? De vill ha maximal frihet åt individen,
samtidigt som de vill ha en otroligt stark stat som kan garantera fria
kommunikationer. Är inte detta bara att plocka de godaste bitarna ur några
befintliga ideologier och konstruera ett stort populistiskt system? Nej, att
betrakta cyberpunken på det viset är att återigen tillämpa samma måttstock som
använts för alla andra ideologier. Cyberpunken saknar nämligen en klart
utmönstrad utopi. Den *är* ingen genuin ideologi, snarare ett sätt att
betrakta världen. Den allmänna inställningen till hur problem skall lösas är
*"som det verkar bäst"*. Att diskutera i termer av praktiska åtgärder är
tämligen ointressant. Alla åtgärder är i praktiken kompromisser mellan
individens frihet och massans trygghet.

I cyberpunkens natur ligger av tradition en vilja att bryta sig ur dessa
begreppssytem. Det är lätt att missförstå en cyberpunkare och börja diskutera
begrepp som ligger på ett helt annat plan. Man måste här betänka att en
cyberpunkare *inte* accepterar alla värderingar som vi är så vana vid att vi
betraktar dem som självklara. Du skulle t ex kunna fråga en cyberpunkare hur
hon/han ställer sig till att politiker kan höja sina egna löner. Han/hon höjer
kanske på ögonbrynen och frågar: *"hur kan du acceptera att det finns något
som kallas 'löner' ?"*

En sådan motfråga är nästan tabu, och så svår att ta åt sig att man gärna
betraktar personen som enbart dum i huvudet. Likväl finns det, som du nu har
förstått, en tydlig tankegång bakom. (Med ett ord skulle man kunna säga att
cyberpunken innehåller *metafilosofiska inslag*, men det är nog inte alla som
förstår vad jag menar om jag skriver det.)

Det mest skrämmande med cyberpunkare är kanske just detta att de betraktar
mänskligheten med en sorts ironisk distans; de ser att människorna är slavar
under ett gigantiskt informationssystem, och samtidigt vet de hur lätt det är
att manipulera information. För en cyberpunkare är en rik människa inget annat
än en hyfsad hackare som lyckats manipulera informationsflödena till sin egen
fördel. Då grundtesen inom cyberpunkideologi är att ingen information kan
ägas, kan ingen människa heller vara "rik". Rikedom blir för individen bara en
fråga om att manipulera information så att andra accepterar att hon/han *är*
rik.

Cyberpunk i Sverige

Cyberpunken, främst hackaretiken och medborgarrättsrörelsen, har funnits länge
i Sverige. Att hackaretiken fått sådan bred spridning bland hackare och andra
dataintresserade ungdomar i Sverige beror i princip endast på en enda man -
chefredaktören för hemdatortidningen *Datormagazin*: _Christer Rindeblad_.
Tidningen, som närmast var en *bibel* för alla hemdatorintresserade ungdomar
under senare delen av 80-talet, publicerade under 1987 en artikelserie om
hackarnas ursprung, författad av Rindeblad själv. I #7 1987 publicerade man
för första gången hackaretikens motton på svenska, och i artiklarna i övrigt
kan man tydligt spåra ett starkt inflytande från denna etik. Man var öppen för
diskussion på insändarsidorna och uttryckte vid ett flertal tillfällen sin
ståndpunkt att kompiskopiering inte är så farligt jämfört med organiserad
piratverksamhet.

      *"Om sanningen skall fram har nog de flesta av oss piratkopior i våra
     diskettlådor.* (...) *Visst kan man moralisera över detta, men det
     hjälper föga. Frågan är om det går att stoppa kompiskopieringen. En del
     branchfolk anser tom att denna typ av piratkopiering vitaliserar
     branchen. Piratkopiorna är en form av reklam. De riktigt bra programmen
     säljs ändå därför att folk vill ha originalet med en riktig manual.*
     (...)* Största hotet kommer från de professionella programpiraterna."*
    
     (_Christer Rindeblad_ i *Datormagazin* #7 1987, ledarsidan.)
    
    
Christer, som själv är gammal hackare, måste ha fått utstå mycket ovett från
databranchen efter sådana här uttalanden. Den officiella attityden från
mjukvarujättarna är benhårt auktoritär och menar att all kopiering av mjukvara
inte bara är förbjuden, utan också skadlig för branchen. (I praktiken struntar
man i alla fall som rör kopiering i mindre skala.) Under ett tag var tidningen
Datormagazin ovanligt uppkäftig trots att den i princip satt i knät på
mjukvarubranchen. Senare tonade man ner hackarattityden. Numera är tidningen
nedlagd.

En del högskoleföreningar, framför allt _Lysator_ vid Linköpings tekniska
högskola (som är känd för att dyrka 60-talets hackarideal) är ibland inne på
cyberpunkspåret. För det mesta är det dock en smula vinklat av medlemmarnas
egna politiska idéer. Sådana dataföreningar är också av tradition rädda för
att alltför mycket stöta sig med etablissemanget och håller sig till lite
lagom harmlösa politiska grupperingar som _EFF_, _Free Software Foundation_
(se nästa kapitel) och _League for Programming Freedom_. (Detta började redan
på MIT då högskolehackarna låste in sig på institutionen medan hippierna stod
utanför och demonstrerade mot Vietnamkriget.) De underjordiska hackarna som
inte behöver vara rädda om yrkesheder och status är betydligt mer radikala.
Många högskolehackare har dock goda kontakter med, och sympatiserar med de
underjordiska hackarna.

Det kontroversiella (och läsvärda) svenska fanzinet *Flashback* har ibland
lite grand av cyberpunkkaraktär; bland annat publicerar man intervjuer med
udda artister och politiskt omöjliga personer som Albert Hoffman och Timothy
Leary, listor med namn och address på människor som begått brott etc.
Huvudsakligen intresserar man sig dock mest för allmänna tryckfrihetsfrågor
typ filmcensur, och publicerar material som andra medier helst inte vill
befatta sig med; ungefär som *Folket i Bild / Kulturfront* -- fast helt utan
moralisk urskiljning, och långt mindre politisk. Om det retar någon -- tryck
det i så fall.

Denna tidning har också en djupt ideologisk klangbotten: det är, förvånande
nog, ett medium som kritiserar media. Flashback plockar fram all den
information som etablerade massmedia undviker eller sorterar bort, helt enkelt
därför att det är *för* kontroversiellt, *för* osmakligt, och *för* politiskt
inkorrekt. Flashback visar, kort sagt, att även den tredje statsmakten ljuger
för oss. Exempelvis tryckte man en lista över vilka tidningar som uppbar
presstöd, och hur mycket. Detta är nästan *tabu* i etablerade tidningar. Det
vore att kritiskt granska sin egen branch, att exponera sina egna privilegier
och visa vilken ekonomisk makt media i själva verket har.

När Flashback den 25 juni 1996 startade ett elektroniskt nyhetsbrev,
*Flashback News Agency*, gick det ut till ett drygt 20-tal personer (varav
undertecknad var en). Nu, 1999 har det över 80.000 prenumeranter och är utan
tvekan sveriges största elektroniska nyhetsbrev. Flashback News Agency är
unikt i världen på detta vis, ingen annanstans finns ett så stort och
etablerat undergroundmedia. Denna expansion har också påverkat tidningens
tidigare profil -- från att från början ha varit en undergroundtidning i
största allmänhet, som nu breddats till att omfatta i princip all
undergroundkultur som tänkas kan, den har bättre informatörer i alla vinklar
och vrår av det svenska samhället, kvaliteten på språket och innehållet har
ökat, och chefredaktör Jan Axelsson (som är synonym med tidningens
redaktionspolicy) gör en viss, om än ytterst begränsad, moralisk bedömning av
materialet.

      *"Att skriva om olika undergroundrörelser och subkulturer, men samtidigt
     ta avstånd från t ex nazism skulle enbart innebära att vår bevakning blev
     sämre, mer trångsynt och avsevärt mer begränsad. Det finns redan mängder
     av politiskt korrekta tidningar..."*
    
     (_Jan Axelsson_, redaktör för *Flashback* ur *Flashback #3* 1995)
    
    
Huvuddraget i just cyberpunkideologi är att man förespråkar *kopiering* av
dataprogram samt litterära och visuella alster, dvs att man är *mot* copyright
- att information inte kan och inte bör ägas.

Cyberpunkarna liksom nyliberalerna och större delen av anarkisterna anser att
det inte finns "farlig" information -- bara farliga människor. Att som i
Sverige censurera filmer för vuxna människor ses som ett förakt av den
mänskliga intelligensen. Vad har auktoriteterna som klipper filmerna som inte
människor i gemen har? Vad gör dem bättre? Det finns bara ett vettigt svar på
den frågan: *Värderingar*. Cyberpunkaren har sina egna värderingar, och tänker
inte tumma på dem. Alla restriktioner av information är av ondo och syftar
bara till att bevara samhället så som det alltid varit, en form av
statsfinansierad tankekontroll. I det här avseendet är cyberpunken kraftigt
influerad av den samhällssyn som William Burroughs framför i sina böcker, om
den lilla människan som insydd i ett maskineri som andra människor är roade av
att kontrollera. Den yttersta spetsen mot människans integritet i detta
maskineri blir givetvis censuren.

Cyberpunkaren frågar sig: Varför får jag inte se oklippta filmer? Varför får
jag inte äga bombrecept och steg-för-steg anvisningar på hur man tillverkar
LSD? Varför? Litar inte samhället på mitt omdöme? Om jag inte kan bedöma vad
som är bra eller dåligt för min och andras hälsa, kan då samhället lita på
mitt omdöme när det gäller politiska ideologier? Varför inte förbjuda farliga
politiska böcker av Adolf Hitler, IRA, Timothy Leary och Jerry Rubin? Eller
konstiga kvasireligiösa skrifter av Hans Scheike? Varför inte förbjuda allt
som kan göra medborgare uppkäftiga mot myndigheter, och all kritisk granskning
över huvud taget? Varför inte ta bort offentlighetsprincipen? Varför inte
införa obligatoriska drog- och psyktester för alla medborgare med jämna
mellanrum, så att vi hittar alla missbrukare med en gång? Varför lita på någon
alls?

Problemet med datorer och tryckfrihet är en sprängfråga. Tryckfrihet var från
början tänkt att motverka politisk censur. I och med liberalismens intåg med
Locke och Voltaire på 1700-talet ansågs detta så viktigt att Sverige som andra
land i världen avskaffade censuren. I tryckfrihetsförordningen år 1766 ville
man främst värna om folkbildningen och hade inte en tanke på de problem med
bilder, filmer, elektroniska media och tecknade serier som skulle dyka upp i
vår tid. *Men* många av censurens försvarare ville redan då värna om "den goda
smaken". Intresse av bombtillverkning, narkotikaframställning eller sexuella
perversioner kan knappast kallas för god smak. Därför förordar man censur.
*Damer utan kläder bör man inte titta på...*(18)

Ändå måste man nu fråga sig: Vad är det vi skall ha tryckfriheten till? Och
vad skulle censuren vara bra för? Om det nu finns människor som försvarar
dessa dokuments existensberättigande, vad är det då som driver dem? Med ett
idiotiskt bakvänt resonemang skulle man givetvis kunna säga att de måste vara
terrorister, narkomaner eller "fula gubbar". Men kanske är det inte dokumenten
i sig som intresserar försvararna, utan snarare dokumentens *blotta existens?*
Att all information är lika mycket värd och att vi inte har rätt att
kollektivt sätta oss till doms över den. Spridandet av dylika dokument skulle
alltså kunna vara en *politisk aktion*, även om det är ett brott.

Detta sätter saken i ett helt nytt ljus. Det finns alltså en politisk vilja
som utgår från information som ett centralt begrepp för människans tillvaro.
Genom att inta information formas våra personligheter, och myndigheterna vill
genom censuren styra vår rätt att forma våra egna personligheter som vi själva
vill. Det har inte längre med fördelandet av resurser och andra
politiskt-ekonomiska mål att göra; det här handlar om makten över det egna
psyket. En viss likhet med tankegångarna hos _Noam Chomsky_ kan skönjas här:
medierna som en fabrik ägd av stat och näringsliv som skall "fabricera
samtycke" bland medborgarna.

Antag att jag läste ett antal dokument om narkotikaframställning i någon
underjordisk databas. Om jag kunde dessa saker utantill, och regeringen kunde
ingripa i mitt huvud, skulle de då göra det, för att återställa ordningen? Är
vissa tankar "förbjudna"?

      *"Det finns alldeles för mycket respekt för myndigheter i samhället, det
     märker jag inte minst i mitt jobb. Det behövs mer civil olydnad, det är
     ingen större skada om man i databaserna diskuterar hur man ska lura en
     telefonväxel att bara debitera 23 öre istället för 13:23. Inte heller är
     det särskilt allvarligt att förmedla hur man gör dynamit och krut."*
    
     (_Jan-Inge Flücht_, socialinspektör, sysop för den legendariska BBS:en
     *Tungelstamonitorn* och handfast förkämpe för yttrandefriheten.)
    
    
Att Förbättra Människan

Inom den litterära cyberpunken förekommer ofta elektroniska inplantat i
kroppen och hjärnan som ett sätt att förstärka människans fysiska och mentala
förmågor. Detta är anledningen till att det bland cyberpunkarna finns en vilja
att med artificiella stimuli förbättra eller förlänga kroppens funktioner. En
del *gör* det också, men i brist på avancerad mikrokirurgi tar de till
speciella droger, sk *nootropiska läkemedel* (eng: *nootropics*) eller som de
också kallas: *smarta droger* (eng: *smart drugs*). Förutom de vanliga
hälsokostpreparat (läs: smarta drycker) som ravare gärna stoppar i sig,
använder man gärna en rad läkemedel som _DHEA_, _DMAE_, _Lucidril_ och
_Nootropyl_ (därav namnet) som ibland sägs fördröja åldrandet, förbättra
kognition, intelligens och minne osv. Det finns inga vetenskapliga belägg för
att dessa preparat verkligen fungerar. Om man jämför dem med narkotiska
preparat framstår de dock som tämligen harmlösa. En del skulle säkert få
passera som naturmedel vid en granskning.

Att diskutera droger är alltid farligt i Sverige eftersom fruktan för droger
tack vare flertalet propagandakampanjer är mycket djupt inpräntad i den
svenska folksjälen. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är politiskt
korrekt att säga att man blir piggare av att dricka kaffe, medan det däremot
är fruktansvärt politiskt inkorrekt att säga att man äter koffeintabletter för
att hålla sig vaken. (Samma självemotsägande resonemang som säger att det är
mindre farligt att dricka vin än att dricka sprit.) Själv slutade jag en
period med kaffe för att istället äta koffeintabletter eller dricka Jolt-cola
om jag behöver hålla mig vaken.(19) Eftersom det i dagsläget inte finns något
som tyder på att smarta droger skulle vara vanebildande förtjänar de samma
öppna debattklimat som gäller de flesta andra hokus-pokus mediciner som säljs
via damtidningarnas helsidesannonser.

En vetenskap som har anknytning till detta är *kryoniken* (eng: *cryonics*),
ofta kallad kvacksalveri -- den går ut på att frysa in en persons huvud,
alternativt hela kroppen, i hopp om att den i framtiden skall kunna tinas upp
och återfå livet med hjälp av ny medicinsk teknik. Tekniken förekommer bl a i
filmen *Demolition Man* (1994), där grova brottslingar straffas med
nedfrysning för att ha en chans att överleva sina månghundraåriga
fängelsestraff. (Den som känner till det amerikanska rättsväsendet vet att det
förekommer att människor döms till fängelse i flera hundra år.) Om dessa
stackars huvuden och frusna 70-åriga kroppar kommer att återuppväckas får väl
i dagsläget anses ganska tveksamt. Om inte annat så visar det i alla fall att
det finns några som ännu har framtidstro och litar på att vi människor fixar
det mesta.

Modifikationer av den mänskliga kroppen ansluter till medicinsk cybernetik,
där man bl a försöker få naturliga nervimpulser att styra proteser genom att
läsa av nervsignalerna med inplanterade kiselplattor. Kanske är alla dessa
tankar bara en naturlig förlängning av den fixering vid kroppskontroll som är
allmänt utbredd i vårt samhälle, med plastikkirurgi, parfymer, sportmaskiner
och allt vad det innebär. Människan tycks i vår tid ha en dragning till det
artificiella -- gränserna mellan människa och maskin suddas ut alltmer. Var
och en inser att om det plötsligt skulle bli möjligt att operera in en
relativt enkel dator, exempelvis en s k PDA (Personal Digital Assistant, den
mest kända typen är 3COMs *Palm Pilot*) i huvudet som gjorde att man alltid
kunde hålla reda på exakt tid och hållpunkter i en planeringskalender, skriva
anteckningar och utföra vanliga miniräknaroperationer med tankens hastighet
skulle många säkert finna detta verktyg så nyttigt att det snart skulle vara
kö utanför operationssalarna. (Läs mer i kapitel 12 om virtuell verklighet.)

Lägg märke till den tydliga gemensamma nämnaren: att man här återigen försöker
bryta ned betvingande system. Kroppens begränsningar och livets längd. Varför
acceptera dessa gränser för den mänskliga varelsen? Skulle det vara
*omoraliskt*, *onaturligt* eller *äckligt* att förbättra kroppen? Knappast. I
så fall hade Gud redan straffat de som skaffat sig en enkel pacemaker. I och
för sig kan man fråga sig om det är så nödvändigt att pumpa upp bröst med
silikon eftersom det inte har någon praktisk användning, men hur är det med
elektroniska implantat som man verkligen har nytta av? Varför acceptera
gränser - det har ju ingen varelse gjort förut. Varför skulle inte
människoapan plocka upp stenen från marken och kasta den? Varför skulle inte
den moderna människan med aldrig sinande kraft försöka ta sig ur skalet...?

Extropiker

En annan rörelse som uppstått i Californien är en slags halvfilosofisk
framtidsfetischistisk rörelse som bäst representeras av den officiella linjen
hos den dåvarande redaktionen på _MONDO 2000_ cirka år 1995. *Extropiker* är
en blandning av cyberpunkare, nyliberaler (främst objektivister) och allmänt
uttråkade nätsurfare. (Nätsurfare är ursprungligen en beteckning på folk som
sitter uppkopplade mot Internet så ofta de kan och bara låter sig överväldigas
av den enorma informationsströmmen, egentligen något av ett skällsord.)

Extropikerna utgör en slags positiv motpol till den pessimistiska
cyberpunkrörelsen. Till skillnad från cyberpunkförfattarna tror man att
tekniken kommer att leda till större frihet för individen och mindre förtryck.
För att detta skall kunna ske måste dock fria individer ta kontrollen över den
tekniska utvecklingen.

Den allmänna tanken bakom den extropiska filosofin är att den teknik som
produceras i vår tid går så hastigt fram att inga statliga institutioner är
snabba nog att hinna tillämpa innovationerna innan de redan är föråldrade, och
när de väl tillämpas sker det på ett sådant sätt att det främjar statens makt
och kontroll. Man menar därför att individen själv måste försöka förstå och ta
till sig tekniken innan staten blandar sig i och saboterar hela nöjet med
lagstiftning och moraliska restriktioner. I den objektivistiska filosofin
anser man att människan bara skall lyda en röst, nämligen sin egen, och att
individen ständigt måste slåss mot kontrollerande övre makter.(20)

Filosofin är även i många stycken nedärvd från Timothy Leary som i sina böcker
menade att staten ville förbjuda psykedeliska droger främst för att de
minskade statens kontroll av individen, och inte för att de var farliga. Bland
nyliberaler i allmänhet (och extropiker i synnerhet) är denna syn på staten
mycket vanlig. Till skillnad från nyliberaler är extropiker intresserade av
annat än bara legalisering av droger och en minimering av den statliga makten,
exempelvis DNA-manipulation, nanoteknik och kryonik.

När det gäller andra områden inom cyberpunkfilosofin, exempelvis konfliken om
*Intellektuell Egendom* (copyright) är man dock ensidigt förespråkare för
människans rätt att äga information, åtminstone den som man själv direkt eller
indirekt producerar. Detta beror främst på en lång tradition inom amerikansk
liberalism som började i och med koloniseringen i Amerika. Symbolerna för
denna liberalism är taggtråden och handeldvapnet -- rätten att äga ett
landområde och att försvara det. (Från bland annat indianer och andra
barbarer.) Således befattar man sig högst ogärna med de som förespråkar
förändringar i copyrightlagarna.

På det hela taget påminner extropikerna om en slags digital variant av New Age
rörelsen, men det är knappast en definition de själva skulle hålla med om.
Bland svenska tidningar som anammat den här typen av budskap märks _Dolly_
(1998) namngiven efter det klonade fåret Dolly som rönte stor uppmärksamhet i
media och _M2_ (1999) som bland annat startades av nyliberalen _Christian
Gergils_.




Fotnoter:

(1) Detta gav upphov till en del gnabb. Bethke ansåg sig ha rätt att definiera
termen "cyberpunk" eftersom han uppfunnit den. Bethkes definition stämmer inte
överens med Dozois'.

(2) Kulturteoretiker kallar detta för något så konstigt som *eklekticism*,
vilket betyder ungefär att man saknar egenart och använder sig av lånade idéer
och motiv. På ett annat plan än det ytliga är dock eklekticismen snarare ett
sätt *skapa* egenart; jämför t ex med en diskjockey som mixar skivor - gör han
det riktigt bra blir det till en konst i sig. (Se även föregående kapitel om
diskjockeyer.)

Det finns en uppenbar likhet mellan Burroughs och Gysins cut-up teknik och en
maskin som finns beskriven i *Gullivers Resor* som skrevs av Jonathan Swift
redan 1726 - denna maskin framställde ordsekvenser slumpmässigt genom att
operatörerna vred på handtag, varefter man febrilt letade igenom resultatet
efter sekvenser med någon som helst vettig innebörd, som man sedan antecknade
i en samlingsvolym.

(3)  Kulturteoretiker inom den såkallade kulturanalystraditionen kallar
cyberpunkfilm för *Tech Noir* efter en bar i filmen Terminator där
huvudpersonen Sarah Connor för första gången konfronteras med en mördarrobot.
Kulturanalystraditionen är inte vilken kulturanalys som helst utan en hel
akademisk skola med förankring i framför allt USA, England och Skandinavien.
Disciplinen ligger någonstans mitt emellan beteendevetenskap,
samhällsvetenskap och humaniora och företräds i Sverige framför allt av
tidsskriften *Montage*.

När de som förstår sig på kultur och sånt mycket bättre än vad jag gör uttalar
sig om cyberpunkkultur refererar de så gott som alltid till akademiker
verksamma inom just kulturanalystraditionen. Det är sådana människor som
slänger sig med uttryck som "modernism" och "postmodernism" i var och varannan
mening. Den här boken tillhör *inte* kulturanalystraditionen.

(4)  Mannen bakom den första Alien-filmen är dessutom än en gång Ridley Scott,
manuset baseras än en gång på en historia av Philip K Dick. Den andra
Alien-filmen producerades av James Cameron, upphhovsman till Terminator - de
stora cyberpunkfilmerna hänger ihop med de stora namnen.

(5) Det kostar inget att nämna ytterligare några sevärda cyberpunkfilmer:
*Nemesis, Westworld, The Time Guardian, R.O.T.O.R., Prototype, Screamers,
Queruak, Demon Seed*.

(6) Exempel på simstimdäck är de apparater som förekommer i filmer som
*Brainstorm* eller *Strange Days.*

(7) En del har mycket svårt att acceptera att arbete framför en terminal kan
bli viktigare än att dra upp rovor. Detta förhållande är en produkt av
automatiseringen av den fysiska produktionen och något jag behandlar i
appendixet. Se även min not till termen "bourgeoisi" lite längre fram i detta
kapitel.

(8) Det pågår just nu (1998) en debatt om detta i USA. Det hävdas att de stora
kreditföretagen (Visa och Mastercard) medvetet hindrar utvecklingen av
smartcards, eftersom den gamla kreditformen är mer lönsam. Detta kan då bli
ett fall för antitrustlagstiftningen.

(9) Jag har gjort en mer genomtänkt utvidgning av detta resonemang med refrens
till anarkistiska idéer i en artikel med samma namn som denna bok, publicerad
i nättidningen *Yelah.*

(10) Detta fenomen, att personer i stora byråkratiska organisationer tycks
tappa känslan av ansvar för sina handlingar, har behandlats *in extenso* av
bl a sociologen _Zygmunt Baumann_ som en logisk konsekvens av det moderna
samhället, men då men hänvisning speciellt till nazityskland och
judeutrotningen.

(11) Se även nedan under "Att förbättra människan" och "extropism".

(12) Timothy Leary berättar utförligt om detta och många andra mörklagda delar
av 60-talet i sin autobiografi *Flashbacks - A Personal and Cultural History
of an Era*.

(13)  Många har hävdat att Manson använde LSD för att hjärntvätta sin
"mördararmé". Leary, som var en av världens främsta experter på LSD kunde inte
för sitt liv kunde förstå hur detta gått till. Vid ett tillfälle under 1973 då
han återförts till amerikanskt fängelse hamnade han vägg i vägg med Manson och
frågade honom om saken. "Jag är kristen. Bibeln är min manual." replikerade
Manson.

För ytterligare information om hippies och den nya vänstern i Sverige, se mina
artiklar på detta tema i tidningen *Yelah,* oktober 1998*.*

(14) Dessa relativt hårda ord om svenska hippies vet jag inte om jag skulle ha
skrivit idag. Den elaka slängen åt "Nej till X" känns fortfarande berättigad.
Eller som Jerry Rubin sa: "Folk vill vara *för*, inte emot".

(15) Uttrycket är myntat av _Stewart Brand_, grundaren av BBS:en *The Well*
som nämndes tidigare. Den ursprungliga lydelsen är: "Information wants to be
free -- because it is now so easy to copy and distribute casually -- and
information wants to be expensive -- because in an Information Age, nothing is
so valuable as the right information at the right time." Innebörden av
uttrycket är att information tycks leva ett eget, övermänskligt liv:
hemligheter tycks avslöja sig själva.

(16) Denna filosofi är inte accepterad i några större kretsar, snarare är Ayn
Rand en husgud för nyliberaler. Robert Nozick är däremot en respekterad
akademiker. Objektivismen har misstänkts för att vara en politisk sekt i stil
med UFF eller Offensiv. Jag har behandlat historien om Ayn Rand och
objektivismen samt dess relation till nyliberalismen i en artikel med titeln
*Försvaret av kapitalismen* i tidningen Yelah #6 1998.

(17) Jag citerar Engels ur en kommentar till *Kommunistiska Manifestet*: "Med
bourgeoisi avses de moderna kapitalisternas klass, som är ägare till de
samhälleliga produktionsmedlen och exploaterar lönearbete." Som jag ser det
existerar en sådan klass ännu idag.

(18) Cornelis Vreeswijk, *Censurvisan*

(19) Jolt-Cola är en hackarkliché, men förvånansvärt mycket snällare mot magen
än någonsin kaffe.

(20) Se tidigare nämnda artikel om Objektivismen i tidningen *Yelah* #6 1998.




EN ELEKTRONISK INTRESSEORGANISATION

Historien om hackarna, phreakarna, teleföretagen och rättvisan berättas (med
utgångspunkt från amerikanska förhållanden) i Bruce Sterlings *The Hacker
Crackdown* (1992). Anledningen till att denne science fiction författare skrev
hackarnas historia, är just det jag med mitt resonemang hittills velat visa:
att elektroniska kulturområden överlappar varandra. Det hela började när den
amerikanska säkerhetstjänsten *USSS* (United States Secret Service) 1990
försökte vingklippa den underjordiska hackarrörelsen, och i några fall gick
långt utanför gränserna för polisiära ingripanden.

Man ville verkligen *klämma åt* hackarna, som på bara något fåtal år vuxit sig
enormt starka, genom att göra ett landsomfattande *nedslag* (eng: *crackdown*,
därav titeln på boken) och slå de odisciplinerade hackarna ordentligt på
fingrarna en gång för alla. Lära dem en läxa, helt enkelt. Nedslaget fick
kodnamnet *Operation Sundevil*.

Secret Service stormade in hos amerikanska tonåringar och tog med sig allt
elektroniskt. Datorn, printern, CD-spelaren, bergssprängaren, moderns och
faderns datorer, rubbet. Inte nog med det: man tog också *manualer* och allt
som kunde likna manualer: science fiction romaner och vanliga CD-skivor till
exempel.

Var och en kan säkert räkna ut vad som händer om man tar ifrån en hackare alla
hans/hennes apparater. Han/hon blir helt enkelt fullkomligt maktlös, utan
möjlighet att hålla kontakt med sina vänner eller uttrycka sig i öppna
elektroniska möten. Hackarna blev alltså inte bara vingklippta; de fick munnen
tilltäppt också. Detta var givetvis precis vad USSS ville, och antagligen hade
ingen brytt sig - inte ens Bruce Sterling - om man nöjt sig med att rannsaka
hackare. Många hackare som greps under nedslaget kom att dömas till straff som
innebar att de inte fick använda datorer under en viss tidsrymd.

Den första mars 1990 begick emellertid USSS ett misstag: man tog sig in hos
spelföretaget _Steve Jackson Games_ i Austin och beslagtog alla datorer man
kunde hitta, inklusive en vars hårddisk innehöll ett alldeles nytt spel:
*GURPS Cyberpunk*. (GURPS står för Generic Universal Role Playing System, på
svenska ungefär: *Övergripande Universellt Rollspelssystem*, ett system som
utvecklats av Steve Jackson Games för att underlätta byte mellan olika
rollspel utan att byta rollspelssystem.)

Steve Jackson Games tillverkar alltså *rollspel*, och rollspelet GURPS
Cyberpunk var skrivet av en hackare som gick under namnet _Mentor_ (han heter
egentligen _Loyd Blankenship_) och som jobbade som författare vid företaget.
När företaget krävde att få tillbaka datorn, eller åtminstone filerna till
*GURPS Cyberpunk* (som snart skulle lanseras på marknaden), nekades de detta,
bland annat med motivationen att det inte var ett spel utan en manual för
databrott. Mentor var ju själv hackare och hade skrivit ett alldeles utmärkt
och realistiskt spel som handlade om att bryta sig in i olika datasystemen.
Spelet ansågs farligt.

Alla som har sett ett rollspel vet dock att det är frågan om en sorts *böcker*
som används som faktaunderlag för spelen, där spelarna försöker leva sig in i
en annan värld. *GURPS Cyberpunk* var alltså en *BOK*, utgiven på ett förlag,
med ett ISBN-nummer som alla andra böcker. Det faktum att den amerikanska
säkerhetstjänsten försökt stoppa *en bok* helt enkelt därför att innehållet
ansågs vara *för farligt* sågs inte med milda ögon av USAs rättframa
medborgare. Tryckfriheten är även i USA inskriven i grundlagen, och ett
fantasibetonat rollspel som *GURPS Cyberpunk* har formellt sett samma rätt att
existera som t ex *New York Times*, oavsett om det lär ut databrott eller inte
- så länge det inte uppviglar.

Efter en tids uppståndelse kring fallet med Steve Jackson Games bildades
_Electronic Frontier Foundation_ (_EFF_), ledda av bland annat *Grateful
Deads* textskrivare _John Perry Barlow_,(1) och ekonomiskt understödda av
framför allt _Mitch Kapor_ (som var en av dem som skrev kalkylprogrammet
*Lotus 1-2-3*). Organisationen understöddes av engagemanget bland användarna i
det elektroniska konferenssytemet _The Well_ som startats av tidningen _The
Whole Earth Review_ i San Francisco. WELL är en förkortning för _Whole Earth
'Lectronic Link_, och fungerar i princip som en jättestor BBS med kopplingar
till Internet. (The Well betyder rakt översatt även *kunskapskälla*.) Många av
användarna av The Well är gamla hippier och Grateful Dead-fans som sätter
yttrandefrihet och demonstrationsrätt högt. Många är vad jag kallar
högskolehackare, ingenjörer eller programmerare. Kombinationen
hippie-programmerare är inte alls ovanlig på The Well. Jag nämnde tidigare att
det var vid univeristeten kring San Francisco som hippiekulturen växte fram.
Betrakta t ex Mitch Kapor -- innan han började tillverka affärsmjukvara var
han meditationslärare.

San Francisco är nästan ett kapitel i sig. Det betraktas som den elektroniska
världens Mekka. Där finns universiteten Berkeley och Stanford och hela området
omges av Silicon Valley. Den största delen av all modern datateknik har kommit
från San Francisco. Det var här den första hemdatorn Altair byggdes, och
härifrån kommer Apple, Xerox, Adobe, EFF, The Well, Whole Earth Review, Wired
och MONDO 2000. Alla former av elektronisk populärkultur har i princip
uppstått här. Det var också här Virtuell Verklighet marknadsfördes för första
gången. Samtidigt skulle jag nog vilja påstå att San Franciscos rykte är en
smula överdrivet. Det handlar lika mycket om amerikansk attityd och
marknadsföring som verkliga kunskaper, och de kunskaper som datortekniken
bygger på har forskats fram över hela världen, men det är en naturlig
knytpunkt för såväl amatörer som proffs inom databranchen. Speciellt Silicon
Valley har betytt mycket med sina tusentals uttråkade övre
medelklassingenjörer som bara väntar på att något skall hända på den
elektroniska fronten, ett område där det finns enorma varuhus som bara säljer
elektronik till förtag och hobbyister. Det är sådana människor som utgör den
hårda kärnan i EFF.

EFF har goda kontakter inom hela den amerikanska program- och
hårdvaruindustrin och hävdar *människans elektroniska rättigheter.*
Organisationen beskyddar inte hackare, som man ofta får höra, utan hackarens
rättigheter. EFF är alltså en *medborgarrättsorganisation*. Ideologiskt är man
liksom cyberpunkarna kraftigt influerade av libertarianismen men i flera
frågor, exempelvis när det gäller "intellektuell egendom", hamnar man på rak
kollisionskurs med dessa. Jag skall nu försöka belysa hur hoten mot våra
medborgerliga rättigheter och vår personliga integritet ser ut i ett
informationssamhälle.

Rätten att Kommunicera

EFF menade (och menar) att det är kränkande att ta ifrån en människa hennes
dator. Lika kränkande faktiskt, som att ta ifrån en människa rätten att
använda penna och papper. En hackare är van vid att använda sin dator för att
kommunicera med omvärlden via BBS:er, via Internet osv. Att ta datorn från en
hackare är som att ta skrivmaskinen (ordbehandlaren, papperet och pennorna)
från en författare. EFF stämde USSS för brott mot reglementet i samband med
raiden mot Steve Jackson Games -- och vann. Organisationen arbetar nu för att
rätten att uttrycka sig elektroniskt skall skrivas in bland de medborgerliga
rättigheterna i den amerikanska grundlagen.

Kort sagt: en datorbrottsling borde kanske inte hindras från att använda
datorer (det gör ju alla nuförtiden) utan från att begå fler databrott. Man
vägrar inte falskmyntare att jobba på ett tryckeri - man lär honom att låta
bli att trycka falska sedlar. Rätt använd är även den illegale hackarens
kunskap värdefull för samhället.

Integritet

EFF har sedan grundandet expanderat och för nu en allmän debatt om datorer
datorer och människor i ett framtida informationssamhälle. Man vill värna om
individens rätt att slippa registreras och kontrolleras av myndigheterna bara
för att möjligheten öppnat sig i och med datorns intåg. Man förespråkar därför
också användandet av krypteringsprogrammet PGP som jag nämnde tidigare.
Varför? Jo, SÄPO (eller någon annan människogranskande organisation) skulle
inte kunna kontrolläsa all post som skickas i Sverige. De skulle inte kunna
läsa all elektronisk post heller. *Men* de skulle (om de ville) kunna sätta en
snabb, effektiv dator till att leta igenom *all* elektronisk post efter vissa
nyckelord, för att på så vis snabbt kunna komma nya, politiska grupper på
spåren. (Det är utomordentligt enkelt att programmera ett sådant program, jag
skulle faktiskt kunna göra det själv.) Säg att varenda elektroniskt brev som
innehöll orden "REVOLUTION", "VAPEN" eller "SAMHÄLLE" i någon kombination
kopierades och skickades till en granskare. Du skulle inte märka något. Det
finns en seglivad myt om att amerikanska underrättelsetjänsten redan har ett
sådant världsomspännande avlyssningssystem för e-post, fax och SMS vid namn
*Echelon*. Det återstår att bevisa om detta verkligen existerar eller bara är
ytterligare en konspirationsteori.

Just av denna anledning bör man, enligt _Philip Zimmerman_, programmeraren
bakom PGP (Pretty Good Privacy, som jag nämnde tidigare), kryptera sin post så
att ingen utomstående kan läsa den.

Givetvis skulle vi i det demokratiska Sverige förbjuda inhemska organisationer
att göra sådana hemska saker. Ändå kan det finnas anledning att kryptera sin
post. Varför?

För det första: det finns andra än SÄPO och Lokala Skattemyndigheten som kan
vilja veta om du skriver något olämpligt. För det andra: litar du på
myndigheterna? Varför i så fall inte skicka en kopia av alla dina personliga
brev till dem så att de vid behov kan kontrolläsa dem, så att de säkert vet
att du inte håller på och konspirerar? Vad har du, en samvetsgrann medborgare
att dölja? Varför inte låta polisen leta igenom ditt hus efter olagliga vapen?
Varför inte genomgå lögndetektortest regelbundet? Ni förstår nog var jag vill
komma -- krypteringen skyddar individens privatliv från myndighetsintrång. (2)
Ur myndigheternas egen synvinkel kan detta argument -- att man skall skydda
sig från deras övervakning eftersom de till syvende och sidst inte är
pålitliga -- aldrig godtas. Den argumentationen måste föras utanför den
parlamentariska sfären.

Ståhejet kring PGP började den 10 april 1991 då den amerikanska kongressen
uttalade sig om krypteringsprogram. Man sade i klartext att man förväntade sig
att alla som tillverkade krypteringsutrusning av något slag skulle bygga in
bakdörrar så att myndigheterna vid behov kunde gå in och läsa den krypterade
informationen. Budskapet var skrämmande: ha gärna hemligheter -- men
hemlighåll inget för myndigheterna. Strax efter detta for Zimmermans kollega
Kelly Goen runt i San Francisco och kopierade PGP till olika BBS:er via
telefonautomater(!). Han menade att det stred mot principerna för förenta
staternas konstitution och gjorde det för att skydda det amerikanska samhället
från totalitär övervakning av medborgarna. Runt 1995 utfärdade EU ett liknande
direktiv till Europas stater, dock med det explicita undantaget att detta bara
gällde kommersiella produkter; exempelvis det fria kryptoprogrammet *GPG* (GNU
Privacy Guard) som utvecklats i Tyskland under ledning av _Werner Koch_, eller
den krypterade kommandotolken *LSH*, som utvecklats i Sverige av _Niels
Möller_ m fl, omfattas inte av exportrestriktionerna. När det gäller program
som utvecklats av företag får inte ens fria program exporteras, detta har
bland annat drabbat linköpingsföretaget _Idonex_ som i sin fria webserver
*Roxen* byggde in stark kryptering.(3) Varje gång detta program skall föras ut
ur landet fordras exporttillstånd. (Amerikaner är mycket känsligare för sådana
här saker än vi svenskar -- tack och lov, skulle jag vilja säga.)

Kryptering är förresten inget uttalat amerikanskt. Vi i Sverige har varit med
i chifferleken minst lika länge. Redan under andra världskriget dechiffrerade
vi tyskarnas kommunikation genom Sverige. 1984 gjorde "experten" _Ragnar
Eriksson_ och hans kompisar på SÄPO ett krypteringssystem som de med
regeringens goda minne fick lov att sälja tillsammans med annan säkerhets
"know-how". Tyvärr var systemet värdelöst eftersom SÄPO aldrig haft några
krypteringsexperter värda namnet, vilket medförde att ingen ville köpa
systemet.(4)

De som sysslar professionellt med kryptering (alltså *inte* SÄPO, utan
militären och universiteten) råkar alltid ut för uppkomlingar som tror att de
kommit på världens bästa krypteringssystem. Gemensamt för dessa uppkomlingar
är att de vill hemlighålla sitt system eftersom de tror att de är så
fantastiskt smarta att ingen människa någonsin tidigare varit inne på samma
tankegångar. Alla proffs lämnar ut sina algoritmer (principer för kodning) och
berättar hur systemet fungerar; om systemet är bra nog kan ingen knäcka
chiffret *även* om de vet hur det fungerar. Exempel på sådana system är DES
(Data Encryption Standard, Standard för datakryptering), Blowfish, El-gamal
eller IDEA (International Data Encryption Algorithm) som används i PGP. (SÄPO
ville inte lämna ut sin algoritm...) Varken DES. Blowfish, El-gamal eller IDEA
är oknäckbara algoritmer -- det är bara det att det skulle ta några miljoner
år för dagens datorer att göra det med de tekniker för dechiffrering vi känner
idag.

Som ett belysande exempel kan jag nämna ett väldigt vanligt nybörjarkrypto som
går ut på att addera en rad slumptal till en digitalt lagrad text. Detta hade
varit väldigt svårt att knäcka om meddelandet inte vore längre än
slumtalsserien, men på en längre text kan man lätt trolla bort denna
slumpmässighet på samma sätt som man filtrerar bort brus från en radiosignal.

Sverige Vaknar

Redan idag har den svenska polisen gjort sig skyldig till tvivelaktiga
handlingar på yttrandefrihetens område. Man har beslagtagit BBS:er, som
faktiskt används bl a som utväxlingsplats för privat elektronisk post, och
antagligen också läst den privata post som funnits i dessa. Detta har man
gjort för att BBS:erna misstänkts för att sprida piratkopierade datorprogram.
Detta kan jämföras med att läsa igenom all post i en av postverkets gula lådor
bara av misstanken att det någonstans i denna låda döljer sig information om
ett brott. Skulle du vilja att din post blev läst, bara för att den råkat
hamna i samma låda som ett brev från, låt säga, en organiserad biltjuvsliga?
(Jag vet inte ens om polisen har rätt att göra sådana saker, men jag tycker
inte om tanken.)

*"Gudbevars!"*, säger polisen, *"de som använder en BBS är ju hemska hackare!
Det har väl inget med vanliga hederliga människors privatliv att göra?"*

Det var ju för väl så att de var hackare, och inte *judar* eller *invandrare*
utan vanliga hederliga *hackare* som vi alla vet är så hemskt kriminella.
Hundratals BBS-användare, helt vanliga ostraffade svenskar, har alltså fått
sin rätt till privatliv upphävd genom att de faller under det minst sagt
luddiga begreppet *hackare*? Och polisen bekymmrar sig över att de hittat
krypterat material i BBS:erna som är svårt eller omöjligt att läsa. Jag tycker
*verkligen* synd om dem. (OBS! Ironi ;-)

Betänk att dagens BBS:er i framtiden kommer att ersättas av Internet, och där
är det tänkt att även du skall skicka din post. Vad kommer att hända då? Ska
vi ha poliser som springer och provläser post och beslagtar stora mängder brev
om de misstänker att det döljer sig något olagligt i högen?

Men, men... Polisen följer bara lagen, och enligt lagen skyddas inte
elektroniska dokument eller elektronisk post av tryckfriheten. Förhoppningsvis
skyddas de av yttrandefriheten, men inte ens det är säkert. Allt här är mycket
luddigt och ingen tycks veta vad som gäller. Lagstiftning är på gång.

Med tanke på alla hot mot integriteten vill den observante medborgaren
givetvis skydda sig mot övervakning och skaffar sig därför ett
krypteringsprogram. Den amerikanska underrättelsetjänsten tyckte ett tag att
man skulle använda deras "Clipper-chip" istället för egna krypton. Det är ett
mycket bra krypteringsprogram i form av ett chip, som (enligt dem själva) bara
underrättelsetjänsten har bakdörr till.

Utöver dessa rena avlyssningskontroverser kommer de saker som medvetet eller
omedvetet används för att underlätta identifiering av datoranvändare. Exempel
på detta är de serienummer som finns på nätverkskort och bland annat användes
för att lokalisera David Smith efter melissaattacken (se kapitel 4) och det
serienummer som präglas i Pentium III-processorn och som bland annat skall
kunna användas för att lokalisera stulna datorer.

Ett annat sätt att använda sig av kryptering (förutom att göra sin post
oläslig) är att förse meddelandena med *sigill* - en slags elektronisk
kontrollsumma som matematiskt kan visa att avsändaren är den rätta *och* att
innehållet inte förändrats. På det viset kan man massdistribuera elektroniska
tidskrifter utan att det går att "klippa" i dem, i varje fall inte utan att
det märks. Denna metod används av bl a bankernas transaktionssystem SWIFT.

Den som är intresserad av tekniken bakom kryptering rekommenderas läsa någon
bok i ämnet eller leta dagsfärsk information på Internet. Amerikanska
kryptoforskare (som Zimmerman) övervakas av militär säkerhetstjänst. (Jag vet
inte hur det är med svenska forskare.) I vissa länder, t ex Frankrike, är all
kryptering förbjuden för privatpersoner.

Svenska Rättigheter

Hur är det med de medborgerliga rättigheterna i Sverige och resten av Europa?
Behövs det en organisation som EFF även här hemma? Kanske -- speciellt med
tanke på att europeisk polis lär sig bekämpning av elektronisk brottslighet
genom att tjuvkika på USA. Även i Sverige har polisen beslagtagit dels datorer
och disketter, men även tidningar, tröjor och printrar på amerikanskt manér.
Den amerikanska polisen visste inte vad de skulle göra med allt de beslagtog
-- och det vet inte den svenska polisen heller. Inte så konstigt att det tar
näst intill *oändligt* lång tid att reda ut hackarnas brott så mycket skräp
som brottsutredarna samlar på sig som bevismaterial. När jag inventerade min
egen diskettsamling på drygt 200 disketter tog det mig en dryg månad, och jag
tog bara ytterst knapphändiga uppgifter på varje fil. En brottsutredare måste
vara *enormt* mycket mera noggrann om hans bevis skall hålla i rätten, och en
välsorterad hackare kan i värsta fall ha *tusentals* disketter. Med de rent
astronomiska informationsmängder som en CD-skiva rymmer kompliceras detta
givetvis ytterligare.

Handläggningstiderna för åtal mot hackare är värre än de för flyktingar, med
den skillnaden att dessa åtal till slut avskrivs. I den mån hackarna någonsin
ser sina beslagtagna datorer igen är de oftast uråldriga och har förlorat allt
värde. Polisen förvarar ännu datorer som beslagtogs för sex år sedan.

I många fall betraktas hackarnas datorer mer som brottsverktyg än som
kommunikationskanaler. Även svenska hackares yttrandefrihet har naggats i
kanten vid polisiära nedslag -- sedan må de vara brottslingar eller inte. Kom
ihåg var _Cervantes_ befann sig när han skrev *Don Quiotte*. (I fängelse.)
Borde man ha tagit penna och papper från honom bara för att han var
brottsling? I åtminstone ett fall har även den svenska polisen anmälts för
brott mot yttrandefrihetslagen och informationsfrihetslagen.

Redan 1984 konstaterade rikspolisstyrelsen att det kunde orsaka olägenheter om
man beslagtog utrustning, och att detta endast skulle ske i undantagsfall.
Idag är det mera regel än undantag. Om man kunde följa sina egna direktiv som
innebär att man helst skall ta kopior av informationen och låna ut dessa till
den drabbade, hade situationen varit mycket behagligare för båda parter. I så
fall hade hackarna sluppit se sina datorer i förvar i årtionden i polisens
magasin.

Vi har också en lagstiftning som innebär att utrustning som använts vid brott
kan anses förverkad, dvs att en dator som använts till brott förstörs eller
säljs. Detta är kanske vettigt när det gäller specialtillverkad utrustning som
dyrkar, blå lådor och andra direkta brottsverktyg, men *datorer?* Om en
skrivmaskin använts i brottsliga syften är den alltså förverkad? Tillåt mig
vara en smula skeptisk. Vi skall väl ha lite yttrandefrihet också?

Informationsåldern har nu medfört att somliga brottsåtal mot spridande av
specifik, skyddad information blivit fullkomligt ohanterliga. Slås ni nu av
samma tanke som jag? Att detta spelar cyberpunkarna i händerna? Om nu
information verkligen *kan* ägas -- kan vi i så fall skydda dess upphovsrätt
på något vettigt sätt? Eller är vårt gamla samhälle på väg att förändras vad
beträffar upphovsrätt?

Lugn, det finns bot för allt detta. *Datorer* är väldigt bra på att
kontrollera stora mängder information, och det snabbt. Organisationen _BSA_
(_Business Software Alliance_, en sammanslutning av företag inom
mjukvaruindustrin) är uppenbarligen beredda att låta ett dataprogram som heter
*Search II* vittna i processer mot företag som misstänks för piratkopiering.
Programmet fungerar så att det läser av en dators hårddisk och registrerar
vilka program som finns installerade. Anledningen till att man gör detta
istället för att beslagta företagens datorer är att företag, till skillnad
från hackare, för ett djävla (ursäkta uttrycket) liv om man tar ifrån dem alla
deras datorer. Så långt allt väl.

När företag och (ibland) privatpersoner grips för piratkopiering anlitar
polisen som sagt organisationen BSA, och deras program *Search*, som teknisk
expertis. Det är ganska underligt att BSA, som företräder käranden i målet,
anlitas för att samla bevis. Minst sagt underligt. Tillåt mig nu spränga in en
liten provokation som kanske får dig att tänka i nya banor:

      _Fråga:_ Vill vi att datorer skall vittna mot företag och individer?
    
     _Fråga:_ Varför inte låta datorer sköta hela rättskipningen? Automatiskt,
     kraftfullt, kostnadseffektivt - finns i alla färger - inga krångliga
     förhör och uppskjutna rättegångar...
    
    
Personligen anser jag att vi inte bör låta datorer vittna förrän de är minst
lika intelligenta som människor. Men om en människa kan gå ed på att en dator
talar sanning, så OK. Vi har ju redan sedan länge låtit föremål agera vittnen,
eller *bevismaterial* som vi säger. Allt bevismaterial måste dock tolkas av en
eller flera människor innan det får någon praktisk innebörd. Till saken hör
att datorer är bevismaterial som har en hittills oöverträffad förmåga att
ljuga i och med att de låter sig manipuleras hur som helst av vem som helst.
Elektronisk rättsskipning tycker jag att vi skall ta det lugnt med ett tag
framöver -- risken för rättsröta är uppenbar.

Frågan om datorer som håller koll på människor är nämligen lite värre än den
verkar -- informationsteknologi kan om den används på rätt sätt förhindra
eller *helt eliminera* vissa typer av brott. Vill vi egentligen det? Vill vi
ha en intelligent alkoholmätare på bilen som talar om för oss att vi inte får
köra? Det kommer kanske att lagstiftas om den typen av övervakning av våra
körvanor. Vill vi att mottagaren av ett telefonsamtal alltid skall kunna veta
vem vi är?

Exempelvis finns det ett program som heter *Net Nanny*, alltså en barnvakt för
Internet. Den kan programmeras att övervaka barn som kommunicerar via Internet
och kopplar omedelbart ned förbindelsen om en "ful gubbe" börjar fråga efter
namn och telefonnummer. Även om syftet kan tyckas behjärtansvärt kan man fråga
sig vad som skulle hända om en aldrig så välvillig regering började förse
medborgarnas kommunikationer med sådana filter. Jag menar, varför inte dra ur
kontakten om någon börjar prata om vissa typer av sprängämnen eller använda
för många våldsamma ord -- bara i fall att... En intressant episod jag hörde
talas om var när en gymnasieelev upptäckte att en engelsk version av Net Nanny
installerats på skolans datorer. Programmet censurerade för glatta livet, så
texter som innehöll ord som "slut" och "slutsats" ("slut" = amerikanskt
uttryck för "slyna") blev helt sönderklippta, förvirrande och oläsliga.
Scientologisekten använder sedan en tid tillbaka just en modifierad version av
Net Nanny för att hålla sina medlemmar borta från allt material som är
kritiskt mot sekten, filtrera bort kritisk e-post etc.

Till skillnad från en polis är datorn *överallt*,* alltid* och i princip
gratis. Skall vi låta vår möjlighet att välja mellan att lyda eller strunta i
lagen elimineras av datorer? Skall datorerna bli vårt kollektiva elektroniska
samvete, och ge oss en elektroniskt övervakad utopi där brott inte förekommer
eftersom de inte kan begås? Det är inte en så lätt fråga som man kan tro, om
man tänker efter en stund... EFF och flera andra organisationer menar att det
är *omänskligt* att ta ifrån människan hennes rätt att vara olydig. All social
kontroll över människan har nämligen hittills bottnat i självkontroll, något
som mekaniseringen hotar. Det finns här en risk för att principer börjar
upprätthållas enbart för att de programmerats på det viset. Det är bland annat
detta _Paul Verhouens_ cyberpunkfilm *Robocop* handlar om - mekaniska varelser
som med outsinlig effektivitet tuktar medborgaren till lydnad. I filmen
*Demolition Man* visas hur man använder datorer för att tvinga på människor
"moraliskt" språk.

      _A_ = Anders
      _B_ = Bilen
    
     _A_: Hej Bilen.
      _B_: Hej Anders.
      _A_ *(Hoppar in i förarsätet)*: Nu bär det av...
      _B_: Ett ögonblick Anders, jag tycker du låter konstig på rösten, du har
     väl inte druckit?
      _A_: Nej då.
      _B_: Det är nog bäst att du blåser innan jag låter dig köra någonstans.
      _A_: Ska det vara nödvändigt?
      _B_: Ja.
      _A_: Okej då... *(Tar upp en plastblåsa och blåser med den i munstycket
     på instrumentbrädan)*
      _B_: Försök inte med mig, Anders. Det där var inte din andedräkt. Skall
     jag ringa efter en taxi?
      _A_ *(På väg ut ur bilen, uppenbart irriterad)*
    
    
Yttrandefrihet

Och hur är det nu med yttrandefriheten? Har en elektronisk bok lika stort
existensberättigande som en som är tryckt på papper? När chefen för
datainspektionen _Anitha Bondestam_ uttalade sig om att de lätt barnsliga
textfiler som finns på en del BBS:er och som beskriver hur man tillverkar
bomber och vapen skulle kunna vara *olagliga* - såg vi då lika kritiskt på
detta som om hon sagt att *böcker* som beskriver dylika anordningar skulle
kunna vara olagliga?

Upplysningsvis kan jag avslöja att det *inte alls* är olagligt att skriva
böcker om hur man tillverkar bomber - bara man inte uppmanar läsarna att
tillämpa kunskaperna. (Är man militär och skriver en sådan bok för internt
användande som *uppmanar* läsaren att använda kunskaperna, blir man kanske
rent av befodrad.) Det är kanske moraliskt tvivelaktigt, särskilt som läsarna
ofta är tonåringar, men det är definitivt inte förbjudet. Dra t ex en
parallell till *Hembränningsboken* som beskriver hur hembränning går till i
detalj. Den är inte förbjuden. Datainspektionen säger mycket konstigt som
verkar ha väldigt lite med deras verkliga uppdrag som myndighet att göra.

Datainspektionen gör väldigt mycket bra. Framför allt värnar de om
offentlighetsprincipen och individens rätt till privatliv, att man har rätt
att veta var man registreras osv. Problemet är att de i sin iver ibland tar på
sig rollen som sedelärande moraltempel, och det är inte deras uppgift.

Föreningen för grävande journalister med _Anders R Olsson_ i spetsen har länge
drivit en linje som påminner om EFF:s idéer. Detta började så vitt jag har
förstått det med en bok som Anders gav ut 1985 och som hette *Spelrum*. I
denna beskriver han den komplicerade statsapparaten och viljan att kontrollera
individen på ett medryckande och agiterande sätt. Det William S Burroughs
skriver på Hcg-hyllan skriver Anders Olsson på Occ-hyllan, för att uttrycka
det lite förenklat. Han bygger inte sina teorier på libertarianismens idéer om
människans frihet, utan snarare på en beskrivning av *maskinen* som han kallar
*AB Sverige* som den stora, kontrollerande samhällsmekanismen som byggs upp av
byråkrati och (den goda) viljan att kontrollera människor.

Anders har också agiterat för att journalister skall ta hjälp av hackare för
att ta sig in i, och undersöka statsmaktens och andra organisationers slutna
datasystem. Som jag beskrev i förra kapitlet skedde detta också i fallet med
BBS:en *Ausgebombt* i Vänersborg. I sin bok *Yttrandefrihet och Tryckfrihet*
menar han att det är fullt motiverat att hacka sig in i datorer som tillhör
företag, myndigheter och andra organisationer för att skaffa fram uppgifter
som är av allmänt intresse. Han betonar att det är *syftet* bakom handlingen,
inte handlingen i sig, som är det centrala. Han menar att grundlagsskyddet för
anskaffandefriheten i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
skyddar den hackare som letar efter uppgifter för publicering.

Anders har nyligen publicerat en ny bok om informationsfrihet: *IT och det
Fria Ordet -- Myten om Storebror*, där han visar på hur rädslan för insyn kan
utnyttjas för att dölja mer än vad som behöver döljas; han avdramatiserar de
stora dataregistren och visar att det är ganska svårt att "veta allt om en
människa" med dess hjälp. Istället pekar han på en ny fara -- att man
insynsskyddar information som borde vara offentlig genom att påstå att den är
integritetskänslig. Han definierar även fyra användbara termer som jag tolkar
så här:

_Yttrandefrihet och Tryckfrihet_: rätten att uttrycka sin åsikt i etern och i
medier utan att riskera att bli tystad eller åtalad. (Ex: förbud mot
upplösning av demonstrationer o dyl, förbud mot förhandscensur av böcker och
tidningar.)

_"Privacy"_ eller _Privatlivets Helgd_: rätten att slippa insyn i sitt
privatliv från myndigheter eller andra maktorgan. (Dataregister, drogtester,
kroppsundersökningar etc.)

_Informationsfrihet_: rätten att informera sig om myndigheters eller andra
maktorgans inre strukturer. (Ex: offentlighetsprincipen.) Denna frihet är
speciellt viktig för journalister.

I September startades en mailinglista vid namn Elektroniska Fronten hos
Internetleverantören Bahnhof i Stockholm. Listan modererades av Alexander Bard
och var en samlingspunkt för framför allt libertarianska frihetsförespråkare.
Den lades ner tidigt 1999 efter en längre tids inaktivitet. I <DATUM>
startades _Elektroniska Fronten Sverige_ (EFS(5) ) av _Anna-Mi Wendel_ som en
systerorganisation till det amerikanska EFF. Föreningen (där b la undertecknad
och Anders R Olsson är medlemmar) har till syfte att värna och bevaka den
svenska yttrande- och tryckfriheten. Den utgörs i praktiken av en websida och
en e-postlista där tankar, idéer och information utbyts och för i dagsläget en
slumrande tillvaro.




Fotnoter:

(1) Lägg namnet _John Perry Barlow_ på minnet -- han är en av de största
visionärer och samtidsfilosofer jag träffat på. Liksom Jean Baudrillard
tillhör han det fåtal som har något vettigt att säga om informationssamhället.

(2) Detta betecknas normalt med den engelska termen "privacy".

(3)  Med "stark kryptering" avses i regel en kryptering med nyckellängd större
än 40 bitar.

(4) Kanske har man skaffat sig bättre "experter" nu.

(5) Elektroniska fronten Sverige registrerade domännamnet efs.se (detta var på
den tiden då det var relativt okomplicerat att skaffa sig domännamn direkt
under .se) och några månader senare kom ett brev från Evangeliska
fosterlandsstiftelsen där man var en smula upprörd över det inträffade.
Elektroniska fronten ställde sig dock kallsinniga till Evangeliska
fosterlandsstiftelsens anspråk.




DATABROTT: TERMINALSLAVAR, PLASTKORTSBEDRAGARE OCH CENSUR

Vad är egentligen databrott? Vart går gränsen mellan harmlöst utforskande av
ett datasystem och verkliga brott?

I lagens bokstav är databrott alla brott där en dator är inblandad på något
vis. Om jag slog någon i huvudet med en avstängd dator skulle det i princip
kunna betraktas som databrott. En lite smalare definition skulle kunna vara
att ett databrott är ett brott där information i telerymden utan tillstånd
förflyttas eller skadas. Det brukar stämma in för det mesta. De myndigheter i
Sverige som bekymmrar sig mest för databrott är: *Polisen, Säkerhetspolisen
(Säk, SÄPO), Militär Underrättelsetjänst och Kontraspionage,
Brottsförebyggande Rådet (BRÅ), Civildepartementet* och *Datainspektionen*.

Utöver dessa finns *storföretagens egna säkerhetsorganisationer* och en del
*idéella sammanslutningar, informella nätverk* samt (givetvis) *kriminella
organisationer*. Det är inte särskilt förvånande att alla dessa människor
presenterar problemen på helt olika vis.

Rikspolisstyrelsen delar in databrotten i följande kategorier:

1. Dator eller programvara som använts som brottshjälpmedel
2. Dator eller programvara som utsatts för brottslig påverkan
3. Programvara som kopierats eller förändrats
4. Obehörigt intrång eller obehörig användning av datorer eller datornätverk

De flesta databrott som begås har ingenting alls med hackare att göra. För det
mesta handlar det om personal på banker, posten, försäkringskassor eller
privata företag som har hand om utbetalningar. Många faller för frestelsen när
de ser hur *lätt* det är att förflytta pengar fram och tillbaka mellan konton,
bevilja sig själva studiemedel eller socialbidrag, förfalska fakturor etc. Det
är egentligen bara en "förbättring" (förvärring?) av den gamla vanliga
ekonomiska brottsligheten. Ett exempel är en svensk socialtjänsteman som 1982
skrev ut 400.000 kronor i socialbidrag åt sig själv, och sedan åkte till
Venezuela för att lösa ut en kompis som satt i fängelse för politisk
verksamhet. Detta kunde han göra därför att han kände till vissa brister i
utbetalningssystemet: utbetalningarna rapporterades inte mer än var 14:e dag.
Detta är typiskt för den absolut mest omfattande formen av databrott. I
jämförelse med sådana här brott är hackande och phreakande en piss i
Missisippi. De värsta databrotten begås av folk med en respektabel position,
och avslöjas nästan *aldrig.* Men det visste du ju redan.

Anledningen till att dessa databrott inte får lika mycket publicitet som
hackarnas små pojkstreck är att de dels pekar på något mycket känsligt:
sammanhållning och moral på det egna företaget eller myndigheten är absolut
viktigast om man vill skydda sig från yttre hot. Det är dessvärre betydligt
svårare att försäkra sig om att de egna anställda trivs och är lojala mot
företaget än att skylla på hackare som kommer utifrån. Principen har med
framgång tillämpats av hela länder för att slippa ta itu med den egna
problematiken. Genom att skylla på exempelvis judar, kommunister eller
muslimer kan man få en klar hotbild och en måltavla för sina aggressioner,
samtidigt som man slipper diskutera sina egna problem.

Den verklige databrottslingen ser ut som följer: medelålern ligger mellan 30
och 40 år. Hälften av brottslingarna har jobbat mer än 10 år inom företaget.
*45% är kvinnor.* Hackare? Knappast. (Källa: Nätvärlden #8/1994 sid 36.)

Så långt interna databrott.

Ett lite mer "hackaraktigt" brott är att lura bankomater eller
kreditkortsföretag. När bankomaterna var nya i Sverige på 1960-talet och
uttagen fortfarande lagrades på hålremsor inne i maskinerna, var det någon som
sprang runt mellan en massa bankomater med förfalskade bankomatkort och
lyckades ta ut i runda tal 900.000 kr över en påskhelg. Det är inte lika lätt
idag. Kanske. Flera svenska hackare har tillgång till de apparater som behövs
för att läsa och skriva magnetkort. De har dessutom luskat ut *mycket* om vad
det är för information som lagras på korten, och vad som inte lagras där, mest
av allmänt intresse för systemet.

Det är dock inte så lätt att ta sig in i en bankomat "bakvägen". Bankerna har
byggt upp ett eget telenät som man inte kommer åt med en vanlig telefon, och
det är via detta som transaktionerna till bankomaterna sker.

Jag fascineras själv ständigt över vilken tilltro folk har till magnetkort.
Alla kort med en magnetremsa, typ minutenkort, lånekort osv, är
standardiserade och kan kopieras med rätt utrustning. En vän till mig roade
sig med att ta ut pengar på sitt gamla lånekort. Han hade helt enkelt kopierat
informationen från sitt bankomatkort till lånekortet. Jag blev heller knappast
förvånad när jag i april 1995 fick veta att några ungdomar i Helsingborg
kopierat länstrafikens busskort och sålt dem för halva ordinarie priset.
(Hackaren *Wolf* som jag nämnde i kapitel 4.) Televerkets egna telefonkort
håller skrämmande låg säkerhetsnivå; likaså de kort som används till
GSM-telefoner och satellitdekodrar. Det rör sig alltför ofta om helt oskyddade
standardformat.

Apropå kort: *Kreditkort* är dessvärre väldigt populära bland hackare. Låt oss
titta på lite statistik från 1989 då det fanns mellan 6 och 7 miljoner kort i
Sverige. Detta år var omsättningen via kort 20-30 miljarder kronor per år
uppdelade på c:a 50 miljoner transaktioner på i medeltal 400 kronor. Det
gjordes på denna tid 18.000 anmälningar om bedrägerier varje år, där varje
anmälan kunde innefatta sisådär 50 bedrägerier (alltså att någon har handlat
på någon annans kort 50 gånger innan det hela polisanmäldes). Polisen utreder
helst inte sådana bedrägerier om det inte rör sig om minst 50.000 kronor. Vad
siffrorna är idag vågar jag inte ens drömma om. Vad vi kan konstatera är att
det inte är särskilt troligt att de där 18.000 bedrägerierna begicks enbart av
hackare.

Det är ofta rent löjligt lätt att ringa gratis eller handla varor på någon
annans kreditkort. Tidigare, när kontrollen inte var så hård, var det många
hackare som *"kortade"* varor från utlandet. Speciellt datautrustning och
liknande, såklart. Hur man stjäl kortnummer med social ingenjörskonst,
skräprotning etc, har jag redan tidigare illustrerat.

Om du råkar ut för att en phreakare länsar ditt kreditkort kommer du aldrig
att få veta det. Kreditskortsföretagen talar aldrig om detta för sina kunder.
Det vanligaste är att man säger att det blivit *"något tekniskt fel"*.

Med undantag för stöld av kreditkortsnummer och tillhörande säkerhetskoder, är
det en hackare sysslar med inte databrott i hans/hennes egna ögon. Som
databrott räknar en hackare ett brott som begås med hjälp av datorer för att
uppnå något annat än tillgång till information. En brottsling som använder
hackarmetoder är alltså ingen hackare, utan en databrottsling. Hackande i
traditionell bemärkelse handlar om nyfikenhet, *inte* om girighet.

Sabotage

Datasabotage är en ganska ovanlig, men mycket gammal form av databrott. Ordet
*sabotage* kommer från franskans *sabbot* som betyder träsko. Det heter så för
att arbetarna på de franska väverierna slängde träskor i de automatiska
vävstolarna eftersom de var förbannade på att maskinerna tagit jobben ifrån
dem. En automatisk vävstol är ju på många sätt ganska lik en dator, så man kan
säga att sabotage från början var just datasabotage. Denna typ av verksamheter
har förkommit sedan den engelske upprorsmakaren _Ned Ludd_ och hans *ludditer*
förstörde vävstolar och spinnmaskiner i mitten av 1700-talet.

Svenska anarkister har ofta sagt att de skall sabotera datacentraler. (Bland
annat genom den utomparlamentariska och anarkistiska aktionstidningen
*Brand*.) Som de flesta av de här aktivisternas hot så rör det sig mest om att
lova runt men hålla tunt. Svenska aktivister har nog lite svårt att hitta och
komma åt datacentraler, varför de nöjer sig med att förstöra Shellmackar och
andra mer lättidentifierade mål. IRA har däremot bombat några datorer på
Nordirland, och i Amerika tog sig några fredsaktivister som kallade sig
_Beaver 55_ redan 1969 in på en datacentral vid ett kemiföretag i Michigan och
raderade 1000 databand som skall ha innehållit planer på kemiska vapen. Detta
skedde med hjälp av helt vanliga magneter. (Kanske något för plogbillarna?)

Det har även funnits en aktivistgrupp i Frankrike vid namn _CLODO_ (Comite de
Liberation Ou de Detournement des Ordinateurs). Mellan 1979 och 1983 förstörde
dessa aktivister ett antal datorer vid företag i Toulouse-området. De ville
protestera mot datasamhället som de menade använde datorer till att
kontrollera människor - en direkt efterföljare till de ursprungliga
träskoaktivisterna i god fransk tradition. Detta är som synes en militant gren
av de medborgarrättsrörelser som EFF och Chaos Computer Club tillhör.

Det kanske otäckaste exemplet på den här formen av aktioner är den sk
*Unabombaren*, en person som sedan 1978 misstänks ha genomfört 16 sprängdåd
som sammanlagt dödat 3 personer och skadat 23. Onsdagen den 2 augusti 1995
publicerade *Washington Post* och *New York Times* utdrag ur ett manifest från
personen i fråga, som visade sig vara välskriven argumentation mot teknikens
utbredning i samhället.

Det är inte bara den fysiska utrustningen som utsätts för sabotage. Man kan
givetvis även sabotera dataprogram eller annan information som finns lagrad i
datorn. En redaktör vid Encyclopedia Britannica i Chicago blev så syrak för
att han blev avskedad att han ändrade en massa ord i uppslagsverket. Bland
annat ändrade han *Jesus* till *Allah*. Det finns otaliga exempel på anställda
som hämnats på sina arbetsgivare på liknande vis.

Ett annat sabotage inträffade i Israel. En 18-årig hackare lyckades genom att
ta sig in i en dator som tillhörde en israelisk tidning publicera en påhittad
nyhet om att hans datalärare blivit gripen och anklagad för narkotikabrott i
USA. (Ett ganska roligt *hack* om jag får säga det själv, men ändå rätt
allvarligt om man ser till massmedias betydelse i vårt samhälle. Jämför
*Captain Midnight*, kapitel 4.)

Nassar

Att som phrekarna sprida stulna kontokortskoder, passerkoder till olika
datasystem och liknande är givetvis också olagligt. En del BBS:er som
*Ausgebombt* har annonser om vapen, anabola steroider och varor som skulle
kunna vara stöldgods. De kan också innehålla grov barn- eller våldspornografi
eller rasistiska budskap. Svenska nazister har för länge sedan upptäckt den
nya tekniken, och använder den flitigt för att kommunicera. Enligt vissa
forskare började nazister använda detta medium på allvar först under 1991, men
redan tidigare fanns det BBS:er med rasistisk eller öppet nazistisk profil.

Sedan Internetgenombrottet i mitten på 90-talet har ett flertal nazistiska
hemsidor etablerats och blivit spridningscentraler för propaganda. BBS:erna är
nedlagda till förmån för öppna och slutna diskussionsforum på Internet. Genom
att flytta från land till land om publikationen hotas kan all form av
lagstiftning enkelt och smidigt undvikas. Det sker dock en smärre skada varje
gång en nazistisk eller annan propagandasida stängs: det blir svårt att hitta
till den nya platsen eftersom adressen ändrats, och klistermärken, broschyrer
och dylikt som tryckts för att propagera för webbplatsen måste kastas eller
göras om.

Att vara rasist är dock inte förbjudet.(1) Hets mot folkgrupp, alltså
spridande av lögnaktiga uppgifter, är däremot mycket förbjudet. Jag tycker
personligen inte att det här har så mycket med hackardebatt att göra. De
flesta hackare är inte rasister, och inte ett dugg intresserade av varken
anabola steroider, stulna vapen eller barnpornografi.

När det gäller BBS:er och Internet är det tänkt att man skall man följa samma
lagar som gäller i samhället i övrigt: om du ser något misstänk och som du
tror kan vara åtalbart -- ring polisen. Emellertid är detta sällan det
effektivaste. Det enklaste är oftast att spåra och ta kontakt med den som
ligger bakom infrastrukturen och genom påtryckningar försöka få dem att stänga
av tjänsten. Denna "det-säkra-före-det-osäkra-attityd motstår nästan bara
Flashback, som hittills vägrat att stänga webbplatser av ideologiska skäl
eller i den "allmänna opinionens" intresse. Tänk också på att de som är så
engagerade i en politisk rörelse som nynazismen att de lägger ned tid och
arbete på att starta informationskanaler av det här slaget inte är det utan
anledning. Innan du låter dina tankar och handlingar styras av hat och avsky
skall du tänka på att dessa personer faktiskt många gånger *har* tänkt igenom
vad de gör. Har du det?

Att ringa svensk polis är för det mesta meningslöst eftersom den största delen
av Internet finns utomlands, framför allt i USA. I vissa länder är det inte
ens ett brott att sprida rasistisk information mm. I sådana fall är svenska
staten idag nästan helt maktlös.

Det enda sättet för en myndighet att komma åt information som lagras i ett
land med liberal lagstiftning är att antingen koppla bort landets datorer (2)
(vilket inte är särskilt lätt, eller ens önskvärt) eller genom internationell
lagstiftning i FN. Men det finns ett annat sätt! Internet är byggt av
människor, för människor och verkar genom människor. *Du kan säga din
uppriktiga mening till den som är ansvarig för att sprida informationen*. Du
kan också i värsta fall övertala den som är ansvarig för datorn där
informationen lagras att ta bort den. Innan övergår till sådana åtgärder bör
man dock tänka sig för både en och två gånger. Internet betraktas nämligen av
många som ett enda stort bibliotek där var och en själv söker reda på vad hon
eller han vill ha, och om du kommer med idéer om att s a s "censurera" detta
bibliotek måste du också beakta att du angriper det fria ordet, och vara
beredd att ta ansvaret för detta. Din handling är i ett sådant fall att
likställa med att gå ner till närmaste bibliotek, plocka ut böcker ur
hyllorna, ta ut dem på gatan och bränna upp dem.

Informationstekniken har på så vis tagit hem världsproblemen till ditt
skrivbord. Är det då inte för roligt! Nu går det inte att avskärma sig från
problemen i världen, utan man måste engagera *sig själv*. Kryss i taket! Själv
tycker jag att den här diskussionen är så nyttig för det svenska folkhemmet
att det helt uppväger det hot som denna "farliga" information utgör.
Sri-lankas och Elfenbenskustens problem är helt plötsligt också våra problem.
Så länge barnporr är tillåtet någonstans i världen (3) kommer vi också att ha
sådant material här, i vårt eget Internet. Personligen trivs jag faktiskt med
detta, och hoppas att vi lär oss något av det. När det gäller sådant här är
problemet *allas*, precis som med miljöproblemen. Problemet skall lösas där
det hör hemma: i världen. FN kanske.(4)

Polisen

Den svenska polisen i form av Rikspolisstyrelsen hade en expert på databrott,
nämligen polisöverintendent _Hans Wranghult_ i Malmö. Han var liksom de flesta
andra europeiska experter på området utbildad i Kalifornien, USA. Hans främsta
arbete på området är en rapport som heter *Datakriminalitet - Hackers,
insiders och datorstödd brottslighet*, och som tycks vara renskrivningar av
hans anteckningar från skolan i USA, lätt anpassade för svenska förhållanden.

Trots att denna rapport är en mycket detaljerad genomgång av databrottslighet
och möjliga perspektiv förmedlar den dessvärre en kraftigt förenklad bild av
hackare. Det är tydligt att Hans mest har lyssnat på sina lärare och inte
frågat några amatörer vad de tycker om hackare. Stycket om hackare inleds med
meningarna:

     *"Ursprungligen var ordet hacker en benämning på en person som inom den
     organisation han arbetade hade till uppgift att testa ett datasystem.
     Metoden för testen var att utsätta systemet för ett stort angrepp av
     olika slag och att därigenom upptäcka fel och brister i programvaran
     eller säkerhetssystemet."*

Detta är för det första inte sant, eftersom de första hackarna var studenter
som hade till uppgift att *utveckla* datasystem, och tyder på en grundsyn på
hackare som innebär att de alltid är ute efter att testa eller forcera
säkerhetssystem. Du som har läst den här boken från början vet att detta bara
är en ganska liten del av hackarkulturen.

En annan möjlighet är att Wranghult medvetet gör denna förenkling för att
motivera sina mannar. Polisen bygger sitt arbete på ett "vi mot dom"-tänkande,
och om han börjat tala om att det finns såväl snälla som dumma hackare hade
det kanske blivit lite väl suddiga gränser för vad lagen egentligen tycker om
hackare.

Speciellt kritisk är han mot bilden av hackaren som *hjälte*, vilket ha tycker
är ett ofog. Om han känt till hur journalister använt sig av hackare som när
Chaos Computer Club hackade fram uppgifter om det Västtyska
kärnenergiprogrammet eller när den anonyme hackaren tog sig in i BBS:en
*Ausgebombt* i Vänersborg, hade han varit tvungen att nyansera sin
svartmålning av hackarnas verksamhet.

Tydligen har polisen tänkt igenom det här en andra gång, för i juni 1995
gjorde man gällande att man mycket väl kunde tänka sig att ta hjälp av hackare
för att komma till rätta med databrottsligheten. Hans Wranghults kunskaper
anses numera för övrigt inte värdefulla, utan föråldrade (de var i själva
verket aldrig särskilt bra), och han har numera tilldelats andra
arbetsuppgifter av strategisk karaktär.



---- * ----

När det gäller SÄPOs intresse för hackare och annan datakultur är det inte
mycket man får veta. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom det är så
det fungerar. _Bengt Angerfelt_ och _Roland Frenzell_ arbetar som utredare i
datasäkerhetsfrågor på SÄPO,(5) och deras arbete består antagligen mest i att
samla information och kunskaper om databrott så att det finns någon som kan
vidta åtgärder om rikets säkerhet hotas. Förhoppningsvis vet de mer om
datasäkerhet än någon annan i Sverige. Med tanke på fiaskot på
krypteringsområdet borde man ha sett över sin expertis vid det här laget.

Även den militära underrättelsetjänsten intresserar sig givetvis för
datasäkerhetsfrågor. Om detta vet jag ännu mindre, det enda jag säkert vet är
det som är välkänt bland hackare: Den militära underrättelsetjänsten samlar på
alla upplysningar den kan få om system- och datasäkerhet. Dessa uppgifter
använder de sedan till att förbättra *sin egen* säkerhet. Ingen militär skulle
någonsin få för sig att föra ut kunskaperna till stat och näringsliv. Det
finns uppenbara skäl till detta:

Näringslivet, och främst dataföretagen, är angelägna om att utrustningen är
säker. Om t ex det amerikanska NSA (National Security Agency) talade om för
ett företag som tillverkade ett visst operativsystem var säkerhetsbristerna
fanns skulle detta genast åtgärdas. *Varför ligger detta inte i de militära
underrättelsetjänsternas intressen?* Mycket enkelt, faktiskt: Eftersom
datasystemen exporteras kan militären använda säkerhetsluckorna för att
angripa utländska datasystem i händelse av krig. Militären (åtminstone den
amerikanska) har ju sina egna hackare och virustillverkare. Jag menar, varför
inte? Det är knappast några kontroversiella vapen, och de begränsas inte av
internationella överenskommelser. Klart att de har beväpnat sig till tänderna
med verktyg för elektronisk krigföring. Genom att känna till bristerna kan man
skydda sig själv och angripa andra. Av samma anledning skulle svensk
underrättelsetjänst aldrig tipsa Ericsson om säkerhetsbrister i AXE-systemen.

Ett antal av Sveriges skickligaste hackare har anställts som säkerhetsexperter
av såväl SÄPO som militär underrättelsetjänst och kontraspionage.(6)
Förmodligen använder man sig av denna kompetens för att möjliggöra
"avlyssning" av elektronisk kommunikation. (Vilket inte är förbjudet, till
skillnad från telefonavlyssning.)

Den enskilt mest betydelsefulla elektroniska krigsföringen rör sig i dag om
industrispionage. Genom att det fysiska kriget s a s har avvecklats, krigas
det numera ekonomiskt om marknadsandelar på en världsmarknad, och det är i
detta perspektiv de olika ryktena om USA:s sk *echelon-projekt* skall ses. Det
primära syftet med detta är förmodligen inte att bekämpa terrorism, maffia
eller liknande. Det primära syftet är riktad avlyssning i syfte att genomföra
riktat industrispionage mot Europa och Japan. Att kunna manövrera marknader är
idag viktigare än att kunna manövrera krigsfartyg, och detta är också den
primära orsaken till att (stor-)företagen nu är så intresserade av kryptering.
(Se för övrigt föregående kapitel rörande kryptering.)

Storebror Vill Se Dig

Men spridande av "samhällsfarlig" information då? Det är inte lika självklart
att påstå att information som t ex *Terroristens handbok, narkotikarecept,
bombritningar* eller kanske *tekniska beskrivningar av televerkets
telefonkort* skulle vara olaglig. Ett populärt begrepp är att kalla detta
något så lustigt som *sociopatisk information.* Att vara sociopat innebär att
man är *socialt missanpassad* och tillhör en grupp som inte accepterar den i
samhället rådande normen för normal människa(7) .

Alla hackare, ravare, anarkister, nazister, frimurare och liknande små
grupperingar är därför att betrakta såsom sociopater. Så även Rotary.
Sociopatisk information är följaktligen information som är skriven av socialt
missanpassade människor, eller möjligen information som beskriver hur man
skall bete sig för att bli en socialt missanpassad människa. Att exempelvis
sprida liberala idéer i ett totalitärt kommunistiskt land måste betraktas som
synnerligen sociopatiskt.

Det är inte förbjudet att vara socialt missanpassad. Det är inte ens förbjudet
att sprida sociopatisk information. Men det finns en del auktoritära element
inom vårt samhälle som gärna skulle se att det var det. Under mitt arbete med
denna bok har jag lyckligtvis bara hittat ett enda genuint exempel på denna
storebrorattityd:

I en liten skojig rapport från _Institutet för Rättsinformatik_ i Stockholm
som heter *Kriminella Teknikzonen* har en jurist som heter _Anders Wallin_
skrivit mycket om hur *han* tycker att lagen ser på sociopatisk information. I
en rapport på över 50 sidor lyckas han med konststycket att upprepade gånger
fördöma denna s k sociopatiska information, utan att en enda gång nämna att
den faktiskt inte är förbjuden. Istället lutar han sig tillbaka på ett
juridiskt paradigm (tankemönster) som innebär att allt som hotar samhället så
som det ser ut i dag per definition är farligt. Överfört till ideologi skulle
detta kallas konservatism.

Han nämner bland annat att han inte kunnat hitta den sociopatiska boken *The
Anarchists Cookbook* på något svenskt bibliotek, och fortsätter med att
ondgöra sig över att liknande information finns tillgänglig i flertalet
svenska databaser. Han nämner dock inte att denna bok varit uppe till
granskning -- och blivit *friad.* Vill man läsa en riktigt sociopatisk bok kan
man leta redan på _Jerry Rubins_ *Snacka inte bara* som finns på flera svenska
bibliotek. Den är dessutom utgiven på det respektabla förlaget Pan/Nordstedts.
_Nikanor Teratologens_ *Äldreomsorgen i Övre Kågedalen* är ett annat exempel
på "tvivelaktig" litteratur, _Torbjörn Säfwe_ är en sociopatisk författare
osv, listan kan göras lång.

Med sociopatisk information menas tydligen böcker som inte vanliga människor
skall läsa, för då blir de förstörda. Eller: böcker som inte ungdomar bör
läsa, för då blir de förstörda. Eller: böcker som vissa skall få läsa men inte
alla, för man kan inte lita på deras omdöme. (Själv är jag ganska barnsligt
förtjust i tryckfrihet.)

Samtidigt måste jag poängtera att jag inte tycker att allt i Wallins rapport
är dumt. Det jag tycker är dumt är det underförstådda rop på censur som ligger
mellan raderna på en hel del ställen i den här rapporten. Wallin tycker att
det är hemskt att unga pojkar skall få läsa sådana här hackarböcker och
terrormanualer. Och visst förstår jag honom -- det finns de som har lyckats
ställa till ordentliga problem med de kunskaper de skaffat sig genom att läsa
sådana. Det var visst någon i USA som lyckades spränga sin lillasyster. Det
blundar jag inte för. Men han har tydligen *läst dem själv*...

Sådant retar såklart gallfeber på cyberpunkare, och betraktas med rätta som
överförmynderi. Ytterst ansvariga för att ungdomar inte bygger bomber hemma
torde deras föräldrar vara. Och är de så gamla att de flyttat hemifrån, så
anser jag faktiskt att man kan lita på dem. Faktiskt tror jag till och med att
de klarar av att läsa sådana här böcker, om det roar dem. Jag råkar anse att
en människa som tillverkar en bomb hemma i garaget helt klart måste ha mer än
en skruv lös, och för den skull skall inte vanliga, hederliga människors
yttrande- och tryckfrihet åsidosättas.

Jag skall erkänna en sak: jag äger massor med sociopatisk information. Jo, det
är faktiskt sant. Jag har bland annat använt den som underlag för den här
boken. Nästan all sådan information jag har är digital, och eftersom det roar
mig kopierar jag den gärna till var och en som är intresserad, vilket jag inte
ser som ett dugg ansvarslöst.

Förbjuda Datavirus??

Att förbjuda virustillverkning är också mycket tveksamt. Särskilt som man inte
har några planer på att förbjuda *innehav* av datavirus, bara nyproduktionen.
Får jag inte framställa ett datavirus och infektera min egen dator med det om
jag känner för det? Det verkar konstigt, tycker jag. Till saken hör att man
kan skapa ett datavirus på papper med hjälp av en vanlig blyertspenna om man
vill. Det är först när man matar in viruset i en dator och sprider det, som
det kan göra skada.(8)

     _Storebror:_* Vad skall du göra virus för? Det kommer inget gott ur det.
     Låt bli det. Låt bli det säger jag. Varför skall du skriva dikter? Vad
     skall det vara bra för? Låt bli. Gå till fabriken och jobba istället. Gör
     nytta säger jag.*

Däremot kan jag hålla med om att avsiktligt spridande av datavirus kanske bör
kriminaliseras. Debatten har varit uppe i USA, där bland annat den namnbekante
virusbekämparen _Alan Solomon_ (känd som _Dr Solomon_) klart och tydligt
deklarerade att han ansåg att ett förbud mot virustillverkning hotade
individens fri- och rättigheter. Vidare kan ett virus inte riktigt jämföras
med en bomb, eftersom en isolerad dator med ett virus på inte kan sägas utgöra
någon allmän fara. I synnerhet gäller detta inte om användaren vet vad han/hon
håller på med, vilket man får anta att en virustillverkare gör. Dessutom
består ett virus inte av något påtagligt som kemikalier eller metall, utan av
ren information. Ett datavirus *kan* konstrueras som en serie nedskrivna
kommandon på papper, det är bara olika former av samma information. Ett virus
på papper skulle alltså vara lagligt eftersom det råder tryckfrihet här i
landet, medan ett körbart virus skulle vara förbjudet eftersom det inte råder
informationsfrihet? Är inte det samma sak?

Vår moderna trojanska häst i form av datavirus drabbas sannolikt av samma öde
som _Karl Gerhards_ revy *Den ökända hästen från Troja*, som snabbt och
effektivt förbjöds eftersom den kritiserade nazisternas infiltration av
Sverige under 1940-talet. Oönskad konst bör icke framföras (i nationens
intresse) och du vet inte alls bäst själv vad du vill göra med din dator.(9)

Datainspektionen och Integriteten

Den yttersta fronten mot datorbrottslighet i Sverige utgörs av
*Datainspektionen*. Denna myndighet skall framför allt kontrollera att
statliga myndigheter och företag följer _Datalagen_, som upprättats speciellt
för att skydda individen mot ett totalitärt datasamhälle. Både Datalagen och
Datainspektionen tillkom 1973 som en produkt av en allmän internationell
debatt med ursprunget i San Francisco. Det var i samband med folk- och
bostadsräkningen 1970 då samtliga uppgifter för första gången registrerades
med hjälp av datorer som många började dra paralleller till _George Orwells_
*1984* och väckte en debatt om integritetsfrågorna. Man menade att
myndigheterna till viss del samlade på sig uppgifter man inte hade någon som
helst nytta av, och som skulle kunna användas att kontrollera medborgaren i
minsta detalj.(10)

En tongivande filosof som ännu tycks ha stort inflytande över datainspektionen
är förre chefen _Jan Freese_. I praktiken verkar det som om mycket av vad Jan
säger eller skriver anammas av Datainspektionen utan vidare diskussion. Det
gör dock inte så mycket eftersom karln är ganska vettig. Han har lagt fram
flera kloka förslag på nya datalagar och avsevärt förberett det svenska
samhället på informationsrevolutionen. Speciellt vettigt är förslaget om en
*generell integritetslag* som skall gälla personregister och intrång i
privatlivet oavsett om datorer och elektronik är inblandade eller inte. Lagen
borde enligt Freese reglera (citat ur Datateknik Nr 8/1995):

*  Tillträde till och genomsökande av privata lokaler
*  Kroppsundersökning, medicinska undersökningar och psykologiska test
*  Skuggning / Spionage
*  Olovlig fotografering / Inspelning
*  Elektronisk avlyssning
*  Spridande av förtroliga uppgifter
*  Avslöjande av annans privata förhållanden
*  Utnyttjande av annans namn, bild o dyl
*  Missbruk av annans ord och meddelanden

Och det är väl ungefär den här sortens registrering som EFF, Cypherpunkare
m fl motarbetar. Skillnaden i cypherpunkarnas fall är att de menar att regimen
(i USA alltså) fullständigt misslyckats med att upprätthålla individens
integritet. Ja, de menar rent av att regimen inte kan hantera dessa
möjligheter utan att bli maktgalen och vilja kontrollera allt. *Därför* bör
individen skydda sig själv med kryptografi, anonymitetsbarriärer etc. Man ser
här tydligt det libertarianska arvet från de amerikanska nybyggarna som var
tvungna att skydda sina hus och gårdar med egna vapen då rättvisan ännu inte
fungerade. Den tiden ligger så långt tillbaka i den svenska historien att den
nästan blir främmande för oss. Vi är vana att lita på att myndigheterna fixar
allt.

Att alltfler människor beväpnar sig med kryptering beror till stor del på att
den elektoniska parallellvärlden, telerymden, är barbarisk och ociviliserad,
och att även myndighetspersoner tycks handla instinktivt och nyckfullt i
stället för lagenligt när de kommer i kontakt med datorer. Hade en
integritetsskyddslag som den Freese föreslår funnits tidigare hade problemet
varit ur världen.

*Men notera följande*: datainspektionen lyder under regeringen. Om regeringen
får för sig att registrera alla oliktänkande kan inte datainspektionen göra
ett smack åt det, även om det står i datalagen att regeringen bör inhämta
synpunkter från datainspektionen innan den upprättar något register på eget
bevåg. Datainspektionen är *inte på något vis* ett skydd mot ett totalitärt
kontrollsamhälle! Bara den som blint litar på myndigheter och regeringar
skulle våga luta sig tillbaka på datainspektionen.

Från Hackande till Databrott

Kan då hackande leda till grövre brottslighet? Svaret är utan tvekan JA.
Hackargängen har även de sin dos av psykopater och hugade följeslagare. Redan
social ingenjörskonst måste betraktas som ett grovt avsteg från samhällets
normer. Det *är* oärligt att lura människor, och att betrakta människan i
andra änden av telefonlinjen som ett objekt snarare än en människa av kött och
blod är skrämmande känslokallt. En del phreakare som konstruerat blå lådor har
slagit mynt av verksamheten och sålt apparaterna för uppemot 1500 dollar, och
det har sannerligen inga ideologiska orsaker.

Phreakare försvarar sina brott på klassiskt vis: för det första drabbas i
första hand stora företag. Kontokortssvindlerier mot privatpersoner brukar i
regel täckas upp av företagen som upplåter korten. Samtidigt bortser man glatt
från det faktum att man ställer till ett helvetes elände för de privatpersoner
som måste bevisa för kontokortsföretagen att de inte själva utnyttjat korten.
Elittänkandet är här allt som oftast förvrängt en ursäkt att göra vad som
helst. Samtidigt skall det påpekas att såväl kontokortsföretag som media
överdriver de följder som drabbar innehavarna av missbrukade kontokort. Även
utredare på kontokortsföretag kan tänka och begriper i allmänhet att en
välutbildad tvåbarnspappa inte ringer upprepade konferenssamtal över halva
jordklotet för skojs skull. Många utredningar avskrivs på ett tidigt stadium.

För det andra påpekar man gärna det faktum att man inte *tjänar* någonting på
att hacka. Hackare har gjort sig kända för att göra inbrott på telefonbolag
och *enbart* stjäla manualer. Man låter bli pengar och maskiner, eftersom man
bara är ute efter information. Sådant sätter givetvis myror i huvudet på
åklagare. En hackare stämmer inte in på vår stereotypa bild av en brottsling
som tillskansar sig andra människors egendom för egen ekonomisk vinning. För
en informationslysten hackare är det själva brottet *i sig* som utgör
vinningen, vilket kan tyckas lite egendomligt.

Att tillverka ett datavirus, eller att spraya graffitti på en cementvägg --
det tjänar man inget på. Möjligen är det sabotage eller vandalism, men någon
ligabrottslighet är det inte frågan om. Kanske är virustillverkning rent av,
likt graffitti, att betrakta som en oönskad konstform; en produkt av vår tid
där allt konstnärligt skall vara sanktionerat och planerat och spontaniteten
så gott som fullständigt utplånats.

Att hacka ett nätverk handlar mer om att *utforska* systemet än att *stjäla*
systemtid. I vissa länder, som Kanada, är det tillåtet att gå in i en annan
människas hus, se sig omkring, och sedan gå därifrån, så länge man inte skadar
något. Ur etisk synvinkel är det här ett knivigt problem. I Holland var det
fram till 1987 fullständigt lagligt att ta sig in i en dator så länge man inte
förstörde eller ändrade någonting.(11)

För det tredje försvarar man sina handlingar ideologiskt -- man beskriver då
gärna samhället som allmänt ruttet och menar att de riktiga bovarna är de
stora företagen och valutahandlarna som med sina spekulationer manipulerar
hela mänskligheten att springa deras ärenden. Parallellen till
cyberpunkideologin är uppenbar. Dessa påståenden är utan tvekan till viss del
sanna. Motpolen är det etablerade samhällets skönhet så som _Oscar Wilde_ en
gång uttryckte den:

*Det är bättre att leva orätt än att leva utan rättvisa.*

Det går alltså bra att tala och teoretisera om att göra samhället rättvist,
medan de direkta aktionerna bör betraktas som olagliga i samhällets mening.
Det är samma princip som gäller alla andra utomparlamentariska aktioner -
sedan må det röra sig om hackare, trädkramare eller plogbillar. Bryter man mot
lagen begår man brott. Punkt.

Själv tycker jag att det följer rent logiskt att både hackare och cyberpunkare
som bryter mot lagen, såväl som trädkramare, plogbillar eller abortmotståndare
som slår sönder abortkliniker, som ju *alla* har ideologiska skäl till sina
handlingar, *skall* dömas och sättas i fängelse också, om samhället anser att
det är nödvändigt. Det är inte samhällets uppgift att avgöra vilka värderingar
som gör en utomparlamentarisk aktion befogad eller inte. (Ur samhällets
synvinkel.) Med anarkistiska värderingar blir slutsatsen snarast att det inte
borde finnas några lagar alls, och handlingen föder ett martyrskap. Det hela
är en fråga om värderingar, och i vårt samhälle av idag betraktas
utomparlamentariska aktioner som brottsliga. Drabbar de privatpersoner är de
uppenbart felriktade; det var väl samhället och inte individerna som skulle
förändras?(12)

Det har spekulerats om att hackare skulle kunna bilda hela underjordiska
syndikat och samarbeta med maffian. Detta är än så länge bara spekulationer.
Får jag säga något själv skulle jag vilja påstå att den generella hackarens
mentalitet inte fungerar i organiserad brottslighet. Hackaren drar sig genast
tillbaka när han/hon känner sig fysiskt hotad och skiljs från den skyddade
tillvaron bakom skärmen. Detta beror inte på att hon eller han skulle vara
*feg* utan på att det hela bara är "på kul".

Många hackare får underliga erbjudanden som *"du som är så teknisk, skulle
inte du kunna bygga en piratdekoder..."*, *"kan du inte.. (ditt och datt)"*.
Faktum är, att även om hackarna definitivt *kan* göra detta, är det ytterst
sällan de gör det. Hackare är nämligen antiauktoritära och avskyr att
kommenderas. *"Lär dig själv!"* brukar vara det vanligaste svaret. Hackare
vill inte ha någon underordnad roll som tekniksnille i någon brottslig
organisation. Varför skulle han? Han kan tjäna betydligt mer pengar på ett
*lågavlönat* datajobb än någon brottslig organisation kan erbjuda, möjligen
med undantag av maffian och främmande underrättelsetjänster. Råd, tips och
idéer står de däremot gärna till tjänst med: *"Har du kört fast?"*, *"Hur
gjorde du det där?", "Har du hittat något intressant?"*, men uppdrag av
ekonomiska skäl och inte av vanlig upptäckarlusta? Glöm det.

Till och med tycker jag att vi skall vara tacksamma att det var de små ettriga
hackarna som upptäckte säkerhetsbristerna i datorsystemen istället för *de
stora hajarna*. I phreakarnas guldålder på 70-talet fanns det en del stora
spelsyndikat som utnyttjade de blå lådorna som ibland tillverkades nästan
industriellt och såldes för hutlösa priser. Om detta må man sedan ha vilken
åsikt som helst, men ingen kan förneka att det hackarna gjort har varit
*viktigt* för industrin, även om det inte alltid varit *bra.* (Annars skulle
det nog inte vara så populärt att prata om dem.)

När Marvin i Uppsala tillverkar egna telefonkort och säljer dem för mellan 100
och 800 kronor är det knappast att betrakta som industriell framställning
eller ens som verksamhet för egen vinning. Med tanke på den enkla utrustning
som användes och den tid som lades ned på konstruktion liknar det närmast
brakförlust. Det tycks då snarare vara något ideologiskt som ligger bakom
konstruktionen av telefonkorten. Frihet åt informationen? Anarki?

Personligen måste jag säga att de "hårdvaru-virus" i form av en liten
elektronisk mackapär som kallas *Big Red* och som hittats i en del amerikanska
och australiensiska bankdatorer är mycket mer skrämmande än någonting *någon*
hackare *någonsin* åstadkommit. Detta föremål kopierar, krypterar och gömmer
viktig information på en dators hårddisk så att den som vet hur man skall gå
till väga lätt kan komma åt den. Big Red kan mycket väl vara konstruerat av
maffian eller någon internationell underrättelsetjänst. Dessa måste ha
monterats målmedvetet från *insidan* av ett företag, till skillnad från
hackarens utforskande som sker utifrån och av ren nyfikenhet.

Fortfarande i juli 1995 huserade en ovanligt sofistikerad datorliga i Sverige.
De gick in i kontor och stal enbart datorer, inte skärmar och tangentbord
(dessa klipptes loss), utan bara datorer. På en del äldre modeller tog man
enbart minneskretsar och hårddiskar. För att kunna arbeta ostört hade man
klippt av televerkets larmkablar genom att öppna luckor i gatan på samma manér
som hackarna i filmen *Sneakers*. Man kommunicerade internt via komradio, och
polisen lyckades till och med banda tjuvarnas kommunikation. Ändå lyckades man
inte ta dem.

Det är ingen tvekan om varifrån dessa tjuvar kommer. En del av dem är
definitivt hackare av något slag, andra mer härdade tekniska brottslingar.
Likheten med Gibsons romanfigurer är slående: man tar bara verktyg för
informationshantering, minnen är guld värda och den tekniska skickligheten hos
tjuvarna är fantastisk. Jag tänker inte för en sekund förneka att dessa tjuvar
lärt sig mycket av den teknik de använder vid sina stölder från olika
hackartidskrifter: Rolig Teknik, Phrack, alla möjliga böcker från små obskyra
bokförlag. (Plus vanlig studentlitteratur, helt säkert.) Men det är faktiskt
inte det som är problemet.

Problemet är *vi*. Problemet är att vi tittar på filmer som Sneakers,
Jönssonligan, Enkelstöten osv, där vi får chansen att mysa åt bilden av den
romantiske eller rolige brottslingen, trots att det är denna vi fördömer som
samhällets fiende och allt ont förtjänande avskum. Brottslingen, eller i det
här fallet den *tekniskt avancerade brottslingen*, behöver vi för att veta att
det fortfarande går att gå runt alla elektroniska säkerhetssystem. För kan vi
inte komma undan den tekniska bevakningen, ja då *kan* vi inte vara
ohederliga, och då är det inte längre något fritt val att vara hederlig. Det
finns ingen antikarriär som vi kan se ned på i vår strävan att ständigt dundra
upp i den sociala hierarkin. Det finns ingen heder som vi kan bevara, för om
ingen någonsin är ohederlig vet man inte vad det innebär att vara hederlig.
Brottsligheten finns som en motor som driver oss att vara skötsamma, varnar
oss om vi kommer i närheten av kanten, och får oss att känna oss nöja med våra
lyckade liv. Vi springer ju trots allt inte omkring och klipper av larmkablar
och snor datorer om nätterna, eller hur? Vi jobbar ju på dagarna och *sover*
på nätterna. Var natt behöver sin dag. Var samhälles ljusa laglydiga sida
behöver sin ljusskygga underjordiska rörelse.

Vi ger våra genier två karriärer. Antingen skall de genom en nioårig skola,
ett treårigt gymnasium och en högskolekarriär för att kunna bli
civilingenjörer och ständigt fortsätta sina karriärer uppåt eller åt sidan i
jakten på *mer* status, *mer* pengar, och *mer* spännande arbetsuppgifter.
(Tänk, en dag kan man ju bli chef... Jag måste läsa lite ekonomi också...
Umgås i rätt kretsar, dryfta rätt åsikter...)

Men om man inte tycker om skolan? Om den hiskeligt långa utbildningen tråkar
ut dig, men ditt intresse fortfarande glöder för elektroniska mackapärer och
datorer? Inget problem. Samhället har något för dig också: *tvåårigt*
gymnasium, *ingen* status, *inga* pengar, och *inga* spännande arbetsuppgifter
som PLEX-programmering eller styrsystemskonstruktion. Du får aldrig gå i de
rätta skolorna, lära känna rätt människor eller läsa de rätta böckerna. Du får
inte det rätta sociala arvet. *Detta trots att du kanske i själva verket är
händig och lättlärd och passar bättre på Ericssons utvecklingsavdelning än
någon annan!* Anställningsförfarandet på högteknologiföretagen är smakfullt
anpassat att förpassa personer med tvåårig utbildning ner i kryptan igen.

Återstår: antikarriär. Utnyttja dina kunskaper till att bryta ned samhällets
säkerhetssystem så att de stackars medborgarna ser att det inte är bombsäkert.
Ge dem något att kämpa och leva för. Ge dem ett yttre hot så att de slipper
vända blicken inåt. Var laglös för att sätta ramarna för de laglydiga. Tro
inte att brott inte lönar sig -- det gör de ibland. Bara några stycken då och
då åker fast så att de goda männsikorna får något ont att bespotta.

Kära läsare -- era brottslingar är de djävlar ni speglar er i för att se
ängeln inom er själva. Ta mig fan om de är ett dugg sämre än er!(13)

Det Stora Företagets Säkerhetsstyrkor

Ett av de mest otrevliga databrott jag har hört talas om begicks (och begås
kanske fortfarande) av _Telia_. I april 1995 avslöjade den elektroniska
tidningen Z central, en underavdelning till Z-mag@zine att Telia hade en egen
enhet för nätövervakning som systematiskt samlade in information om abonnenter
som de misstänkte vara phreakare eller hackare. Genom att använda
telefonväxlarnas datorer kunde man lätt katalogisera vilka som ringde vilka
samtal och vart. Det verkar rent av som om Telia systematiskt spårade och
iakttog vissa hackare, något som egentligen bara Polisen har rätt att göra. De
förde sedan dessa uppgifter vidare till andra företag som de misstänkte blev
utnyttjade av dessa hackare.

Detta är förbjudet enligt 4:e paragrafen i datalagen som innebär att man inte
får registrera uppgifter om brottsmisstankar mm utan datainspektionens
tillstånd. Sådana tillstånd ges i princip aldrig -- detta för att undvika
totalitära samhällsmaskinerier.

Det skall tilläggas att denna debatt om Telias trafikavläsningar inte är någon
nyhet. Redan 1981 skaffade man sig en elektronisk trafikavläsare med namnet
_TAL-T M80_ som kunde registrera all trafik på en viss linje, varefter
informationen sändes till en central dator där den lagrades. Sedan dess har
Telia infört denna övervakning på så gott som varenda telefon i hela Sverige,
eftersom funktionen för trafikövervakning finns inbyggd i varje AXE-växel. I
själva verket registreras allt någon gör på sin telefon av AXE-växeln. Om du
lyfter luren, trycker *en* siffra och lägger på igen, registreras detta med
klockslag och tryckt siffra i en dator. Telia kan sedan ta fram en komplett
lista på alla telefonsamtal och icke-telefonsamtal som gjorts - allt som hänt
på linjen. Uppgifterna skall enligt Telia användas för utvärdering och
förbättring av befintliga system, för att lösa tvister med abonnenter osv.
Uppgifterna om lyckade uppkopplingar lagras på CD-skivor i all evighet.(14)

Att Telia inte kan låta bli att registrera och analysera sin verksamhet
förstår var och en som jobbat inom ett större företag. Men att föra uppgifter
om detta vidare är förbjudet enligt såväl tele- som datalagen. Telia hade i
och för sig gott uppsåt i att "hjälpa" de drabbade företagen, men det ursäktar
inte att man gör något sådant här. Jag har även sett indikationer på att Telia
använder sina datalistor till både det ena och det andra inom bolaget. När de
själva drabbas av hackare av något slag utnyttjas informationen hänsynslöst av
Telias säkerhetsavdelningar för att pressa hackare på uppgifter om hur
intrången begåtts. (Telias egna datorer lider i många fall av undermålig
säkerhet.(15)) Detta trots att dessa uppgifter inte ens får lämnas ut till
Polisen...

För att göra bekämpandet av telebrottslighet än mer effektivt har man börjat
undersöka möjligheterna att konstruera ett sk *expertsystem*, en artificiellt
intelligent agent som skall analysera de databand där alla svenska
telefonsamtal registreras i jakten på *beteendemönster* som verkar suspekta;
exempelvis personer som ringer många och långa samtal utan mellanrum, ringer
många 020-nummer osv osv, så att man kan bygga upp en databas med "misstänkta"
abbonenter. Man får hoppas att Telia i så fall inte tänker använda systemet
eftersom detta innebär fullständigt olaglig hantering av dataregister. Men vad
gör man inte för att upprätthålla säkerheten...

Telia får stå som exempel på hur storföretagen ser på databrott. Av de angrepp
som sker mot Telias tekniska anläggningar utgörs 87% av stöld och
skadegörelse, medan manipulation av tekniska system och intrång utgör drygt
10%. I den sistnämnda kategorin ingår phreakare och hackare, men även en stor
del andra som inte har något som helst med denna underjordiska rörelse att
göra. (*Men*, eftersom hackarna har en gemensam kultur och etik är de såklart
alltid lättast att sätta fingret på och fördöma.)

Telia är dessutom ett företag som lider av en närmast paranoid rädsla för att
någon skall förstå sig på deras system. Det gör alla telebolag. Eftersom det
tekniska skyddet på Telias växlar inte är tillräckligt lutar man sig tillbaka
på ett *psykologiskt skydd*, som helt enkelt innebär att man håller inne med
information så att en tänkt angripare inte kan veta något om hur systemen
fungerar. På samma sätt skyddar man sin egen organisation, sina egna interna
telefonnummer etc. Till och med inom organisationen skyddar man sig. Man ser
noga till att inte sprida onödigt mycket kunskap bland operatörer som inte
behöver den för att sköta sitt arbete. Någon helhetssyn på systemen finns inte
annat än hos chefer och mycket högt uppsatta ingenjörer och systemutvecklare.
Enda vägen dit är via internutbildning. Kunskap om Telias system skall alltså
bara finnas på insidan av organisationen, ingen utanför Telia skall få veta
något om hur kopplingarna verkligen fungerar. *Bort med tassarna*, till
skillnad från "hands-on" alltså. Du skall bara använda systemet. Försök inte
ta reda på hur det fungerar, inte ens om du är intresserad. Granska inte, rota
inte bland kablarna, bara *ring*, *betala* och *var nöjd!*

Den direkta orsaken till att Telia skaffat sig en egen säkerhetsorganisation
är att Polisen varken har tid eller råd att reda ut Telias problem. (Som jag
nämnde tidigare rotar man ogärna i bedrägerier för mindre än 50.000 kr.) Telia
har själva uppgett att bolaget har behov av c:a 30 säkerhetschefer plus ett
10-tal specialister inom områdena fysiskt säkerhet, systemteknisk säkerhet,
ADB-säkerhet, sekretess och informationsskydd. Den sistnämnda kategorin är den
som skall se till att bland andra jag inte får veta det som stod i föregående
mening. (Dessa siffror härhör sig dock från tiden då Telia fortfarande hette
Televerket och därmed var tvungna att lämna ut uppgifter till allmänheten tack
vare offentlighetsprincipen.) Förmodligen har cheferna för informationsskydd
numera en väl strukturerad organisation som ser till att information som
betraktas som farlig inte lämnar företaget eller hamnar i offentliga arkiv.

En annan sak som man skall ha fullständigt klart för sig är att storföretag
som Telia inte har råd med moral. När man väl har kartlagt de bedrägerier som
drabbar företaget måste man först avgöra om det lönar sig att jaga bedragare
och förbättra säkerhetsrutinerna innan man verkligen gör det. Om man förlorar
kunder på att förbättra säkerheten så att rutinerna blir för krångliga för de
legitima användarna, låter man hellre hackarna hållas. Detta har fått en del
hackare att höja på ögonbrynen och undra om teleföretagen är snälla, dumma
eller bara korkade. I själva verket tänker de bara på pengar. Det är därför
det fortfarande är så lätt att ringa på falska kontokortsnummer -- det kostar
helt enkelt för mycket att åtgärda problemet.

Låt mig nu dra en liten parallell. När jag pratade om cyberpunk nämnde jag att
William Gibson med flera skildrar en framtid där all ekonomi och utveckling
sköts av storföretag med benhård hierarkisk organisation och en vanvettigt hög
arbetsmoral. I utvecklingslaboratorierna spottas nya tekniska innovationer
fram av uttråkade ingenjörer med ett finger konstant på snabbspolningsknappen.
Allt i dessa företags organisation syftar till att få alla människor som ingår
i hierarkin att känna sig så viktiga som möjligt, så att de jobbar så
effektivt som möjligt och tvingar de som finns under dem att jobba än hårdare.
Resultatet blir en fruktansvärt effektiv, men samtidigt vanvettigt psykopatisk
organisation som kan driva samhällsutvecklingen över vilka gränser som helst.

De hackare som tvingats till Telias regionskontor som informatörer har med
skräckblandad förtjusning beskrivit den rigorösa säkerheten. De har passerat
flera dörrar, alla med blinkande lysdioder och med krav passerkort för att
hindra fel människa att vara på fel plats vid fel tillfälle. Längst upp i
byggnaden sitter de högsta cheferna, bakom sammanlagt kanske fem dörrar som
alla fordrar passerkoder. Hierarkierna fordrar att kontorsrummen blir allt
större ju högre upp man kommer. På översta våningen är de rejält vräkiga. Det
är hit upp alla i huset strävar att komma. De som finns på nedersta våningen i
detta babels torn kan inte ens komma igenom hälften av dörrarna till översta
våningen. På det viset upprätthålls viljan att ständigt klättra uppåt mot
toppen.

Hit kallas hackaren. Mannen på andra sidan bordet är inte elak. Han är inte
omänsklig, psykopatisk eller enbart grym. Han är nitiskt. Han tror på de tio
våningar betong som hackaren just slussats upp igenom. Han har i hela sitt
liv, ända sedan han kom ut från universitetet, varit en del av denna hierarki.
Eftersom han är chef har han varit bland dem som visat störst lojalitet,
trohet mot bolaget och hela det samhällssystem det är en produkt av. Han kan
inte för sitt liv föreställa sig att något av detta skulle kunna bygga på ett
felaktigt antagande. Att det skulle vara något fel på det marknadsekonomiska
system vari han själv bara är ett litet, litet kugghjul. Någonstans inom sig
upprätthåller han en liten illusion om frihet och oberoende som han vårdar
ömt.

Han har all respekt för hackaren. 20-åringen på andra sidan bordet lyckades ju
ta sig igenom allt han byggt upp. Och han gjorde det inte med våld -- han
gjorde det med sin intelligens. Han manipulerade Telias datorer. Han tänke ett
steg längre än Telias egen säkerhetspersonal. Chefen är imponerad. Men
samtidigt vet han, med grund i sina värderingar av det vackra samhälle där han
kan leva i en flådig enplansvilla med hemmafru, två barn och två bilar, att
den där grabben har fel. Grabben är en brottsling och skall behandlas som en
brottsling. Han vet att han har att göra med en farlig person. Hackarmyten om
den kallblodiga, anarkistiska antagonisten har han svalt med hull och hår. Det
är *han*, säkerhetschefen, som har rätt. Betongen, skrivbordet, villan,
marknaden, skolan... Allt detta har han i ryggen. Det är klart att han har
rätt. Hur skulle saker och ting annars fungera?

Givetvis måste han få veta hur det gick till. Eftersom han vet att han har
rätt kan han ta till alla medel som står till buds. I betongsalarna i
Göteborg, Farsta och Kalmar står hans trogna tjänare -- _IBM 3081 D, AS/9000,
Sperry 1100/92_ - datorer som lyder hans minsta vink. Redan innan hackaren
kallades till kontoret lät han dra ut listor på alla de samtal denne gjort
under det senaste halvåret. Exakt, med tidsangivelser på sekunder. *Så han
ringde sin flickvän mitt i natten direkt efter ett tvåtimmars samtal på ett
020-nummer i USA? Varför då? Är hon också inblandad?* Det kommer att bli ett
långt förhör. Hackaren på andra sidan bordet vet inte att listan som Telias
säkerhetschef snart skall sticka under näsan på honom är fullständigt värdelös
ur juridisk synvinkel. Ingenting är bevittnat eller undertecknat; bara 5
samtal har spårats. Dessa 5 samtal utgör den enda bindande bevisningen.

Hackaren med sin tråkiga medelklassbakgrund tittar rakt över bordet och in i
den imponerade chefens ögon. Han skådar Gibsons psykopatiska Tessier-Ashpool
koncern i vitögat. Han ser det enorma företagets pulserande hjärna sitta där i
Lacoste-tröja och vit skjorta. Frågan är om han förstår det.

BBS:en som Försvann

Vi tänker oss att en grupp cyberpunkare i en nära framtid sätter upp en BBS
med namnet *Pheliks* för informationsspridning på en större persondator med
ett flertal ingående telefonlinjer. På denna BBS finns piratkopierad
programvara, narkotikarecept, anarkistiska elektroniska pamfletter, ingående
beskrivningar av Telias AXE-växlar, dokumentation på smarta kreditkort och
lite annat smått och gott. Programvaruindustrin med Microsoft i spetsen är
förbannade. Kreditinstituten med Visa och Eurocard är förbannade. Polisen som
vill upprätthålla ordningen ser att detta bryter mot lagen och måste göra
något.

Cyberpunkarna är dessvärre medvetna om polisens och myndigheternas tänkbara
motåtgärder och har därför vidtagit kontraåtgärder. När myndigheter ringer upp
BBS:en möts de av meddelandet:

      _Pheliks BBS öppen dygnet runt på 28.800 bps._
    
     _OBSERVERA: Pheliks BBS är öppen för amatörer. Poliser, journalister,
     forskare och andra myndighetspersoner, såväl som företagare eller
     företrädare för idéella organisationer som ringer i tjänsten är INTE
     VÄLKOMMNA. Om du tillhör någon av dessa kategorier ber vi dig vänligt men
     bestämt att omedelbart avsluta förbindelsen med Pheliks BBS. Tryck ENTER
     för att bekräfta att du inte tillhör någon av ovanstående kategorier.
     Tryck +++ath0 för att avsluta förbindelsen._
    
    
Genom detta meddelande aktiveras 21 paragrafen i datalagen med resultat att
den som inte följer uppmaningen gör sig skyldig till databrott. På detta vis
omöjliggörs varje form av elektronisk husrannsakan och BBS:en hotas inte av
myndigheter eller forskningsinstitut som måste hålla sig inom lagens råmärken.

*Journalisterna* skulle i ett sådant fall kunna åberopa sin morliska rätt att
som tredje statsmakt bryta mot datalagen i allmänhetens intresse.
Mjukvaruföretagen i form av Business Software Alliance skulle dessutom med
högsta sannolikhet ge höga fan i datalagen och trots detta meddelande gå
vidare. Efter ett avslöjande i tidningar eller upprepade anonyma tips (läs:
lobbying) indirekt från BSA, kombinerat med någon slags spaningsresultat som
skulle kunna tolkas som att det även fanns t ex narkotika i den lokal BBS:en
finns, skulle polisen trots allt kunna slå till mot denna BBS.

Cyberpunkarna har dock förutsett även detta scenario. När polisen kommer
tillbaka till polisstationen med datorn märker de att den del av hårddisken
som innehåller BBS-informationen krypterats med programmet *Securedrive*.
Detta program använder 128-bitars DES-kryptering som är känd för att vara
oknäckbar. Att kryptera sin hårddisk är inte förbjudet - företagare gör det
också för att skydda hemlig information mot stöld, och till skillnad från
vanliga lås kan DES inte forceras med våld. I samma ögonblick som polisen
stängde av datorn blev den alltså i praktiken värdelös som bevismaterial. Av
utredningstekniska skäl kan polisen i och för sig behålla datorn det närmaste
århundradet och på så vis hejda att den misstänkta verksamheten fortsätter.

Datorer är dessvärre inte så dyra. Redan innan utredningen har startat på
allvar har de välorganiserade cyberpunkarna hämtat en ny dator och återställt
hela BBS:en med hjälp av de magnetband som förvarades på ett helt annat ställe
än datorn. Samma metod används av företagen för att skydda värdefull
information från brand, stöld eller maskinhaveri.

Polisen kan då, om det anses finnas skäl, installera övervakningsutrustning
och avlyssna datatrafiken till och från BBS:en, videofilma cyberpunkarna medan
de slår in passerkoderna osv, så att de sedan kan göra ett lyckat tillslag.
Men detta är dyrt och det skall mycket till för sådana åtgärder. Det är också
troligt att mjukvaruföretagen vidtar utomparlamentariska åtgärder. Kanske hyr
de in en samurajhackare som likt datorcowboyen Case i Gibsons romaner på
företagens uppdrag går in i BBS:en via telenätet och förstör den. Kanske
lyckas något företag övertyga Telia om att stänga av telefonlinjerna till
BBS:en. På det viset kan det etablerade samhället försvara sig mot
cyberpunkarna och upprätthålla de ideal som hotats.

Det verkliga faran börjar när alltför många sådana cyberpunkgrupper uppstår,
när de gömmer sig för myndigheterna och företagen eller bildar en bred
organiserad bas i hela landet. Det värsta som kan hända är om BBS:en flyttar
till okänd adress på Internet, eventuellt i Taiwan eller Chile. Har man råd
med datorhyran på andra sidan jordklotet (vilket förmodligen är billigare än
att ha en egen dator) är det inga problem att upprätthålla en sådan verksamhet
från Sverige. Det är då cyberpunkarna kan gå från informationssyndikat till
bred, underjordisk politisk rörelse. Och det är det verkliga hotet mot det
etablerade samhället. Om det är något hot mot samhället i bred historisk
mening är mera tveksamt. Jag skall återkomma till detta.(16)




Fotnoter:

(1) Vintern 1999, just nu är det svårt att säga hur framtiden ser ut på detta
område pga diverse nazistiska terrorattentat.

(2) Tyska myndigheter försökte på detta vis stoppa den vänsterextremistiska
tidningen *Radikal*, som påpassligt nog hade lagt sina dokument på en
Holländsk dator. Försöket blev ett fiasko: ett trettiotal sympatisörer
kopierade tidningens dokument till sina egna datorer, vilket resulterade i att
Tyskland i princip skulle koppla bort hela världen för att bli av med Radikal.

(3) Exempelvis Japan har mycket liberal syn på material som vi svenskar säkert
skulle kategorisera som barnpornografi. USA och Kanada har liberal syn på
rasistisk och nazistisk propaganda.

(4) Jag är ingen vän av överstatliga organisationer annat än som
diskussionsforum. Som sådana är de ypperliga. I fråga vad gäller
internationella vedergällningar o dyl är jag kluven.

(5) 1997

(6) Dvs databrott lönar sig ibland -- om man är värst. Uppgiften kommer från
en maillista för journalister under SHA-ståhejet och CIA-härvan.

(7)  Margot Bengtsson skriver om att detta begrepp vållade debatt runt 1967 i
artikelsamlingen *Det Röda Lund* (1998): "(...)psykiatrin ville införa en ny
diagnos för mental ohälsa, som benämndes 'sociopati'. Så som sociopatbegreppet
beskrevs fick många intrycket av att det i själva verket var ett försök att
sjukförklara vissa kritiska samhällsvärderingar och därmed oskadliggöra eller
kanske t o m internera samhällskritiska personer. (...) Den omfattande
debatten kring sociopatibegreppet gjorde att det aldrig infördes." Sålunda
använder Wallin ett kontroversiellt och kliniskt icke vedertaget begrepp.

(8) Någon kanske reagerar på att jag talar i termer av egna åsikter. Detta
beror på att det inte finns några lagar att diskutera runt.

(9)  Sarkasm.

(10) Jag är Anders R Olsson stort tack skyldig för många av detaljerna kring
datalagen och datainspektionens tillkomst.

(11) Detta är förmodligen orsaken till att europas största hackartidskrift
*Hacktic*, kommer från just Holland. Hackarna bakom Hacktic startade sedan ett
Internetföretag som heter _XS4ALL_, en av Hollands största och mest
kontroversiella internetleverantörer. De arrangerar exempelvis med ojämna
mellanrum hackarcamping, senast 1997 under namnet _HIP_ - Hacking In Progress.

(12) Detta stycke har väsentligt radikaliserats sedan föregående versioner av
boken. Jag har, som man säger, ändrat åsikt. Jag tror numera allt mindre på
parlamentarismens möjligheter i vår tid. Detta är en smärtsam insikt, men
absolut nödvändig för att överleva.

(13) Om någon undrade: ja, jag har bland annat studerat socialpsykologi.

(14) Efter mycket bråk med Telia, som bland annat innebar att jag blev tvungen
att "skicka Datainspektionen på dem" fick jag en kopia på min egen
samtalslogg. Detta ledde också till förändringar i sättet Telia redovisar
uppgifterna: numera finns det en rad på varje teleräkning som jag lite
fantasilöst kallar "Linus Walleij-raden" som ser ut såhär: *Anm) För de flesta
samtalstyper kan specifikation begäras för kommande period.* Telia har gjort
gemensam sak med Polisen, som också vill spara dessa uppgifter (bl a för att i
efterhand kunna utreda brott), gentemot datainspektionen som anser att de bör
förstöras.

(15) Anonym hackare i Oktober 1996: *"Jag är innanför Telias brandvägg igen...
De satte in en ny som var mycket bättre, men jag kom runt den..."*

(16) Alla "tänkta" händelser i episoden har inträffat i verkligheten.




ARTIFICIELL INTELLIGENS

Resonemang kring artificell intelligens (hädanefter kort: AI) är allmänt
återkommande i många sammanhang, inte minst i alla de ämnen jag tar upp i den
här boken. Därför har jag låtit AI få ett eget kapitel.

AI är en tvärvetenskap; den gränsar till elektronik, datalogi, psykologi,
sociologi, filosofi, religion, medicin och matematik. Detta är absolut ingen
överdrift. Skapandet av AI innebär att man först måste förstå hur "vanlig"
intelligens fungerar, vilket är svårare än det låter -- det enda föremål man
med säkerhet vet är intelligent är ju den mänskliga hjärnan. AI handlar alltså
ytterst om att studera de humanistiska vetenskaperna för att bygga de
naturvetenskapliga modellerna. Vår intelligens har visat sig ha tydliga
kopplingar till vårt sätt att uppfatta världen, vad vi med ett fint ord kallar
*perception*.

Att forska i AI är högsta mode på högskolorna, och det är inte helt utan
anledning. För första gången i världshistorien finns det nämligen *pengar* att
tjäna på AI. Företagen som administrerar och kommunicerar allt mer och mer via
elektroniska länkar är i behov av dataprogram som kan göra rutinjobb, som att
sortera elektronisk post och underhålla lagren. Sk intelligenta *agenter*
marknadsförs, avpassade för olika elektroniska rutinjobb. Lite cyniskt skulle
man kunna säga att företagen för första gången kan ersätta tänkande människor
med maskiner på områden man aldrig trodde skulle kunna mekaniseras. (Jag skall
dock påpeka att det knappast kan kallas *mekanisering*, eftersom riktigt
intelligenta program verkligen *tänker*, inte bara handlar enligt en
uppsättning regler.)

Det finns en rad filosofier och inriktningar inom AI. Till de främsta hör
idag: *expertsystem* (stora databaser med specifik kunskap), *genetiska
algoritmer* (simulerad evolution av t ex matematiska formler för att passa ett
visst ändamål) och *neuronnät* (efterapning av hjärnans organisation i
självständiga och parallellt arbetande nervceller).

I takt med att informationsdatabaser i stil med de som finns på Internet växer
fram kan agenter jobba direkt med informationen utan att behöva förstå sig på
människor. Varför sätta en människa på att göra research när du lika gärna kan
låta en agent göra det både billigare och snabbare? (Den som någonsin sökt
information på Internet inser själv hur användbart ett lite mer intelligent
sökverktyg skulle kunna vara.)

Det forskas dessutom på *artificiellt liv*, som verkligen är levande
organismer som lever och fortplantar sig i datasystem. Datavirus är en form av
artificiellt liv, om än ganska osofistikerat och ofta destruktivt.
Artificiellt liv har ännu inte rönt några större framgångar. (Om man inte
skall kalla datavirus och alla de företag och konsulter som jobbar med att
bekämpa datavirus för en framgång - det har bevisligen höjt BNP.)

Forskningen kring artificiellt liv började med ett program av _John Conway_
som var en sorts blandning mellan dataspel och beräknad simulation och
kallades *Life*. Hackaren _Bill Gosper_ på MIT blev i det närmaste besatt av
denna simulation. Senare förbättrades det och kallades istället *Core Wars*
och innebar att många små dataprogramm skulle expandera och slåss om
systemminnet (eng: core) och bara de starkaste skulle överleva. Programmen
utsätts för flera miljöfaktorer som påminner om de krav som ställs på verkligt
liv: ensamma eller trångbodda individer dör, program utsätts för
mutationsrisker, systemresurserna varierar med tiden (dygnsrytm), alltför
gamla organismer dör osv.

Speciellt framgångsrik med artificiellt liv har _Tom Ray_ varit med programmet
*Tierra*. Hans artificiella liv har genom simulerad darwinistisk evolution
lyckats utveckla programlösningar för vissa specifika problem som varit bättre
än de som någon människa kunnat åstadkomma.

Jag har redan nämnt att hackare respekterar artificiell intelligens på ett
helt annat sätt än människor i allmänhet. En person som vuxit upp med ständig
närhet till datorer ser inte några hot i att maskiner kan tänka. Han ser
bespottandet av artificiell intelligens som en sorts rasism riktad mot en viss
livsform. Om du själv är kritisk mot artificiell intelligens, och säger att
*det kan aldrig bli samma sak*, *bara människor kan tänka* osv, betänk i så
fall att det inte finns något som helst vetenskapligt belägg för att den
mänskliga hjärnan skulle vara något annat än en maskin, låt vara av kött.

Dessa tankar går ända tillbaka till _Ada Lovelace_ och _Charles Babbage_, två
av datorernas anfädrer, som i en skrift kallad *Thinking Machines* från mitten
av 1800-talet behandlar detta.

Allmänt kända blev inte dessa idéer förrän på 1960-talet, i t ex rysarfilmen
*Colossus -- The Forbins project (1969)* där intelligenta, militära datorer
tar över hela världen. Tanken figurerar som bekant även i
*Terminator*-filmerna, med den enda skillnaden att datorn heter *Skynet*
istället för *Colossus* som i *Forbins project* -- inte mycket nytt under
solen i populär science fiction alltså. Rädslan för konstgjorda intelligenser
går egentligen ända tillbaka till _Mary Shelleys_* Frankenstein* (1818),
kanske rent av ännu längre tillbaka.

I Frankensteinmyten personifieras rädslan för artificiella intelligenser.
Denna historia om en vetenskapsman som skapar en livsfarlig intelligens är en
av den industrialiserade världens nya symboler, fullt i klass med tidig
grekisk mytologi. Det finns en koppling mellan Frankenstein och Bibeln
såtillvida att det skapade (människan i moseboken, monstret i Frankenstein)
sätter sig upp mot skaparen (gud respektive människan).

I judisk mytologi har vi en motsvarighet i myten om lermänniskan _Golem_ som
löper amok då dess herre glömmer av att kontrollera varelsen. Det har slagit
mig hur långt före sin tid denna myt var: Golem var gjord av lera, och datorer
är gjorda av kisel, som tillverkas av sand. För att Golem skall "fungera"
stoppar konstruktören _Rabbi Löw_ ett stycke pergament med guds namn i munnen
på varelsen. Detta är jämförbart med hur ingenjören "matar" sin dator med
mjukvara. För att stoppa den skenande Golem tar rabbin ut pergamentet ur
munnen på denna, varvid varelsen faller ihop i en hög torkad lera, efter att
den berövats sin livsgnista.

Redan i dessa två 1800-talsmyter finns alltså rädslan för att människan,
liksom Gud, skall skapa intelligent liv ur död materia. Denna ganska ogrundade
rädsla för *uppror mot gud* är alltså bakgrunden till mycket av den
fientlighet som riktas mot forskningen inom artificiell intelligens. Det som
skrämmer oss är myten om hur människan åt av kunskapens träd, och vår skräck
för att ytterligare en skapelse skall göra detsamma. Jag tänker dock gå bortom
dessa myter och istället rikta in resonemanget på de filosofier som ligger
till grund för AI-forskningen: *Pragmatismen* med arv från Fallibilismen,
Nihilismen och Zenfilosofin. (Låt inte dessa konstiga ord avskräcka dig från
att läsa vidare!)

Man kan fråga sig *varför* forskare prompt skall försöka skapa artificiell
intelligens. Det finns ju redan människor, varför försöka skapa något nytt,
bättre, främmande? Att ställa en sådan fråga till en forskare på området är
ungefär som att fråga ett ungt par varför de prompt skall skaffa barn. Varför
föda upp en ny generation som ifrågasätter allt du byggt upp? -- det är en
sådan sak som man bara gör helt enkelt; en utmaning, en önskan att skapa något
som skall leva vidare. En drift att låta evolutionen fortgå. Kanske är det
också detta som till viss del driver hackare att framställa datavirus: nöjet i
att se något nytt växa och sprida sig.

Hela vårt samhälle och våra liv är nu så sammanlänkade att de inte går att
skilja åt. Samhället, maskinerna och människan -- allt måste utvecklas vidare.
Evolutionen tillåter inga stängda dörrar, och AI är enligt mitt sätt att se
det bara ännu ett steg på evolutionens väg. Själv ser jag detta som något
relativt positivt, andra blir skräckslagna.

Samtidigt skall man inte glömma att lägga märke till de *marknadsmässiga
intressen* som står bakom den artificiella intelligensens expansion. Att
datorer skall kunna läsa blanketter, sortera information och skicka den
vidare, är givetvis bara ännu ett sätt för marknaden att rationalisera bort
människor ur produktionen, att automatisera kontorslivet och göra sekreteraren
och revisorn överflödiga. Ledningen för ett företag är givetvis som vanligt
enbart intresserad av att tjäna pengar och ackumulera kapital. *Skulle inte
du?* Vad är det som rör sig på en högre nivå? Vad döljer sig i den komplexa
individ (eller som jag själv kallar det: *superindivid*) som vi gett namnet
*"marknaden"* och som ständigt driver på denna utveckling?

Den som är intresserad av att få veta mer om AI och allmänt filosofiska
aspekter kring ämnet kan med fördel läsa boken *The Age of Intelligent
Machines* av _Raymond Kurzweil_ (1990). Vill man förstå mekanismerna bakom AI
bör man läsa _Douglas Hofstadters_ *Gödel Escher Bach*, en både upplyftande
och beklämmande bok. I ett avseende är den en vetenskaplig bekräftelse av
Kafkas tes: *att rätt uppfatta en sak och samtidigt missförstå samma sak
utesluter inte vartannat*, något som fascinerande nog hör samman med
motsägelserna inom Zenbuddhism, en religion som i vissa stycken gränsar till
ren filosofi. För att låta er förstå något av mekanismerna bakom AI måste jag
försöka förklara något av den del av Zen som sammankopplas med filosofer som
_Mumon_ och som inte har så mycket med att sitta med benen i kors och meditera
(och annat hokus-pokus) att göra. Zen är i sig en filosofi som kan brytas lös
från Buddhismen och betraktas separat. Buddhismen bygger på respekt för livet
i alla dess former. Zen i sig kräver inget sådant, eftersom det är en
icke-värderande, icke-religiös filosofi.

Zen, Eller Konsten att Bryta Sig Ur Formella System

Just Zen har ju också blivit en av de mest inflytelserika "nya" filosofierna i
västvärlden under 80- och 90-talet. Böcker som *Zen Och Konsten Att Sköta En
Motorcykel* säljer förbluffande bra. Zenbuddhismen innebär bland annat att det
som vi i västerländsk tradition kallar Gud, och som hinduisterna och
buddhisterna kallar Brahman respektive Buddha, i själva verket är summan av
alla processer i universum och ingen fristående självständigt tänkande kraft.
Således finns Gud lika mycket i människans själ som i en dators strömkretsar
eller cylinderloppet på en motorcykel. Zen kan lite förenklat sägas vara ett
enda långt sökande efter sambandet mellan processerna i naturen, kosmos eller
mikrokosmos, och samtidigt utgör själva sökandet en process som går upp i de
andra. *Sökandet i sig* är Zenbuddhismen, och poängen är att man aldrig lyckas
finna Zen, som är ett abstrakt begrepp för "svaret". Ett sökande efter Zen
innebär att man ständigt kommer till en plats där man besvarar en fråga med:
*både ja och nej*. Exempelvis:

Fråga: *Är bollen i flaskan?*

Svar: *På sätt och vis ja, om flaskans insida är dess insida, på sätt och vis
nej, om flaskans utsida är dess insida.*

Zen leker ständigt med vårt sätt att *definiera* vår omgivning, att sätta
etiketter på föremål så väl som människor. Zen lär oss att genomskåda
bristerna i vårt eget språk och hjälper oss att bryta felaktiga system, som om
vi till exempel fått för oss att alla brottslingar är svartmuskiga. (Eller att
alla hackare bryter sig in i datasystem!) Zen är tesen att inga perfekta
formella system existerar, att det *inte finns* något perfekt sätt att
uppfatta verkligheten på. Att det inte finns några perfekta system inom
naturvetenskapen bevisade matematikern Gödel 1931, och att det inte finns
några perfekta system inom religionen inser var och en som inte är
bokstavstroende.

Zen kan sägas grunda sig på antagandet att:

*Den enda absolut sanna sanningen är att inga absoluta sanningar existerar.*

En paradox! Vilket givetvis är en perfekt utgångspunkt för tesen att
verkligheten inte låter sig fångas och alla formella system (som det mänskliga
språket, matematiken osv) därmed måste vara felaktiga. Till och med själva
påståendet att verkligheten är ofullständig är ofullständigt! *Sanningen kan
inte uttryckas i ord* -- därav behovet av konst och andra uttrycksformer. Jag
skall inte skriva mer om Zen nu, men ni förstår säkert att det är många som
blir både förvirrade och förbannade när man försöker förklara Zen, speciellt
som förklaringen går ut på att det inte finns någon förklaring. Notera i t ex
_William S Burroughs_ citat: *"språk är ett virus från rymden"*, frustrationen
över det mänskliga språkets begränsningar. Även Nietzsche kritiserade språket
och menade att det var hopplöst begränsat, likväl som feministen _Dorothy
Smith_ med sin teori om hur orden styr maktfördelningen i samhället.(1) I
västerländsk filosofisk tradition kallas motsvarigheten till Zen för
*fallibilism* och grundar sig på tanken att all kunskap är provisorisk, något
som senare utvecklats i en filosofisk riktning som kallas *pragmatism* och
betraktar alla formella system som felbara och därefter försöker bedöma dem
efter hur de fungerar istället för hur de är uppbyggda. Gödels teorem är
kanske den mest påtagliga indikationen på att denna världsuppfattning är
korrekt.(2)

Mycket av modern matematisk teori om sk *icke-formella system* hänger ihop med
både Zen och kaosforskning. Ett icke-formellt system skapar ett formellt
system för att lösa ett problem. För att vi skall ha en chans att förstå oss
på den på ytan kaosartade världen måste vi först förenkla den genom att skapa
formella system på olika beskrivningsnivåer, men också ha möjligheten att
bryta ned dessa system och skapa nya. Vi vet till exempel att människor är
skapta av celler. Men på sätt och vis är vi ju skapta av atomer, och på sätt
och vis av ren energi. Naturen bjuder på så många beskrivningsnivåer att vi
måste sålla fram dem som vi behöver för att klara av det som vi föresatt oss.
Det är det som är intelligens.

Det finns andra filosofier som anammar delar av Zen: hit hör exempelvis läran
om *Tao*, där motsatspar som svart/vitt rätt/fel eller ett/noll
(informationens minsta byggsten) ses som heliga och det gäller att finna någon
slags gyllene medelväg. (Urtypen är alltså *Yin* och *Yang*, ett slags
*ur-motsatspar*.) Hit hör också vårt västerländska
tes-antites-syntes-resonemang. Dessa filosofier har som styrka och svaghet att
de invaggar anhängaren i en tro att *lagom alltid är bäst*, vilket enligt Zen
kan vara både sant och falskt beroende på hur man ser det. Alla sådana försök
att konkretisera verkligheten till formella system är i och för sig
intressanta men definitivt provisoriska och ständigt underkastade anpassning.
Ett annat filosofiskt system som anammade detta tankesätt var den förkristna
*Gnosticismen*, där det ursprungliga motsatsparet är *Gud* och *Materien* som
sedan möts genom en serie sk *Eoner* (tidsåldrar, idévärldar eller gudomliga
väsen). Gnosticismen är i sin tur förmodligen sprungen ur en gammalpersisk
religion som kallas *parsism* och som inrättades av den inte helt okända
filosofen _Zarathustra_, som alltså ursprungligen hävdade att världen styrdes
av sådana här motsatspar.

Zenfilosofins sätt att tänka är dels en bekräftelse på den sk *nihilismens*
världsbild att objektiva sanningar inte existerar, samtidigt dementerar den
samma världsbild; det är helt enkelt en fråga om var man befinner sig: på
insidan av ett formellt system existerar objektiva sanningar. På utsidan av
systemet finns de inte. Lyckas man bryta sig ur ett formellt system där
verkligheten inte beskrivs i begrepp som *rätt* och *fel*, eller alla möjliga
mellanting som *mera rätt än fel*, har man också funnit något av
intelligensens kärna. Att vara intelligent innebär att man kan bygga ett
system av ordning ur kaos, så grundligt att man sedan kan betrakta sitt eget
system från insidan och inordna sina egna tankar i det system man skapat.
Forskningen kring AI har på ett förbluffande sätt visat att denna förmåga är
absolut nödvändig för *varenda liten intelligent operation*.

Denna skillnad mellan den verkliga världen och den som man föreställer sig,
alltså det formella system man skapat, har i århundraden retat gallfeber på
filosofifarbröder som Platon m fl, och fått dem att i djupa bryderier
konstatera att den verkliga världen är felaktig och att deras perfekta,
matematiska system är en idévärld som står bortom den verkliga och som den
verkliga världen aldrig riktigt når fram till. (Observera att jag är en smula
uppkäftig här; en 24-årig lekman som jag har normalt inte ens rätt att ta
dessa stora filosofers namn i min mun. Den vakne läsaren lägger märke till att
jag är i full fart med att ifrågasätta auktoriteter... I vetenskapsteorin är
denna konflikt känd som kontroversen mellan subjekt (iakttagare) och objekt.
Även inom en så "hård" vetenskap som fysiken har det visat sig att detta är av
avgörande betydelse, främst i det för fysiker välbekanta *Bells Teorem*, som
ställt till stort huvudbry för mången forskare. (Jag tänker inte försöka
förklara Bells Teorem, jag nämner det mest som en referens för den som känner
till det.)

När AI-forskarna sökte svaret på hur intelligens fungerade hamnade man i
konflikt med de vetenskapliga grundnormerna. Vi behöver föra ett intelligent
resonemang för att skapa intelligens. Vi behöver en ritning på hur man gör
ritningar, en teori om hur teorier fungerar, ett paradigm för hur paradigm
skapas osv. Man hamnade i en paradox där man ville beskriva ett formellt
system med hjälp av ett formellt system. Det var då man tog till sig Gödels
teorem -- ett bevis för att alla formella system innehåller sanningar som inte
kan bevisas. Lösningen på att skapa ett formellt system för intelligens var
genom att låta det referera till sig självt, precis som en nervcell i hjärnan
kan förändra sitt sätt att fungera och behandla information genom att, just
det, behandla information. Lösningen på intelligensens gåta var inte tabeller,
strikta regler och matematik. Intelligensen var inte matematiskt-maskinell.
För att intelligensen skulle fungera måste den vara till viss del
*oförutsägbar*, *motsägelsefull* och *föränderlig*.

Många hackare och nätanvändare är hängivna Zen-filosofer, inte minst därför
att mycket av funktionerna i datorer och datanätverk ofta är ganska
självmotsägande. Den del av datavetenskapen som behandlar AI är
självmotsägande i allra högsta grad. *Programmering* är också en konst som går
ut på att skapa ordning i ett från början näst intill kaotiskt system av
möjliga instruktioner, hela vägen fram till ett färdigt dataprogram. Om det
här stycket var svårt att förstå, var snäll och läs det igen, för det är värt
att förstå.

Människan som Maskin - Datorn som Gudomlig Skapelse

De flesta hackare betraktar människor som avancerade maskiner och det är
egentligen inget fel med det; det är bara ett nytt synsätt, ännu ett
betraktelsesätt inom den mångfassetterade psykologiska vetenskapen. Hackare är
i allmänhet futurister och för dem är maskinen, och därmed människan, något
vackert och livsfyllt. Jag skall villigt erkänna att jag själv till viss del
betraktar människor som maskiner, men skulle hellre dämpa det lite och säga
att vi i likhet med datorer är *informationshanterare* -- vi föds med en viss
information präglad i generna; under uppväxten tillförs sedan alltmer
information från omgivningen. Resultatet blir en komplex mängd information som
vi kallar för *individ*. Processen där informationen bearbetas och lagras i
individen kallar vi för intelligens. Individen samverkar också med omgivningen
genom att symboliskt uppta och avsöndra informationsstycken, och blir
därigenom del i en ännu större process som också den är intelligent. (Är man
religiöst lagd kan detta påstående uppfattas som hybris.)

Skillnaden mellan människor och datorer då?

Två saker: Datorn vet vem som skapat den (ett) och människans liv är klart
tidsbegränsat (två). Man har framkastat teorin att det unika i människans
"själ" är en produkt av endast dessa två faktorer, och att det därmed bara är
just ovissheten och tidsbegränsningen som gör livet *"värt att leva"*. Sedan
kan man ifrågasätta teorin med den invändningen att båda premisserna i princip
är förhandlingsbara i ett längre perspektiv. Härom får läsaren dra sina egna
metafysiska slutsatser. Ämnet är i det närmaste outtömligt. (Och publiken i
princip outtröttlig.)

      *"Jag har skådat saker ni människor inte kan föreställa er... Brinnande
     attackskepp vid Orions skuldra... Jag såg C-strålar tindra i
     Tannhauser-porten... Alla dessa ögonblick kommer nu att gå förlorade i
     tiden, likt tårar i regnet."*
    
     (Androiden Roy Beatty i _Ridley Scotts_ *Blade Runner* inser i
     dödsögonblicket något av livets innebörd.)
    
    
Om vi går till djuppsykologin blir det hela lite enklare. Ett intelligent
system, såväl artificiellt som naturligt, måste kontrolleras mot ett
överliggande system, vad vi skulle kunna kalla ett *metasystem*, för att kunna
veta i vilken riktning det skall utveckla sig. På ett AI-system som skall
känna igen bokstäver "belönas" respektive "bestraffas" det sätt på vilket det
uppfattat ett tecknen tills systemet lärt sig hur det skall kunna känna igen
så gott som alla tecken. Detta fordrar att systemet har två funktioner: dels
in- och utmatning av information, och dels *eftertanke*.

På ett AI-system sker detta kontrollerat i två steg. Hos en människa sker
informationsbehandlingen (enligt *en* teori) om dagen och jämförelsen mot det
"korrekta" handlingsmönstret under natten i form av drömmar, där förloppen
återupprepas och jämförs med våra *verkliga* motiv, alltså det
*undermedvetna*. Likheten är påfallande.

Vi kan alltså med detta resonemang konstatera att människan har ett inre
system för vad som är korrekta och felaktiga handlingar. Som om inte detta
vore nog, vet vi att vi också kan förändra de planer vi handlar efter -- vi är
alltså inte födda till att gå en viss utstakad väg. På det viset är människan
lika paradoxal som vilket icke-formellt system som helst. Vi har förmågan att
bryta oss ur systemet och omvärdera våra mål.

De stora psykologiska filosoferna, främst _Sigmund Freud_ och _Carl Jung_,
fann dock att det fanns ett slags symboler och motiv som *inte* modifierades
utan var gemensamma för alla människor. Freud talade om de stora *drifterna*,
främst sexual- och dödsdriften. Jung vidareutvecklade resonemanget till flera
*arketyper*, som t ex visade på vissa grundläggande uppfattningar om vad som
är gott och ont.(3) Dessa arketypiska drifter som tycks finnas hos alla djur
är tydligen en motor som driver människan att utforska och försöka förstå sin
omvärld.

Detta är den mest grundläggande skillnaden mellan människor och maskiner. Det
finns inget som säger att vi skulle behöva låta de intelligenta maskinerna
drivas av samma drifter och instikter som vi själva. Vi kan istället
specialutrusta dem med en *drift* att lösa det problem de konstruerats för.
När maskinen utvärderar sitt eget handlande drivs den då ständigt att springa
våra ärenden. Science fiction författaren _Isaac Asimov_ föreslog exempelvis i
sina robotnoveller robotikens *lagar*, där robotarna drevs av en närmast
sjuklig vilja att vara människor till lags. Dessa återfinns även i den något
modernare filmen *Robocop* där robotpolisen drivs av viljan att upprätthålla
lagen.

Mot en Artificiell Tidsålder - AI och Samhället

Aspekter på AI återspeglas i tidens medier - *Blade Runner* handlar om
skillnaden mellan människor och maskiner, i cyberpunkromaner, musik och filmer
förkommer AI rikligt, och år 1995 har Frankenstein nypremiär på biograferna.
Slump? Knappast.

Ett spännande exempel på den här trenden är _Arnold Schwarzeneggers_ roll som
robot i *Terminator 2*. Där har den konstgjorda intelligensen mänskliga drag,
som en följd av att den programmerats av en mänsklig rebell istället för en
brutal militär. Den visar också på olika aspekter av hur det kan gå om man
hanterar tekniken vårdslöst. (Som när Rabbi Löw tappade kontrollen över sin
Golem.) Särskilt intressant är scenen där roboten, maskin som den är, bara
följer sitt program att utplåna människor som är i vägen istället för att
välja fredliga lösningar. Huvudpersonen John (som f ö är en skicklig hackare)
upptäcker här en farlig "programlus" i roboten, som han rättar till. Budskapet
i filmen är att teknik och AI är bra -- om den används på rätt sätt och
övervakas av människan. Den riktiga faran är den nonchalanta människan.

Den svenska *Femte Generationen* förtjänar återigen att nämnas i sammanhanget.
Femte generationens datasystem är just en annan beteckning på artificiellt
intelligenta datasystem.

_Lars Gustafsson_ utmärker sig med den vackra science fiction romanen *Det
Sällsamma Djuret Från Norr* som på ett ingående och underhållande vis
behandlar metafysiska aspekter på AI. Speciellt spännande är här tankarna om
decentraliserad intelligens. Detta innebär t ex att ett myrsamhälle kan sägas
vara intelligent, men knappast en enskild myra, att hela mänskligheten kan
betraktas som en sammanhängande intelligent organism osv -- ett synsätt hämtat
från sociologin som kommit att få en central betydelse inom AI-forskningen.

Informationsflöden är en indikation på intelligens. Detta bekräftas i modellen
av samhället som en enhetlig tänkande kraft. Individens och samhällets
intelligens är otvivelaktigt besläktade; förmågan att lagra och bearbeta
information genom kontruktion och upplösande av formella system kännetecknar
intelligens. Samhället är som en organism, ändå inte. De här idéerna går ända
tillbaka till den sociologiska vetenskapens grundare _Auguste Comte_. Själv
har jag myntat begreppet *superindivider* som en beteckning på dessa
överordnade intelligenser med namn som *företag, marknaden, staten, kapitalet*
osv. Jag skall återkomma till detta längre fram i denna bok.

Man kan återigen betona släktskapet mellan kaosforskning och intelligens;
intelligens kan uppfattas på många olika nivåer, varje nivå i sig ett formellt
system. Det ena systemet liknar det andra och bildar ett märkligt
sammanhängande mönster. Vår intelligens verkar vara ett med vår förmåga att
betvinga kaos.

Alan Turing och Turingtestet

En av de allra första som ägnade sig åt att försöka få maskiner att hysa
intelligens var _Alan Turing_. Han föreslog ett test som kunde avgöra om ett
system var intelligent eller inte, det sk *Turingtestet*. Det gick ut på att
man placerade en människa i ett rum med en terminal som antingen var kopplad
till en annan terminal där det satt en annan människa, *eller* till en dator
som låtsades vara en människa. Om försökspersonerna inte kunde skilja på
människan och datorn, dvs att de i hälften av fallen dömde ut datorn och i
hälften av fallen människan, skulle man kunna påstå att datorn var
intelligent.

Detta kritiserades ganska omgående med en teori som kallades det *kinesiska
rummet*. Denna innebar att turingtestet gjordes på kinesiska, och att man
placerade en kines vid ena terminalen, och en person som inte kunde kinesiska
vid den andra. För att den icke-asiatiske personen skulle ha en chans att
svara på de frågor som kinesen ställde, skulle man ge honom en uppsättning
regler i form av tecken, grammatik etc med vars hjälp han skulle kunna
generera vettiga svar utan att förstå ett smack kinesiska. Genom att bara slå
i böcker och tabeller skulle det därför verka som om personen i fråga talade
kinesiska *och* var intelligent, fast han/hon i själva verket bara följde
regler.

Den lilla slaven som sprang fram och tillbaka och tolkade kinesens frågor och
framställde intelligenta svar utan att kunna något jämfördes med hårdvaran i
datorn, *maskinen*. Böckerna och reglerna för hur han skulle svara var
mjukvaran, alltså *dataprogrammet*. På det viset menade man att en dator inte
kunde vara intelligent, bara följa givna instruktioner.

Nu visade sig denna invändning vara felaktig. Det kinesen kommunicerar med är
inte *enbart* den person som sitter i andra änden, utan *hela systemet*, med
terminal, böcker, regelverk och allt annat som den stressade stackaren i det
andra rummet använder sig av. *Även om personen som satt vid terminalen inte
var intelligent, var systemet som helhet intelligent.* Detsamma gäller för en
dator: även om inte maskinen eller dataprogrammet *i sig* är intelligenta, kan
systemet *maskin+program* mycket väl vara det.

Det samma gäller en människa -- en enskild neuron i hjärnan är inte
intelligent. Inte ens hela delar av hjärnan eller *hjärnan i sig* kan sägas
vara intelligenta, eftersom de inte kan kommunicera. *Systemet* människa med
*både* kropp och hjärna kan däremot sägas vara intelligent!(4)

Av detta följer också den lätt obehagliga insikten att varje system som är
intelligent ständigt måste bearbeta information för att kunna kallas
intelligent. Vi måste ta emot sinnesintryck och avge svar på dessa på något
vis för att kunna kallas intelligenta. *En människa utan förmåga att ta emot
eller ge ifrån sig information är alltså inte intelligent!* Informationsflöde
är en indikation på närvaron av intelligens. Härav definierar vi begreppet
hjärndöd. En människa utan kommunicerande intelligens är ingen människa.

Vi skulle kunna avsluta det här kapitlet med att definiera vad intelligens
egentligen är (enligt Walleij):

*Intelligens är förmågan att i ett till synes kaosartat informationsflöde
skapa system för att sortera och överblicka detta samt oupphörligen revidera
och bryta ned dessa för att skapa nya.* (Notera att denna definition är en
paradox eftersom den beskriver den process genom vilken författaren lyckades
konstatera detta. Aldrig får man vara riktigt glad.)




Fotnoter:

(1) Förmodligen en form av strukturalism.

(2) "Korrekt" är alltid ett böjligt begrepp när man diskuterar filosofi. Ta
det inte för bokstavligt. Tänk på att detta är populärvetenskap...

(3) Teorier som för tillfället hamnat i onåd. Håhåjaja. Enimvero di nos quasi
pilas homines habent.

(4) Eller kanske inte. Människan kan omöjligen bli intelligent utan ett
samhälle som omger henne, alltså är systemet människa+samhälle det som är
intelligent... Osv osv.




VIRTUELL VERKLIGHET (VIRTUAL REALITY)

Nu skall jag berätta om något som är ruskigt överskattat, men som oundvikligen
kommer att få stor betydelse i framtiden. I varje fall som fenomen betraktat.
Jag tvekade länge om jag skulle skriva om virtuell verklighet över huvud
taget, men jag inser att det oundvikligen hör till ämnet. Anledningen till att
jag tvekar är att detta forskningsområde blivit så uppblåst och missförstått
att det antagit rent religiösa proportioner.

Virtuell verklighet är ursprungligen en beteckning för påhittad verklighet.
Det är samma sorts verklighet som rollspelsentusiaster befinner sig i då de
tar sig fram i en påhittad värld. I sin ursprungliga form kräver denna
konstgjorda omgivning en god portion fantasi och tålamod. Utvecklingen har
gått från rollspel till interaktiva rollspel på Internet, sk _MUD_-spel
(Multi-User Dungeon, dvs fleranvändargrotta, en grotta som flera människor kan
vara i samtidigt, kallas också *textbaserad verklighet*) och först på 90-talet
har begreppet blivit synonymt med en viss teknik för att konkret med ljud och
bild uppleva konstruerade verkligheter med datorns hjälp.

I ett MUD-spel upprättar man vissa konventioner för att kommunicera direkt med
människor genom att använda ett språk som är en förlängning av det skrivna
ordet. Man kan tala om på vilket sätt man vill kommunicera med en medspelare.
Man kan t ex tala om ifall man vill uttala ett ord ironiskt, kallt eller
erotiskt. Man skriver kanske: "Säg 'Hejsan' på ett humoristiskt vis till X",
varvid X får ett meddelande av typen: "Y säger 'Hejsan' till dig på ett
humoristiskt vis". Man har också möjligheten att inta poser, att utstråla
olika känslor. Du skulle kunna få ett meddelande av typen: "Y ler ett ironiskt
leende".

Detta sätt att kommunicera över Internet har haft avgörande inflytande på det
språk gemene man använder vid skriftliga debatter i den elektroniska världen.
De mest välkända konventioner som upprättats är tecknet för humor :-) (glatt
ansikte från sidan) och tecknet för ironi ;-) (blinkande ansikte), eller att
skriva med STORA BOKSTÄVER för att skrika. Utöver dessa har en uppsjö mer
eller mindre accepterade symboler av samma slag uppstått. Detta är första
steget mot att via ett nätverk överföra symboler med en annan innebörd än de
rent språkliga. Det innebär en första möjlighet att använda tonfall och
kroppsspråk i konstgjorda världar.

En förlängning av MUD är det internationella nätverket för struntprat, IRC
(Internet Relay Chat, Internets Reläsystem för Snack). I IRC-systemet kan man
göra ungefär samma saker som i MUD, skillnaden är att det hela ligger lite
närmare verkligheten. En del sätter upp privata konferenser i IRC och pratar
sinsemellan, medan andra ägnar sig åt någon av de många öppna grupperna, t ex
#Sweden eller #Sverige som fungerar ungefär som en textversion av Heta Linjen
för svenskar. I dagsläget använder ungefär 1000 personer i Sverige IRC
regelbundet. (1) IRC har en benhård teknokratisk hierarki där de som kan mer
om systemet har mer makt och kan bolla med andra människor ungefär hur de
vill. Demokrati existerar inte: på varje kanal finns ett antal småkungar (sk
chan-ops, kanaloperatörer) som ibland kan "slåss" om kontrollen över kanalen.
IRC har redan utvecklats till en egen subkultur med egna värderingar och
hackordningar. Förvånansvärt många kvinnor använder IRC.

I IRC finns även möjlighet att idka informationshandel, att byta information
mot information med ett enda enkelt kommando: */dcc send nick fil*, vilket
gjort IRC till den främsta kommunikationskanalen för "bytare" och andra
hackargrupper, en plats där kurirer springer med filer och kommunicerar
internt, annonserar ut FTP-areor och webbsidor där enorma programbibliotek
finns tillgängliga för en kort tid. Det har därmed också blivit den naturliga
knutpunkten för människor med de mest udda perversioner, och ingen annanstans
kan man hitta sådana ansamlingar av pornografiska bilder och hela filmer, som
på kanaler med namn som "xxx..." mediet är ännu mycket anonymt och svårt för
myndigheter att övervaka, förmodligen är det den mest laglösa del av Internet
som finns idag.

Dessa tekniker är bara det första steget i en utveckling som kommer att leda
oss till kommunikationsformer oändligt mer sofistikerade än de vi känner idag.
I experimentanläggningar blir de påhittade miljöerna alltmer verkliga; rentav
så verkliga att många börjat ifrågasätta skillnaden mellan verklig och
påhittad verklighet, och kommit fram till att det snarast är en
definitionsfråga. Men vi börjar från början.

Ingen enskild person har betytt så mycket för virtuell verklighet som _Jaron
Lanier_. Jaron flyttade till Kalifornien 1981 och tänkte att han skulle leva
hippieliv och spela flöjt på trottoarerna. Istället halkade han in på ett jobb
som dataspelsprogrammerare. Efter ett tag i branchen startade han ett företag
kallat _VPL_ (Visual Programming Languages, Visuella Programspråk) för egna
pengar och började jobba helt ideellt med en idé han fått: han ville göra ett
programspråk. Programspråk är det språk som människor använder för att
kommunicera med datorer och beskriva vad de vill att den skall göra. Vanliga
programspråk är t ex BASIC (Begginers All-purpose Symbolic Instruction Code),
Pascal (döpt efter matematikern med samma namn), eller C (döpt av Dennis
Ritchie som en efterföljare till språket B under utveckling av
operativsystemet Unix på AT&T laboratories).

Nu ville Jaron inte göra vilket programspråk som helst utan PROGRAMSPRÅKET med
stort P. Han tyckte att det här med att programmera var bland det roligaste
som fanns, men att det var förbehållet en alldeles för liten grupp människor.
Han ansåg att alla borde få programmera. Istället för att bara låta en liten
elit av programmerare bygga upp matematiska och symboliska modeller av
verkligheten, ville han sätta det verktyget i händerna på mannen på gatan, med
minimala krav på förkunskaper. Språket döptes så småningom till *Mandala*.

Många som provar att använda datorer för första gången tycker att det hela är
för abstrakt och innehåller för många teoretiska begrepp. En dataelev jag hade
sade en gång:

     *"Du kan säga att det här är ett kommando, att det har den och den
     egenskapen och fungerar så och så. Det är som att säga till mig att det
     här är en hammare, och den fungerar så och så. Jag kommer aldrig att
     fatta det om jag inte får en hammare i näven."*

Hammarhuvudet på spiken. Om inte människan kan anpassa sig till datorn så får
man väl anpassa datorn till människan. Om inte berget kommer till Muhammed får
väl Muhammed komma till berget. Det var det som var Jarons idé. Gör datamiljön
så verklig som möjligt, ta bort det där tangentbordet om det ställer till så
mycket förtret, och ta bort den där tvådimensionella skärmen om platta
symboler är så svåra att förstå. Skapa en hel verklighet kring användaren så
att denne känner sig hemma. Konceptet virtuell verklighet (och från och med nu
förkortar jag det med bara _VV_) var fött. Nu var den här idén egentligen inte
så ny. Första gången tanken på VV dök upp skall ha varit 1965 hos _Ivan
Sutherland_ på Utah University. Men det var Jaron som var först att fullt ut
försöka genomföra idéerna, och göra *pengar* på dem.

VPL grundades 1985. Sedan dess har ingenting varit sig likt. 1991 fick vi
vanliga människor veta vad VV var i och med att _W Industries_ marknadsförde
sitt dataspelsystem *Virtuality* på bred front. Tidningar, radio, TV -- alla
berättade om detta nya och fantastiska fenomen. Det var också då man började
göra jämförelser med William Gibsons roman *Neuromancer* och upptäckte
uppenbara likheter mellan huvudpersonen Case's sätt att ansluta sin hjärna
till datorerna och därmed uppgå totalt i telerymden, och ambitionerna bakom
VV. Och det var då man på allvar började ifrågasätta vart vårt samhälle var på
väg. Och det är bl a därför Gibson är en så viktig författare.

Det hela är egentligen inte så konstigt som man ibland lyckas få det att
framstå. Genom att applicera sensorer på kroppen som registerar alla rörelser
kan datorn känna av hur du rör dig, därefter kan den generera ljud och
bildintryck som stämmer överens med hur vi är vana att uppfatta verkligheten.
Ljudet skapas av ett kvadrafoniskt ljudsystem som gör det möjligt för oss att
placera ljud i rummet. Bilderna visas tredimensionellt genom att datorn ritar
en bild för varje öga. Det är det som är VV idag; varken mer eller mindre.
Förmål kan uppfattas som tredimensionella och ge i från sig ljud så att vi
upfattar ljudet som om det kom från föremålet i fråga. Inget konstigt, bara
vanlig manipulation av våra sinnesintryck, precis som en dataskärm och en
högtalare, fast lite mer sofistikerat och förfinat. Maskinskapad hallucination
eller påtaglig dröm skulle man också kunna kalla det.

Jaron hade alltså tänkt sig att VV skulle vara en form av programmeringsspråk,
avsett främst för att skapa modeller för att underlätta forskning,
undervisning och göra datorns funktioner lättåtkomliga. Nu blev det inte
riktigt så. En del uppfinningar har förmågan att chocka sina uppfinnare genom
att de visar sig få helt andra tillämpningar än uppfinnaren någonsin kunnat
drömma om. Kärnkraften är väl det mest skrämmande exemplet på detta. VV
förvandlades från programmeringsspråk till *medium.*

Vi har en handfull medier i vårt samhälle. Vi har litteratur av olika slag. Vi
har teater och film. Vi har etermedia som radio och TV. Vi har sk *multimedia*
som dataspel eller *hypertext*, en slags förbättrad text som gör att vi kan
läsa text som en databas istället för som en bok. Och nu har vi VV, och det är
också en form av medium. Närmare bestämt den kraftfullaste form av media som
människan någonsin tillverkat. VV omsluter dig på alla sidor och fordrar din
totala uppmärksamhet, precis som om det var ditt verkliga liv det handlade om.
Du kan springa, men du *kan absolut inte gömma dig* från den. (Tänk vilket
fascinerande medium att använda för reklam: Pampers blöjor tränger in dig i
ett hörn och hetsar dig till döds.)

När Jaron kommit en bit på vägen med sin idé insåg han att han behövde hjälp
för att slutföra projektet. Han fick hjälp av medialaboratoriet på MIT, som
redan tidigare hjälpt till att begåva världen med det *grafiska gränssnittet*.
(Gränssnitt är den mojäng som finns mellan datorn och användaren, typ
tangentbord, bildskärm, skrivare, mus, datahandske etc.) Detta kom senare att
användas av Xerox, Macintosh och Microsoft, och vi känner det idag under
produktnamn som *System 7* och *Windows*.

Militären blandade sig förstås i leken som vanligt. Redan tidigare hade man ju
experimenterat med flygsimulatorer för att träna piloter inför flygningar. VV
sågs som en möjlighet att förbättra simulatorerna, ja till och med att
utveckla riktigt verklighetstrogna system för *fjärrnärvaro*, där exempelvis
en pilot kan styra ett flygplan in över fientligt territorium fast han fysiskt
befinner sig i en bunker hemma i högkvarteret. Ett sådant system skulle
naturligtvis vara ett bra sätt att hushålla med piloter. Dessutom skulle man
kunna bygga plan som utsattes för påfrestningar som ingen pilot skulle tåla.
Som radiostyrda flygplan alltså, men lite häftigare. (Och farligare.) Sålunda
slängde militären in en rejäl skopa pengar i forskningen. Krig har som vanligt
en förmåga att få den tekniska utvecklingen att ta kvantsprång.

Det är svårt att säga vad VV kommer att få för betydelse. På sätt och vis
förändrar den ingenting - VV upplever vi alla på natten när vi drömmer.
Skillnaden är här att vi kan styra innehållet och använda oss av högst
påtagliga *drömmar* för våra egna syften. Ett av de största
användningsområdena för VV är därför inom psykologin, då drömmar har en
central betydelse för studiet av människans psyke. Man kan mycket väl tänka
sig att VV kan användas för mycket sofistikerad terapi. *Eller* hjärntvätt, om
man nu skulle vilja det. Hjärntvätt är för många betraktare inte enbart
negativt; inom den slutna psykiatriska vården behandlas våldtäktsmän och
mördare med mycket sofistikerad hjärntvätt för att bota ett sjukligt beteende.
Sådan vård kan säkert förbättras och effektiviseras med VV. Omvänt kan det
missbrukas.(2)

Som medium har VV fantastiska möjligheter. När vi kommunicerar över en
elektronisk länk känns det inte som att vi verkligen möter någon. Anonymiteten
i en telefonlur gör att vi kan slänga ur oss de mest vågade saker eftersom vi
inte känner oss fysiskt hotade. När vi talar i telefon distraheras vi av andra
händelser i omgivningen. När vi kommunicerar via Internet kan vi omöjligen
använda något kroppsspråk eller röstläge. Enda sättet att visa känslor i en
elektronisk konferens är att skriva blixtsnabba, felstavade inlägg för att
uttrycka att man är upprörd eller att använda olika typografiska konventioner
för att tillkännage känslolägen.

I VV kan vi använda hur mycket kroppspråk vi vill. Vi kan göra mötet
fullkomligt verkligt, som om vi träffades i ett rum. Vi kan göra det *mer* än
verkligt -- vi *kan* verkligen blåsa upp oss till dubbel storlek om vi vill.
Vi kan klä ut oss till vem som helst. Vi kan bestämma oss för hur rummet skall
se ut. Jag kan uppleva det som att vi träffas hemma hos mig, och du kan
uppleva det som att vi träffas hemma hos dig. Vi kan alltså vara på två
ställen samtidigt, så att båda känner sig hemma! Jag kan vara i ett stålverk
och höra bullret i bakgrunden, och du kan vara i skogen och höra fåglarna
kvittra. Jag tycker att du sitter på ett städ och du tycker att jag sitter på
en stubbe. Allt är möjligt.



---- * ----

Inom sociologin, som är den vetenskap som studerar samspelet mellan människor,
använder man begreppet *symboler* för att uttrycka den informationsväxling
människor emellan som går djupare än själva språket. Till skillnad från
språket kan sådana symboler idag inte lagras eller syntetiseras. Det är bland
annat därför vi har uppfunnit skriftspråket. Ett lagringsbart språk möjliggör
ett kulturellt arv från generation till generation, och ger mänskligheten till
ett sk *kollektivt medvetande*. Begreppet *symbol* innefattar förutom det
talade och skrivna språket, såväl kroppsspråk som blickar och ofrivilliga
rörelser (inom språkvetenskapen kallas gester etc för *paralingvistik*).

Symbolspråket människor emellan består av såväl genetiska som inlärda
komponenter. Djur som inte kan tala eller skriva kommunicerar uteslutande
genom "primitiva" symboler, som de jag just nämnde. Symboler kan sägas vara de
band som knyter samman människor till grupper, samhällen och hela system av
samhällen. Inte helt oväntat har symbolerna en stor betydelse inom forskningen
kring artificiell intelligens; de flesta AI-forskare betraktar människans hela
medvetande som byggt av ett flöde av symboler i en eller annan form, och hela
intelligensen som en stor informationshanterande process. (Men det har jag ju
redan berättat om...)

Målet med virtuell verklighet är att samtliga symboler skall kunna lagras och
syntetiseras. Det skall bli det perfekta kommunikationsmedlet mellan
människor; bättre än själva verkligheten. Och det är kanske det som är så
skrämmande: Datorn erbjuder möjligheten att förvränga symbolspråket. Om du
själv kontrollerar datorn skulle du kunna använda den för att själv framstå så
god och uppblåst som möjligt, och förvränga din egen syn på omvärlden så att
alla andra framstod som töntar. Gränsen mellan illusion och verklighet kan bli
suddig.(3)

Det är helt omöjligt att förutse vad detta kommer att innebära för vårt sätt
att uppfatta världen i allmänhet och människor i synnerhet, säkert är bara
*att* det kommer att förändras. Man talar ibland om den kulturella eller
sociologiska *atombomben*, där VV är ett hot som skulle kunna slå sönder alla
våra fasta normer, eller hela vår verklighetsuppfattning. Alla förutsägelser
på det här området måste i dagsläget betraktas som rena spekulationer,
eftersom ingen ännu kommunicerar genom VV i större skala.

Redan nu varnar emellertid science fiction författare för riskerna med VV, ett
av de tidigaste exemplen är Philip K Dicks novell *Minnen en gros*, senare
filmad som *Total Recall*, andra exempel är trilogin *Illuminatus!*(4) , allas
vårt *Arkiv X* eller filmen *Videodrome* (1982). Samtliga bygger ett
skräckscenario på rädslan för att inte kunna veta vad som är verklighet och
vad som är inbillning,(5) verklighetsbaserad *paranoia* för att säga det med
ett ord. Jag har själv skrivit en novell på temat, och började på ännu en som
jag aldrig fullföljde:

      *"Någon gång det året opererade några entusiastiska forskare in det
     första Carcer-chipet i huvudet på en dövstum samt lam försöksperson. När
     de rikare skikten av samhället gradvis förflyttade sig till en bättre,
     konstgjord värld, skulle dessa slavar, människor som på grund av
     Carcer-chipets järnhårda kontroll inte ens kunde tänka på uppror mot
     systemet utan att deras ångestfunktioner aktiverades, lämnas kvar att
     sköta kärnkraftverk, bondgårdar, livsmedelsfabriker och andra nödvändiga
     samhällsinstitutioner.*
    
     *Många fria människor förstod att Carcer-projektet från början till slut
     var omänskligt, att de som stod under chipets kontroll inte längre hade
     någon fri vilja. Ändå ville de inte gärna lämna den materiella välfärd de
     under åren byggt upp i en värld som inte fanns. Deras hjärnor var länkade
     med elektroder till maskineriet och deras perifera nervsystem med armar,
     ben och ögonlock var frånkopplat. Rent fysiskt framlevde de sina dagar
     svävande i en tank fylld med isolerande, kroppstempererad vätska.*
    
     *Några mindre priviligierade människors frihet var alltså värd att offras
     för de fria män och kvinnor som nu levde sina liv med osårbara
     datakroppar, och som mentalt styrde de politiska skeendena. (bla bla
     bla)"*(6)
    
    

Men -- om jag skall vara ärlig: oroa er inte. Människor är ganska förnuftiga
varelser när allt kommer omkring. Det finns ingen anledning att misstänka att
vi inte skulle kunna hantera denna nya resurs på ett alldeles vettigt sätt.
Men virtuell verklighet i kombination med AI ger oss en ny bild av människans
betydelse kontra samhället, något som jag skall illustrera i kapitel 15.




Fotnoter:

(1) Rasar ständigt uppåt, siffran är formodligen helt felaktig när du läser
detta. Antalet 1000 baserar sig på en siffra från 1994.

(2) En film som *A Clockwork Orange* framställer all form av beteendestyrning
och hjärntvätt som ett övergrepp mot individen.

(3) Regimkritiker (som Noam Chomsky i *Manufacturing Consent*) ger i och för
sig utomordentliga exempel på hur makten i denna värld med stor skicklighet
kan manipulera det sätt på vilket vi uppfattar verkligheten.

(4) Någon (Fredric Jameson) har hävdat att hela genren cyberpunk / tech noir
bara handlar om att omformulera det tema som illustreras i *Illuminatus!*, ett
världsomspännande nätverk av hopvävda organisationer och informella nätverk
(som i någon form faktiskt existerar) beskrivs som metafor i datorn -- det
elektroniska nätverket. Den obegripliga elektroniska organismen blir till en
bild för den obegripliga makten. Jag håller inte med. Datorn är i sig
fascinerande och det ena är inte en symbol för det andra. Möjligen kan man se
de båda som ett viktigt begreppspar.

(5) En filosof som skrivit mycket om upplösningen av verkligheten i en slags
"virtuell verklighet" eller "hyperverklighet" är Jean Baudrillard.

(6) Ja, denna bild av tillvaron i en virtuell verklighet har blivit en science
fiction kliché, genom sättet den används på i filmer som *the Matrix*, osv.
Idén är säkert mer än 100 år gammal eller äldre beroende på hur man räknar.
Det hela börjar med Platons uppdelning av människan i "kropp" och "själ". Ni
inser direkt varför en novell / roman på detta tema skulle vara totalt
överflödig.




NÄTATTITYD, TEKNOKRATI OCH DEMOKRATI

Att sälja och äga information är idag ett yrke. Journalister, speciellt
fackjournalister och allehanda informatörer, konsulter och lobbyister, bygger
stora delar av sin yrkesstolthet på att *äga* information. Givetvis vill de
inte dela med sig om de inte får något i utbyte, och det vi ger dem (eller
skall jag säga: "det de tar av oss"?) i utbyte är en hederlig lön och en
social status. Informationsteknologin hotar att i grunden förändra deras
yrken, och många av dem vet om det. Hur?

På MIT brukade de första hackarna låta program de skrivit (i form av långa
pappersremsor med hål i) ligga framme i en låda bredvid datorn. Det gjorde de
dels för att den som hade lust skulle kunna titta på dem, men också för att
den som så önskade skulle kunna bättra på och utöka programmen. Denna
hjärtliga och öppna attityd är typisk "hackarmentalitet", och har sedan dess
genomsyrat nästan all forskning och programutveckling som skett via Internet.
Detta går in under det som jag nämnde som *Regel 1* i kapitlet om cyberpunk:
*hands-on*-imperativet.

Det finns ett otal sådana dataprogram som utvecklats enligt en princip som på
engelska kallas *stone soup* -- vad vi i Sverige brukar benämna att *koka
soppa på en spik*. Detta är alltså en av de allra äldsta metoderna att driva
programmeringsprojekt (om inte den äldsta). De första hackarna på MIT på
60-talet jobbade enligt denna princip. I dag fungerar det så att en
programmerare tillverkar en grundstomme, ett fungerande program som utgör
*fundament* för programmet (spiken i grytan). Han lägger sedan ut programmet
på Internet och säger till alla de amatörprogrammerare som finns där:

*"Här har ni programmet - hittar ni brister och kan rätta till dem, så gör
det. Skicka sedan ändringarna till mig."*

Den ursprungliga programmeraren fungerar sedan som en redaktör som tar emot
programförslag och ständigt lägger till nya delar till programmet. Programmet
distribueras sedan gratis. Ett av de första riktigt lyckade
spiksoppsprogrammen var _Tiny BASIC_, en konkurrent till Bill Gates Altair
BASIC som skilde sig från denna genom att vara mycket bättre än Gates BASIC
*och gratis*. (Gissa om det stack i ögonen på vissa!) Bland moderna spiksoppor
finner vi hela operativsystem som _Linux_ (mer om detta längre ned), _X-Window
System_, och texteditorn _EMACS_ som använts för att skriva otaliga läroböcker
och högskoleuppsatser. Alla dessa program är *fria*, dvs de får kopieras och
modifieras utan andra restriktioner än att resultatet också måste förbli
fritt.

Kommunikationsprotokollstacken (vilket ord!) _TCP/IP_ (Transfer Control
Protocol / Internet Protocol) som är på väg att ta över hela marknaden för
nätverkskommunikation, är också spiksoppa. (Man använder det för att få olika
datorer att "prata" med varandra i datanätverk, TCP/IP är för en dator ungefär
vad en telefonlur och en knappsats är för en människa.) Denna protokollstack
utvärderas av de som bygger Internet, och förbättras ständigt genom att
"redaktörerna" skickar ut sk *RFC:er* (*Request For Comments*, sv ung: *Önskar
Synpunkter* [på detta]).

TCP/IP är helt gratis, och det är ingen som tjänar pengar på att ha uppfunnit
TCP/IP. Det har, helt utan marknadsföring, blivit så stort bara för att ingen
bråkar om upphovsrätten till det och försöker behålla "företagshemligheter".
Däremot är det inga problem att tjäna grova stålar på *kunskap* om hur TCP/IP
fungerar. Kunskapen om hur produkten fungerar har alltså större marknadsvärde
än själva produkten. Därför håller sig de som kan det hela ibland rent av med
hemligheter, för att på så vis skapa sig en födkrok som konsulter.

De företag som säljer egna kommunikationsprotokoll är givetvis inte så glada.
Därför sprider de gärna ut osanningar om att TCP/IP inte skulle vara bra. Ja,
rent av att det skulle vara dåligt, eller värdelöst. Den vanligaste
angreppspunkten är att *"ju fler kockar desto sämre soppa"* -- i princip att
de läggs in en massa skräp som inte behövs i programmen. Detta är inte sant.
Diskussionsgrupperna utvärderar varje förslag innan det skrivs in. Det är synd
att sådana rykten ibland publiceras i en del riktigt stora tidningar. (Ingen
nämnd, ingen glömd.) Själv föredrar jag att lyssna på experter som _Peter
Schaeffer_ som vet vad de talar om. (Se exempelvis Datateknik #3/1995 sid 36.)

I främsta ledet bland försvararna för denna grundläggande teknokratiska
princip finner vi bland annat _Richard Stallman_, en f d hackare från MIT som
ett tag kallade sig den sista riktiga hackaren. Han lade grunden till såväl
_GNU_ som _EMACS_ och anser i princip att mjukvara inte bör ägas, och är
dessutom den tongivande kraften bakom stiftelsen *Free Software Foundation*
som i princip inte gör annat än underblåser produktion av gratis mjukvara. Han
har retat gallfeber på många mjukvaruföretag genom att kopiera idéer utan att
kopiera programkod, en metod som kallas för *bakvänd ingenjörskonst* eller
bara *dekonstruktion*, och innebär att man analyserar ett program på
objektnivå (i "maskinspråk"), ser vad det gör, och sedan skapar ett program
som utför samma sak. Stallmans produktivitet i detta hänseende är så vida
beryktad att han omtalas som den kanske skickligaste och mest drivna hackaren
någonsin, fullt kapabel att utföra samma jobb som ett helt lag programmerare
ensam. Han har dessutom haft avgörande inflytande på organisationen *League
for Programming Freedom* som driver kravet att all programkod skall befrias
från patent.

Spiksoppsmjukvara har dessutom den fördelen att man själv lätt kan göra
ändringar eller ta reda på *exakt* hur programmet fungerar eftersom all
dokumentation är tillgänglig för den som så önskar, till skillnad mot mjukvara
som tillverkats av företag; dessa låser in källkod och dokumentation i ett
kassavalv och tar sedan skyhögt betalt för att dela med sig av kunskaperna när
något problem uppstår. Meningen är att användaren skall tro att programmet är
så otroligt fantastiskt att det bara är det producerande företagets
programmerare (som utmålas som en slags trollkarlar) som har en chans att
begripa sig på och förbättra programmet. Där kan man tala om monopol på
information.

Nå.

Tänk er nu att man tillämpar spiksoppsprincipen på en text; till exempel den
här. Om jag hade tillgång till en Internetserver skulle jag kunna lägga ut det
här dokumentet i sk *hypertext* (en sorts text uppfunnen av _Tim Berners-Lee_
efter en idé av _Ted Nelson_, där sammanhängande ämnen eller generella sökord
är hopkopplade med elektroniska länkar för att man snabbt skall kunna hoppa i
texten) och skriva någonstans i slutet:

*"Alla ni som läser det här - skicka in ändringar och tillägg till mig, så
fogar jag dem till texten."*

Allt är gratis. Vem som helst kan hämta dokumentet på Internet. Jag tjänar
inget på det, mer än kunskap. Ingen annan heller. Om mitt dokument blev
populärt och lästes av många, skulle (med lite tur) snart några experter höra
av sig och lämna rättningar och tillägg. Inte mycket, men precis lagom för att
täcka upp just det område som den personen är expert på. Jag kunde sedan sitta
som redaktör och sammanställa detta, lägga in nya länkar i hypertexten och
göra det lätt att söka och för läsaren att veta vad som är nytt varje gång
han/hon läser. Jag skulle känna att jag gjorde nytta, men jag skulle inte
kunna leva på det. Efter några år skulle mitt dokument vara en hel databas och
täcka in snart sagt varenda litet område inom datorkultur, mer omfattande,
lättbearbetat och utförligt än nationalencyklopedin, dessutom skriven av
gräsrötter som älskar det de håller på med.

*Varför gör jag inte det?*

_Svar:_ för det första har jag varken tid eller lust.(1) För det andra handlar
det inte om att lösa ett tekniskt problem som i ett dataprogram, denna text är
mångfasetterad och högst subjektiv. Den är präglad av mina egna värderingar
och jag vill att den även i framtiden skall vara det. Varenda ord är skrivet
av *mig* och ingen annan. Kalla det stolthet. Dessutom har den en början och
ett slut, och man kan *kritisera* den som något faktiskt, inte som något som
hela tiden ändrar på sig. Man kan bilda sig en *klar* uppfattning som håller
ett par dagar. Detta är den statiskt oföränderliga textens fördelar framför
den ständigt föränderliga.

Hade det här rört sig om ett praktiskt problem av teknisk karaktär inom vilken
som helst av naturvetenskaperna eller t ex medicinen, hade det varit radikalt
annorlunda. Sådana hypertextdokument skapas i detta nu runt om i världen. De
växer samman till en värld av information, tillgänglig för alla, överallt, som
har tillgång till Internet. Dess namn är World Wide Web (WWW). I förlängningen
kommer det mänskliga *hypertextarvet* att växa till en informationsmängd som
är så mastodontartad att man varken vet ut eller in. Den kommer att bli som
ett stort biblioteksliknande minne för hela mänskligheten.

Hypertexten i sig förvandlas dessutom alltmer till *programkod*, går från det
primitiva markup-språket HTML till det utökade XHTML och XML, och gör att
gränsen mellan vanlig, litterär text och dataprogram blir allt suddigare.
Yrkena författare och programmerare flyter ihop. Det är det som *är* sk
multimedia. Verktygen för att skapa multimediaprodukter kallas inte
programspråk, utan *författarprogram* (eng: *authoring programs*).

En del skönlitterära författare har anammat idén att publicera sina alster för
en bred publik på Internet. Eftersom skönlitterära författare i allmänhet
främst är ute efter att bli lästa och inte så mycket efter att tjäna pengar,
är det ett naturligt steg. Den första etablerade författare som publicerade
något av sina alster fritt tillgängligt på Internet var _Stephen King_ den
19:e september 1993. Många andra författare tyckte att det var en alldeles
utmärkt idé och publicerade några av sina gamla verk på Internet. Först ut i
Sverige var _Lars Fimmerstad_ med romanen *Välkommen Hem* och strax därefter
_Ola Larsmo_ med novellen *Stumheten*. Ju mer etablerad en författare är,
desto mer styvmoderligt tycks han/hon betrakta denna elektroniska publicering.
De lever ju till viss del på intäkterna från sina böcker och känner sig hotade
av publicering som man ännu inte kan ta betalt för. (2)

Denna utveckling av medierna ligger väl i takt med att allt fler
organisationer omformas till nätverk - löst sammanhållna sällskap utan
kanslister och ombudsmän som etableras för en enda fråga eller för att lösa
ett enda väl definierat problem (koka spiksoppa), och som hittills hållts
samman genom brevväxling och telefonsamtal (informationsbyte). Förväxla inte
"nätverk" med "datanätverk" även om många "nätverk" utnyttjar "datanätverk".
Stödstrumporna(3) är ett "nätverk", Internet är ett "datanätverk". Gemensam
nämnare för alla nätverk är att de distribuerar information av något slag.
(Förvirrande?) Minnesregel: Stödstrumpor = Nätverk av människor, Internet =
Nätverk av datorer.

Vad är då poängen med det här?

Jo, nätverksdokumenten kommer på nolltid att bli totalt oöverkådliga. Alltså
måste man, om man behöver tillgång till ett visst stycke kunskap, precis som
alltid förut, läsa sig till det under en lång mödosam inlärningsprocess
*eller* anlita en konsult. En typisk konsult är en grupp som bevakar det
intresseområde man delar; vad vi brukar kalla fackpress, fast elektronisk i
det här sammanhanget, ju. Behovet av fackpress finns alltså även i
informationssamhället. I skrivande stund kan sådana tidningar inte ta betalt
för sina informationstjänster, men ett system är just nu under utveckling. Det
innebär att du kommer att kunna *köpa* information om vad som helst från din
egen dator. Du betalar givetvis inte med kontanter utan med siffror.

Dessa fackjournalister kommer i princip att vara de första som förtjänar sitt
livsuppehälle på att bara bearbeta information - de kommer att vara de första
som tar klivet in i en total informationsekonomi. Sedan kommer de andra
tidningarna att följa efter, en efter en. Några tidningar, t ex _Aftonbladet /
Kultur_ har redan förutsett detta och börjat förbereda sig för att träda in i
informationsekonomin med experiment med elektroniska tidningar. Andra
tidningar nöjer sig med elektroniska komplement till sina tryckta alster.(4)
(Under experimenttiden är allt detta gratis! Passa på nu, för den här chansen
återkommer aldrig.)

Utöver detta kommer vi som en naturlig följd att få en uppsjö elektroniska
fanziner,(5) i och med att det blir *så lätt och billigt* att göra en egen
elektronisk tidning. (Hackarkulturen har sedan länge alstrat hundratals eller
rent av tusentals sådana fanziner.) Inga tryckkostnader -- inga avtal -- inga
annonsörer osv, bara information och initiativ. Bara kultur, ingen bizniss.

Skall vi se det krasst är journalisterna experter på informationshandel. Det
är väl egentligen den enda yrkesgrupp som redan långt innan datorernas tid
levde på att enbart producera och bearbeta information. *Journalister* tycker
*inte* att information, och därmed kunskap, skall vara fri och tillgänglig för
alla. Tvärtom. Varje journalist (åtminstone varje fackjournalist) vaktar med
näbbar och klor "sina" små informationskällor, och är noggrann med att inte i
onödan nämna var han får sin information i från. Journalisten är lika
återhållsam och snål som de elitistiska och sekteristiska hackargrupperna.
*Det allmännas bästa*, i och för sig -- men även en journalist måste ju äta.
Det gäller att skydda sin "intellektuella egendom". Sanningen är att den
tredje statsmakten,(6) likt staten och storföretagen, också den består av
personliga kontaktnät och hierarkier där det gäller att kunna rycka i rätt
trådar vid rätt tillfälle. Även journalister är fullständigt främmande för
hackarnas etik, vilket inte minst färgar de reportage man gör om hackare.

Riktlinjerna kring elektronisk publicering antyder att vi kommer att få två
nya typer av media. Den ena kommer att levereras på CD-ROM skivor och
innehålla stora mängder kunskap, som en databas eller ett lexikon där man kan
söka information. Tidningen _Interface_ var den första svenska tidning som
provade på detta. Den andra tjänsten är *onlinetjänster* vilket innebär att du
får nyheter reguljärt som uppdateras varje dag, timma eller ännu oftare. Den
första onlinetidningen i Sverige var förmodligen _Text-TV_. Den första svenska
onlinetidningen på Internet var _Datateknik_, men numera har i princip varenda
tidning sin egen "online"-version. Onlinetjänster kan man i dagens läge inte
ta betalt för, men man gör sitt yttersta för att finna en väg att göra detta.
De enda onlineföretag som tjänar pengar för tillfället är sådana som de
virtuella bokhandlarna _Bokus_ eller _Amazon_, som tillhör en branch som man
lite löst brukar kalla *e-commerce*, och Aftonbladet som gör det via
radannonser.

CD-ROM skivorna har vissa problem. Det är nämligen inga som helst problem att
kopiera en skiva, så varför skulle jag köpa tidningen, uppslagsverket,
ordlistan eller vad det nu är, när jag kan kopiera grannens? Så fort man
försöker skydda informationen från kopiering så kan man ge sig fan på att det
är några hackare som kommer att knäcka skyddet och kopiera i alla fall.
Nationalencyklopedin sprids exempelvis ganska friskt på detta vis sedan den
svenske hackaren _Replicator_ utvecklade en s k patch som tog bort
kopieringsskyddet från PC-varianten. Onlinetjänster lider inte direkt av detta
problem.(7) Några siar att skivorna kommer att försvinna helt till förmån för
onlinetjänsterna, detta lär dock inte ske än på ett tag. Behovet att äga något
fysiskt, som en CD-skiva eller en papperstidning, är ännu starkt i vår
generation, och nätverken är helt enkelt för instabila för att man skall kunna
lita på att de alltid finns där när man behöver dem. Man skall också ha i
åtanke, att de flesta människor föredrar att betala en fast klumpsumma för
sådana nyttigheter framför kontinuerliga löpande avgifter.

En del säger att massmedia kommer att försvinna. Det beror på hur man ser det.
Massmedia *som det ser ut idag* kommer att försvinna, men vi kommer säkert att
få en ny definition på massmedia. Papperstidningarna kommer givetvis att vara
kvar tills dess vi kommer på något sätt att göra elektronisk information lika
lätthanterlig, men den dagen kommer säkert.

Tidningen *The Whole Earth Review* har väckt det allmänna intresset för
elektroniska media i USA. Populärtidskriften *Wired*, som jag nämde tidigare,
är en av de tidningar som fått en skjuts framåt av händelserna på den
elektroniska fronten. Denna tidning har blivit omåttligt populär, inte minst
tack vare sin ungdomliga layout. Den har banat väg för flera liknande
tidningar världen över, i Sverige _Z mag@zine_ och _Hallå_ som uppenbarligen
tog över hela marknadsidén från tidningar som Wired. Man skrev om Internet,
BBS:er och allt som ingår i begreppet informationsteknik och medier, samt mode
och trender. Bägge är numera nedlagda, och andra, mer praktiskt inriktade
tidningar som *Internetguiden* har kommit i deras ställe.

Andra amerikanska tidningar som verkar vara en stor inspirationskälla för
dessa medier är _RayGun_ och _Gray Areas_. _MONDO 2000_ är en smula för
provokativ för att passa in i de fina salongerna. Denna har nämligen ganska
tydliga drag av hippie- och yippie-sympatier.

En del blir förbannade på de här tidningarna som i princip skriver mest om sig
själva (medier som skriver om andra medier, journalister som intervjuar
journalister osv). Om man skall söka någon orsak till detta så är det väl just
detta att hela medieutbudet håller på att förändras i och med
informationsteknikens intrång. Text och bild blir allt lättare att distribuera
och manipulera, journalistens uppgift ifrågasätts mm. Att journalister är
intresserade av journalistik är väl inte heller särskilt överraskande. I och
med mediernas ställning som "den tredje statsmakten" är mediegranskande medier
antagligen nödvändiga. För att piffa upp det hela skriver man gärna om saker
som är spännande på riktigt. Helst hackare såklart. Det är ju de som är den
superhypeade "informationsrevolutionens" spjutspets.(8)

*Hackarna själva* ser inte dessa tidningar som något särskilt märkvärdigt
(vilket de ibland själva tycks göra) utan kallar dem rakt av för
*hacker-wannabe's*, sådana som själva inte är, men vill skriva så att det
verkar som om de vore (tyvärr finns det inget bra svenskt ord för
företeelsen). Sverige är t ex för tillfället fullt av Schyffert-wannabe's,
Guillou-wannabe's och Bildt-wannabe's. (Själv är jag Visionär-wannabe :-).
Gemensam nämnare för hacker-wannabes som är journalister är enligt en tumregel
att de använder enkla floskler som *cyber, kraftfullt, IT, e-commerce,* och
*<senaste modeordet här>* i var och varannan mening, och att de använder
MacIntosh-datorer. Stil. Klass. Yta.

Att dessa tidningar ibland anammar hackarkultur och ideal beror antagligen på
att den agressiva tävlingsattityd som finns bland hackare är ruskigt lik den
hårda vardagen för journalister. Få av dessa journalister tycks begripa sig på
den vänliga, icke-amerikanska delen av hackarkulturen, vilken inte är så
intressant eftersom den inte är fullt lika olaglig och innehåller betydligt
mindre konfrontationer, samt bygger mer på vänskap än tävlan. Det är i och för
sig inte så konstigt eftersom journalister älskar konflikter, och inte så
sällan underblåser dem. (Konflikter ger *mycket* bra rubriker, och drar till
sig läsare.)

Fri mjukvara och "Open Source"

Under 1990-talet har en stark utlöpare av hackarkulturens salongsfäiga delar
fått stor uppmärksamhet. Det rör sig givetvis om det som i folkmun kallas
_Linux_. som jag nämde som hastigast ovan och som ofta tillskrivs
finlandssvensken _Linus Torvalds_. Man skall dock vara medveten om att detta
operativsystem, som enligt många snarare borde kallas GNU/Linux, har anor från
1983 och egentligen ännu längre tillbaka.(9) Vi bör granska detta något mer i
detalj.

För att förstå vad denna kultur innebär måste man förstå vad som är skillnaden
mellan *källkod* och *binärkod*. Källkoden är ett datorprograms "recept", det
beskrivningsspråk som används för att tala om vad programmet skall genomföra.
Binärkoden ("maskinspråket") är det som sedan verkligen kan förstås av datorn,
det slutgiltiga programmet, en fil som kan startas och köras med försumbar
fördröjning.

När _Richard Stallman_ började skriva sitt operativsystem GNU (GNU's Not Unix)
1983, hade han en klar plan -- att skriva ett operativsystem och alla de
verktyg som behövdes för att göra det till ett riktigt arbetsredskap, och att
detta skulle vara *fritt*, dvs helt öppet att ändra i, och sprida vidare,
precis som de tidiga programmen i AI-labbet på MIT. Han gjorde detta genom att
starta en skattebefriad stiftelse, Free Software Foundation, med uppdrag att
förvalta GNU. Han hade precis lämnat MIT dit han kommit 1971 och sedemera
anställts vid labratoriet för artificiell intelligens. Han hade där blivit
upplärd av de tidigare nämnda hackarlegenderna Richard Greenblatt och Bill
Gosper, som han också ansåg vara sin personliga mentor.

Bakom sig hade han en bitter konflikt mellan två företag som bildats av
Greenblatt respektive Gosper för att tillverka LISP-maskiner. Det ena
företaget, Symbolics, hade anställt merparten av de hackers som jobbat på
laboratoriet, vilket gjort Stallman rasande. Han såg upphandlingen av hackers
som en fientlig handling och vägrade tala med någon som var anställd på
Symbolics eller handlade med dem. Som "hämnd" analyserade han alla nya
förändringar i Symbolics maskiner och programmerade dem på nytt åt det andra
företaget, LMI, något han kallade "Reverse Engineering" eller "omvänd
ingenjörskonst". Han kunde förvisso inte kopiera programmen rakt av, eftersom
de var copyrightskyddade, men det gick naturligtvis bra att göra program som
"fungerade lika dant som" Symbolics program.

När han till sist gav upp hämndaktionerna och sade upp sig från MIT
formulerade han riktlinjerna för GNU. Stallman ville bygga en "Community", ett
virtuellt samhälle av egendomslös programvara -- ingen skulle äga eller ha
ensamrätt till GNU eller något som hade med GNU att göra.

För att hindra att något av det som utvecklades inom ramen för GNU "kapades"
eller på något vis togs över och patenterades av kommersiella krafter uppfanns
GNU GPL (General Public License). Licensen fungerar så att om man lånar eller
använder delar av mjukvara som omfattas av GNU GPL måste denna mjukvara i sin
tur också omfattas av GNU GPL, om den publiceras. GPL kräver att du tillåter
andra att ha full insyn i källkoden och att de har full rätt att låna och
vidareutveckla vad resultatet blir. Andra förbehåll saknas helt.

På detta vis är GPL en mycket aggressiv frihetlig licens som använder
copyrightsystemet för att attackera ägandet av mjukvara på hemmaplan, till
skillnad från de licenser som används av liknande projekt såsom BSD,(10) som
avsäger sig all form av ägandeskap. Sådana egalitära (= egendomslösa,
anspråkslösa) licenser tillåter även kommersiella intressen att förutom att
modifiera och vidareutveckla, även hemlighålla, copyrightskydda och sedan
sälja program som byggts på denna källkod. Detta gäller inte GNU GPL. Det
saknas inte exempel på kommersiella krafter som med eller mot sin vilja
tvingats acceptera att deras produkter befriats av GNU GPL.

Det är viktigt att betona att GPL inte är *antikommersiell* -- det är helt
okej att sälja programvara som skyddas av GPL -- den är bara *fri*, så om du
säljer GPL-skyddad mjukvara måste du även tillhandahålla källkoden och tillåta
vidare kopiering. Man får inte heller blanda GPL-skyddad och vanlig s k
proprietär (=ägd) programvara. Stallman har definierat skillnaden mycket
tydligt eftersom det engelska ordet *free* är mer mångtydligt än svenskans
*fri*: *"free, as in free speech, not free beer".*

Så blev GNU fröet till ett virtuellt frihetligt samhälle som spirade och växte
och omgärdades av GNU GPL och som idag även omfattar GNU/Linux. En av de
tidiga medarbetarna inom ramen för GNU var _Eric Raymond_. Raymond var tidgare
mest känd som mannen som sammanställt den moderna versionen av *The Jargon
File*. Han har också deltagit i utvecklandet av ett antal fria mjukvaror varav
programmet *fetchmail* kanske är den mest kända. Han säger sig tidigt ha
blivit fascinerad av Linux (som från början betraktades med skepsis från Free
Software Foundation) och försökt förstå hur det kunde utvecklas på premisser
som liknade de som gällde för GNU, fast så mycket snabbare.

Linux är ursprungligen endast en såkallad Kernel, en systemkärna som hanterar
grundläggande operationer i en dator som process- och minneshantering, filer
och in/utmatning. Free Software Foundation hade redan före Linux påbörjat sin
egen Kernel under namnet Hurd, ett projekt som dock dragit ut på tiden. När
finlandssvensken Linus Torvalds började utveckla Linux växte det lavinartat
och blev på mycket kort tid tillsammans med en mängd program från
GNU-projektet ett helt fritt, fungerande operativsystem. Raymond menar att
detta berodde på en rad faktorer, varav den viktigaste är liknelsen mellan
katedralen och basaren, som jag skall försöka förklara i det följande.

Enligt Raymond utvecklades program före Linux enligt modellen "ju fler kockar
desto sämre soppa", det vill säga mjukvaran skulle utvecklas av en grupp
superhackare som jobbade som idioter under lång tid och sedan presenterade ett
helt fungerande, avlusat system. Vad Linux gjorde var att låta ALLA delta i
utvecklingen genom att så tidigt som möjligt släppa ut nya versioner från
utvecklarlaget, så när den första fungerande versionen av Linux släpptes
strömmade genast en mängd utvecklare till -- det hävdas att Linux idag
utvecklas av cirka 40.000 glada amatörer.

Även om en eller två personer agerar spindlar i nätet och skriver alla större
ändingar av ett program, strömmar förslag på förbättringar och hela delprogram
ständigt in från de personer som deltar i mailinglistor och nyhetsgrupper med
anknytning till någon av delarna i Linux. GNU var som en katedral, centralt
planerat och uppfört efter ritningar från högsta ort. Man släppte i och för
sig in kreti och pleti i utvecklarlagen, men man höll hårt i programvaran
tills man var helt säker på att den fungerade till 100%. Linux var mer som en
basar, vimlande, stojande, fullt med folk som byggde på det de tyckte var
roligast, halvdåliga betaversioner av nya implentationer och så vidare. Linux
handlade om att "koka soppa på en spik", alla som deltog tillförde något.

Raymond har sedemera blivit en pratglad förespråkare för fria operativsystem
som ofta åker runt bland användare och berättar om sina erfarenheter, och de
priciper han menar ligger till grund för systemens framgång. Han talar hellre
om Open Source än GPL, detta begrepp innebär att källkoden för ett program
finns tillgänglig så att andra kan granska och ändra programmet. Ett av de
företag han influerat är Netscape, som sedemera beslutat att släppa sin
webläsare Navigator 5.0 som Open Source under namnet Mozilla.

Det finns emellertid vissa djupgående skillnader mellan den syn på fri
mjukvara som Stallman förespråkar och den som Raymond beskriver. Stallman
skriver med anledning av Apples lansering av sitt kernel som Open Source
nyligen, att Open Source-rörelsen mest tycks vara inriktad på det rent
materialistiska målet med snabbare utveckling, medan man "sidosätter de
djupare aspekterna av begreppet frihet, gemenskap, samarbete och frågan om
vilken slags samhälle vi vill leva i".

Man kan säga att om operativsystemet är en väg där alla behöver komma fram,
förespråkar Stallmans FSF att vägen av morliska skäl bör vara fri för alla att
färdas på, medan "open source"-förespråkarna menar att alla vägspärrar och
avgifter som vore alternativet är till mer skada än nytta, och att vägen av
den anledningen skall vara fri. Jämförelser mellan mjukvara och fysiska ting
är emellertid alltid bristfälliga, så ta detta med en nypa salt.

Det råder ingen som helst tvekan om att även om både Stallman och Raymond
kallar sig själva anarkister, är Stallman den som står längst till vänster av
de båda. Raymond gör ingen hemlighet av att han tillhör det nyliberala
libertarianska partiet samt den amerikanska organisation som anser att varje
människa borde ha rätt att äga ett skjutvapen. Även om båda klart mest
intresserar sig för programmering och datorer finns det saker i det de säger
som antyder stora skillnader i framför allt synen på egendom.

Stallman har bland annat sagt: "jag anser att mjukvara ej skall ägas, eftersom
detta förfarande är skadligt för mänskligheten som helhet. Det hindrar folk
från dra maximal nytta av ett existerande program". Han har också gjort sig
känd för att vara helt emot idén att ha lösenord på datorsystem, och knäckte
upprepade gånger lösenordsskyddet på MIT då han jobbade där. Alla lås, hinder
och ägandesystem rörande mjukvara är av ondo enligt Stallman. Man märker också
i Stallmans skrifter att han även har ett klart och tydligt klassperspektiv i
sitt sätt att se på världen - ett outtalat syfte med Free Software Foundation
är att ge alla, oavsett ras, social bakgrund osv, tillgång till fri mjukvara.

Raymond åsin sida gör krumbukter för att förena sina nyliberala åsikter med
det faktum att han själv bidrar till att skapa egendomslös programvara --
nyliberaler är annars kända för att överallt försvara rätten till egendom och
egendomssystemets moraliska och praktiska överlägsenhet gentemot alla andra
system. Han kommer till rätta med detta problem dels genom att definiera om
vad vi menar med egendom från att vara något näst intill heligt, till att
endast omfatta förvaltning av ett program. Detta, menar han, ger en kick åt
egot och det är det alla deltagare i GNU/Linux projektet "vinner" på att
delta. Här lutar han sig tillbaka på den objektivistiska(11) dogmen att alla
människor drivs av ett egoistiskt egenintresse.

Väldigt få programmerare, cirka 10% enligt Raymond, lever direkt av de pengar
de får in på att sälja mjukvara till en kund. Det finns dock en underton i
hans resonemang som säger att de där sista 10% kanske skulle må bättre av att
få behålla äganderätten till sina program. Stallman skulle aldrig tänka
tanken, vissa av hans uttalanden kan till och med tolkas som att han även
anser att piratkopiering är moraliskt försvarbart:

      *Jag kallar inte sådan kopiering för 'piratkopiering', för det är ett
     propagandauttryck. Jag tycker inte att det är fel att kopiera och dela
     med sig av information. Regeringar kan lagstifta mot det, men det gör det
     inte mera fel, bara illegalt. (...) oauktoriserade kopior är inte mycket
     bättre än auktoriserade kopior. Det enda som är bra med den
     oauktoriserade kopian är att man undviker att ge pengar till ägaren.
     Detta är bra, för ägaren förtjänar ingen belöning för att han gjort
     mjukvaran till sin egendom.*
    
     (Richard Stallman i en intervju, min översättning.)
    
    
Man kunde tidigare höra folk döma ut GNU/Linux och liknande system som
dödsdömda, framför allt med olika motivationer som hänvisade till att det inte
kunde fungera i vårt ekonomiska system. I dagsläget är emellertid GNU/Linux
världens näst största operativsystem (efter Microsofts Windows) och det mest
växande. Tillväxt attraherar marknad, marknad attraherar investerare och i
skrivande stund skördar företag som Red Hat Software och VA Linux Systems i
USA och Cygnus Solutions i Tyskland enorma vinster från GNU/Linux. Min
kvalificerade gissning i dagsläget är att detta är ett av framtidens
operativsystem.

Teknokrati

Internet har ofta kallats "anarkistiskt". Detta är en grov överdrift. Internet
är i grunden *teknokratiskt* och *decentraliserat*. När nätet från början
byggdes av hackarna på högskolorna vävde de också in lite av sin öppna attityd
i det. Kom ihåg regel nr 3 i hackaretiken: *Misstro auktoriteter -- främja
decentralisering*.

*Jag hjälper dig så hjälper du mig*, alltså, och ingenstans i grundstommen på
Internet fanns det någon funktion för universiteten att debitera varandra för
utnyttjandet av kommunikationskanalerna. Det fanns inga låsta dörrar
någonstans, eftersom man ansåg att alla borde få komma in överallt och att
alla borde dela med sig av all information. (Regel nr 2: *All information
borde vara fri*.) Koppla in dig och kör, bara. Det enda man behövde betala för
var de ständigt uppkopplade telefonlinjerna där informationen strömmade fram,
sedan var det bara att kommunicera bäst man ville.

Hela nätverket har konstruerats enligt spiksoppsprincipen. Varje problem som
dyker upp läggs ut i diskussionsgrupper och sedan får vem som vill komma med
förslag på lösningar. Engagemanget bland nätanvändarna är stort, och ofta
föreslås en mängd lösningar. Förslagen utvärderas i diskussionsgruppen och det
som anses vara det bästa vinner. Resultatet dokumenteras och dokumentationen
sprids som en *de facto*-standard.

Detta teknokratiska sätt att lösa tekniska problem är radikalt annorlunda mot
marknadsmodellen. I marknadsekonomin *konkurrerar* företag om den bästa
lösningen. Varje företag har sin egen forskningsavdelning som utarbetar en
lösning, som sedan marknadsförs. Därefter får konsumenterna utvärdera genom
att köpa den produkt som faller dem mest i smaken. De "dåliga" lösningarna
slås ut genom att de företag som inte lyckats vinna konsumenterna lägger ned
sin produkt, och köper upp patent från de företag som lyckats, eller (i värsta
fall) går i konkurs. På så vis menar man att den bästa produkten alltid lever
vidare.(12)

Problemet med de marknadsekonomiska lösningarna är att det inte alltid är de
*tekniskt* *bästa* lösningarna som vinner. Det kan lika gärna vara de som
*marknadsförts* bäst, eller de *billigaste*. Jämför t ex med hur videosystemet
VHS slog ut det kvalitetsmässigt överlägsna Betamax, antagligen främst därför
att JVC, som skapade VHS, hade försett kasetterna med längre speltid och
samarbetade mer med andra företag. (Detta beror enligt en annan legend ytterst
på att VHS-formatet marknadsfördes av porrfilmsdistributörerna... Hmmm.(13) )
Något sådant skulle aldrig hända i en teknokrati som Internet. En teknokrati
tillåter inte att marknadsföring eller godtycke får förpassa en bra idé till
historiens papperskorg om videosystemet varit ett "Open Source projekt", eller
inom den statsfinansierade forskningen, hade fördelarna med Betamax
bildåtergivning förenats med VHS-systemets längre speltid. Två system med för-
och nackdelar hade blivit ett med enbart fördelar. Det är ganska typiskt för
högskolorna att bygga upp ett teknokratiskt nätverk, eftersom man hela tiden
strävar efter teknisk utveckling.

I en marknadsekonomi är det *moroten* i form av personlig vinning och rikedom
som driver företagarna att utveckla än bättre produkter. I en teknokrati är
det det personliga engagemanget, gruppgemenskapen och forskningslustan som
driver utvecklarna. I och med Internet har denna attityd till forskande och
produktutveckling kommit att sprida sig över världen och ibland lyckats med
att helt slå ut marknadsekonomiska lösningar. Man kan inte kalla det
planekonomi, eftersom det inte finns någon stat som enhetligt finansierar
eller utvärderar framstegen. Det är teknokrati, byggd på individer i frivillig
samverkan. Juridikhistorikern _Eben Moglen_ (som är anhängare av den fria
mjukvaran) formulerar i debatt med ekonomer och jurister något han kallar för
"Moglens lag", och som formuleras naturvetenskapligt:

     *Vira nätverket runt varje hjärna på planeten, och snurra planeten.
     Information kommer då att flöda i nätverket.*

Utöver de universitetsforskare som har tryggad ekonomi och kan jobba engagerat
på arbetstid med att lösa Internet-problem har även många personer som om
dagarna arbetar på vanliga marknadsmässiga företag börjat jobba ideellt på
fritiden med att utveckla lösningar på olika tekniska problem. Viljan att visa
sig duktig på ett tekniskt område och bli accepterad som skicklig utvecklare
bland andra på Internet har varit tillräcklig för att driva dessa människor
att utveckla tekniska lösningar. Kalla det arbetsglädje eller yrkesstolthet.
(Ja, sådant existerar tydligen än i vår tid.)

Om teknokratin är ett hot mot, eller ett komplement till marknadsekonomin, är
ännu svårt att sia om. Kanske är vi på väg in i en form av *kunskapsekonomi*.
Klart är dock att man i och med internationaliseringen och möjligheten att
arbeta i små intressegrupper över långa avstånd har hittat en sk "ideell"
drivkraft som gör det möjligt att utföra praktiskt arbete och samtidigt ha
roligt. Gruppgemenskapen är densamma som hos de hackargrupper som sedan länge
utbytt erfarenheter via brev, BBS:er, copypartyn och Internet. Den enda
skillnaden är att den ena formen är mera "respektabel" än den andra.

I teknokratin kan man, som jag tidigare antydde, spåra ett ideologiskt arv
från anarkismen. Den anarkistiske teoretikern _Peter Kropotkin_ menade att
samhället skulle skötas av fria grupper i samverkan. Till skillnad från
_Charles Darwin_, som ansåg att raser (och i förlängningen även samhällen)
växte fram genom konkurrens, betonade Kropotkin *samarbetet* som en viktig
faktor i samhällsbygget. Teknokratin på Internet är på sätt och vis ett bevis
för att fria grupper självständigt upprättar samarbete utan statlig
inblandning. Det *virtuella samhället* är på så vis anarkistiskt. Samtidigt
*har man* ett inslag av Darwinism i och med att bara de bästa tekniska
lösningarna får leva vidare. Skillnaden är att detta sker i samförstånd och
inte drabbar någon människa eller något företag.

Ett Par Exempel

Jag skrev en gång när jag var ung och dum en insändare till tidningen
Datateknik. I denna ondgjorde jag mig över den dåliga tillgången på
digitaliserad (maskinläsbar, lagrad i en dator eller på t ex disketter)
litteratur, och att vårt kulturarv inte fanns ordentligt elektroniskt lagrat.
Jag föreslog att man skulle tvinga förlag att lämna ut icke copyrightskyddat
material till allmänheten i elektronisk form, när de återutgav äldre litterära
verk. Jag fick en väl motiverad åthutning av _Lars Aronsson_, projektledare
för *Projekt Runeberg* som lagrar klassisk svensk litteratur. I min blåögda
iver hade jag bara tänkt praktiskt och förbisett de marknadsekonomiska
aspekterna.

Digitaliserad text är givetvis en konkurrensmässig fördel vid återutgivning
och mitt förslag skulle kunna skada vissa företags konkurrenskraft. Ett annat
förlag skulle ju (om mitt system infördes) kunna ta texten direkt från det
andra företaget och ge ut samma bok i nyupplaga, vilket i sin tur skulle leda
till förluster för det första företaget som lagt ned pengar på att anställa
någon som suttit framför en ordbehandlare och skrivit in texten. Sådan är den
sk neoklassiska ekonomiska teorins dogma.

Faktum kvarstår att det är slöseri med mänskliga resurser att låta flera
människor utföra det monotona arbetet att skriva in en text gång på gång
istället för att lagra denna centralt och göra den tillgänglig för alla;
företag såväl som privatpersoner. Detta är betecknande för en av
marknadsekonomins nackdelar som teknokratin försöker råda bot på:
marknadsekonomin underblåser ibland slöseri med naturresurser och dubblering
av arbetsinsatser. Man kan dra en parallell till utbyggnaden av
mobiltelefonnätet där man istället för att bygga upp ett enda stort och
stabilt nät gemensamt, bygger upp flera små nät som inte kan utnyttja
varandra. Kalla det gnidenhet eller konkurrens -- kostnadseffektivt är det
*inte*.

Givetvis är detta slöseri faktiskt *bra* med vår klassiska måttstock på
samhällsnytta. BNP ökar o